Divina och Cameron McGuire

Augustus Bartholomew Eustace S:t Jacob, på egen begäran kallad enbart Jacob, sträckte ut sina långa ben i den sammetsbeklädda, vinröda soffan i sin privata salong. Skorna var specialbeställda, mjuka som tofflor men eleganta. Allt med Jacob var elegant, nedifrån dessa tofflor, via silkesstrumporna under perfekt strukna långbyxor, till sidenskjorta med krås och prydligt knäppt väst, upp till håret där varje strå låg där det skulle och ut i de manikyrerade fingerspetsarna. Utsökt och bekvämt, det var hans ledord.

-En smutt sherry?

-Ja tack.

Jacob nickade åt bordet med dryckesvaror som en inbjudan åt vännen att förse sig själv, medan han snurrade sitt eget glittrande kristallglas mellan fingrarna. Cameron McGuire hällde upp en passande mängd och slog sig med en djup suck ner i en fåtölj, med fötterna på en fotpall.

Jacob höjde ett välformat ögonbryn. Om naturen fick härja som den ville så skulle han se ut som en vilde. Det tänkte han inte gå med på.

-Bekymmer?

Cameron drog på det.

-Inte direkt. Eller... Jag vet inte. Det är för tidigt att säga, vi flyttade ju in först igår. Kanske lugnar det sig.

-Livlig ung man du har skaffat dig.

-Jacob, säg inte så!

Ånyo en liten höjning av högra ögonbrynet. Jacob var uppfostrad till att hålla ett aristrokratiskt blankt ansikte, men liksom sin syster Janet struntade han blankt i vad som förväntades av honom i societeten och levde sitt liv som han ville. Familjenamnet var starkt nog att ge syskonen skydd, än så länge blev de förlåtna utåt även om gamla vänner till familjen försökte ta dem i upptuktelse med jämna mellanrum. De borde verkligen tänka på familjehedern!

Jacob, Janet och deras äldre bror Jack hade blivit föräldralösa i de yngre tonåren då båda föräldrarna omkom i en olycka på väg hem från ett besök hos vänner på ett landsbygdsgods. Något hade skrämt hästen så att den råkat i sken. Vagnen krängde så illa att den rasade av vägen, som just där sluttade så olyckligt att vagnen rullade runt flera varv. Fadern dog omedelbart av bruten nacke, modern hade klämts till döds. Kusken lämnade vittnesbörd, så tyngd av skuldkänslor att han sköt sig så snart begravningen var över. Janets stora, och vad Jacob visste hittills enda kärlek.

Med endast ett år mellan de tre syskonen hade de alla samtidigt gått på Loretto internatskola när detta hände. Alla hade de reagerat olika. Jack blev sammanbiten, innesluten och stridslysten på samma gång. Vägrade släppa någon inpå livet, hamnade alltid i slagsmål, över minsta småsak. Janet hade samhällets stöd i att reagera naturligt genom att sörja och gråta öppet. Skolans sjukvårdare, syster Simon, hade varit hennes stora stöd. Hur många liter av den tröstande, legendariska varma chokladen som runnit ner i Janets strupe kunde nog inte räknas.

Jacob själv? Knappt fyllda tretton hade han inte landat i vem han var än, lite valpaktig, blyg och satt helst och gjorde ritningar på fantastiska maskiner han skulle bygga en dag, eller ännu hellre, låta någon annan bygga då han ärligt talat hade tummen mitt i handen. Vänsterhänt var han också, otänkbart! Straff för det, tvingades skriva med ena handen bakbunden. Lätt flin bland de så kallade klasskamraterna. Alltid roligt att ha någon att driva med! I all vänskaplighet förstås, man tordes inte gå för hårt åt, Jack var inte att leka med.

Cameron och Jacob hade varit klasskamrater i några år men blev inte närmare bekanta förrän den dagen sorgen förenade dem. Jacob hade dragit sig undan till sitt nya favoritgömställe, sufflörluckan under scenen i skolans kombinerade teater, konserthall och aula. Där satt han och försökte att tänka på matematiska formler istället för föräldranas bortgång, då han hörde hur dörren gnisslade och någon nästan verkade ragla in för att landa vid flygeln. Han kröp ihop och försökte kika upp samtidigt, vilket inte gick så bra. Flygellocket sattes upp med ett ekande knäpp, och ett mäktigt ackord dundrades fram. Jacob blev så förskräckt att han hickade till. Flygeln var verkligen inget man fick ”leka med”, som det hette!

En melodi, så sorglig att tårarna hotade tränga fram, letade sig ner till hans gömställe. Efter en lång stund avbröts den och ersattes av en hjärtslitande gråt. Det mänskliga behovet av att trösta gick stick i stäv med den brittiska övreståndsandan att sköta sina egna affärer och inte visa några känslor. Nu var väl inte skottarna lika illa som engelsmännen när det gällde den saken, men S:t Jacobs hade alltid sneglat mer åt London än Edinburgh. En god brittisk medborgare, det stod högre än att vara skotte. Det skotska hade ju en tendens att kunna bli lätt... barbariskt. Åtminstone i jämförelse med England. Wales stod ju helt utanför denna diskussion, och på Irland visste man väl inte ens vad klass var, om det inte handlade om olika sorters potatis.

Rådvillheten varade inte så länge, snart nog kom en primus, högsta hönset av sistaårseleverna i varje elevhem.

-McGuire! Vad tar du dig till!

Det djupa andetaget hördes ända till Jacob.

-Sörjer, primus.

-Gör det någon annanstans! Det blir tio rapp för det här!

-Ge mig hundra om ni måste, primus, jag går inte härifrån!

Tonerna började klinga igen, mer aggressivt denna gång.

-Du understår dig inte! väste artonåringen som nyligen fått sitt berusande maktämbete. Fem års åldersskillnad på Loretto var ett hav av tid och erfarenhet.

Jacob hade slutat andas.

Primus verkade överlägga med sig själv. Att en trettonåring inte lydde omedelbart var något oerhört. Han kunde hämta sina hejdukar och släpa ut den här uppstudsiga snorgärsen, men hur illa skulle inte det skada hans rykte?

-En ton till, och jag smäller igen tangentlocket så hårt på dig att du aldrig kommer kunna ta en ton igen!

Tvärtystnad. Jacob kunde nästan höra hur Cameron tvekade. Var det värt det?

Ett lågt:

-Förlåt, primus.

-Låt det inte hända igen.

-Nej, primus.

Steg som verkade försvinna mot utgången. Jacob slappnade av en aning. Så stannade hjärtat när primus sade:

-Varför är sufflettluckan öppen?

Därmed var Jacob avslöjad.

Förmodligen hade Cameron sluppit undan med sin ursäkt, om de inte haft en hemlig publik. Nu blev det straff för dem båda. Tio rapp var på baken, i stående ställning med byxorna uppdragna eftersom de nu ansågs för stora för en barskinnad bestraffning, men en rejäl snärt på rottingen kunde ge ordentliga blåmärken. Och förnedringen var ett minst lika viktigt moment. För att förstärka den, fick båda pojkarna sina straff samtidigt, i takt. Jacob var fast besluten att inte röra en min, men Cameron grät och skrek högt för varje slag han fick. Hans känsloutbrott gjorde Jacob irriterad, så fick man bara inte bete sig! Låta dem vinna? Aldrig!

Efter pryglingen lämnades de ifred i det lilla rummet som användes för detta ändamål. ”Gå till syster Simon om ni behöver lite varm choklad på det här!” hade det föraktfulla rådet varit innan dörren stängdes igen om dem.

Cameron sjönk ner på golvet, grät översiggivet, skrek till igen när han försökte sätta sig, lade sig istället på sidan och kröp ihop.

-Hon är död! Hon är död, och inget de gör med mig kan göra ondare än det!

Jacob tvekade. Ville helst bara gå sin väg, men skolkamratens sorg rörde alltför djupt vid hans egen.

-Vem... vem är det som är död?

-Min älskade. Min musa. Mitt allt!

Det var stora ord för Jacob, som älskade bakelser och sin hund. Han stod handfallen, visste inte vad han skulle göra.

Cameron såg plågat och vädjande upp med röda ögon.

-Snälla Jacob... Snälla du. Kan du hjälpa mig?

Han harklade sig.

-Naturligtvis. Om jag kan.

-Jag...

Fortsättningen kom som en viskning.

-Jag har kissat på mig. När de slog. Jag vill inte att någon ska se.

-Åh, Cameron!

Jacob blev nästan lättad över att det var ett konkret problem, något han faktiskt skulle kunna lösa.

-Stanna här! Lås om dig, jag går och hämtar nya åt dig. Det här ordnar vi. Oroa dig inte!

Nästan upprymd gick han mot sovkvarteren, medan tankarna snurrade kring hur han skulle kunna ta sig in utan att få en ny bestraffning. Sovrummen var inte några utrymmen de fick vistas i hursomhelst. En ursäkt... Diskret såg han sig omkring. Ingen där. Snabbt drog han upp sin lilla pennkniv och grimaserade när han gjorde en lätt rispa i huden på insidan av handleden. Inte så djupt att det kom droppar av blod, men tillräckligt mycket rött för att kunna göra ett litet märke på skjortärmen. Solkiga kläder tolererades inte på Loretto, så där skulle han kunna ha sin öppning.

Han var inte en ofta sedd gäst hos syster Simon, och nu var han ännu mer obenägen att gå dit då han inte ville ha hennes varma sympatifyllda ögon på sig. Men nu var det en hederssak!

Artigt knackade han på dörren, olikt många som bara stövlade på och slängde sina bekymmer eller skador i famnen på systern. Visade sin lilla skråma, nej, han ville inte berätta hur det hade gått till, men skulle han möjligen kunna få det omlagt och ett fripass med tillåtelse att gå in och hämta en ny skjorta?

Systern tvekade lite. Hade blivit lurad gång på gång under sina många år på internatskolan, varje gång medveten om att hon inte anförtrotts med sanningen, medveten om att man skrattade bakom ryggen på henne i tron att hon var lättlurad. Men hon tänkte att om någon var beredd att skära sig själv för att få tillgång till sitt sovrum, så fanns det antagligen ett gott skäl till det, så hon skrev en lapp. Och... om han någonsin behövde någon att prata med... Om vadsomhelst...

Jacob nickade stramt och tog emot frisedeln. Försökte att se ut som att han inte hade bråttom, då skulle någon säkerligen fånga upp honom och fördröja honom, återigen bara på skoj förstås. Pennalism fanns enligt ledningens åsikt inte på Loretto, det var inte en accepterad del av kamratfostran, så som det var på många andra ställen. Därför måste eleverna vara mycket mer subtila i sina trakasserier. Snabbt bytte han skjorta och under den virade han ett par av sina egna extrabyxor och underkläder runt bålen. I tvättfatet blötte han en näsduk för rengöring som han funderade på var han bäst skulle göra av. Den var för stor för handen, i fickan skulle den bli för blöt... Det fick bli instoppat i strumpkanten. Lite spännande kändes det ändå att smuggla på det här sättet, men Jacob var inte mycket för spänning så det var mest obehagligt.

-Varsågod. Jag hoppas de passar någorlunda, vi verkar ha liknande kroppsbyggnad.

Cameron tog tacksamt emot byxorna, rödögd och svullen. Han behövde inte be Jacob vända sig om medan han tvättade så rent han kunde.

-Jag hoppas du inte råkade i bekymmer för det här.

-Nejdå.

-Du... kanske... inte behöver tala om det för någon?

Ängslig röst. Cameron och Jacob kände inte varandra särskilt väl. Kanske var Jacob en sådan som njöt av att ha hållhakar på andra?

Det var han inte. Inte alls. Tvärtom försökte han hålla sig undan alla intriger så gott han kunde, och fann det obehagligt att Cameron kanske skulle oroa sig för att bli avslöjad. För att de skulle komma på någorlunda lika fot, så svarade han därför:

-Du kanske inte behöver berätta för någon att jag gömde mig i sufflettluckan?

Där var åtminstone en punkt där hedersbegreppet var starkt i studentkulturen. Bland eleverna fanns ett eget bestraffningssystem för förseelser som inte var så svåra att de behövde gå till lärarnas domstol. Nu hade de båda ungdomarna blivit ertappade och straffade, och därmed skulle inte primus säga något mer om saken till någon annan. Oftast fungerade det ganska bra. En primus som var lösmynt tappade i respekt.

Cameron torkade ögonen och rullade ihop de smutsiga kläderna.

-Varför gömde du dig?

Jacob såg ner.

-Åh... jag behövde väl bara få vara ifred en stund.

Generad tystnad. Jacob harklade sig.

-Det... det var ett vackert stycke du spelade.

Cameron började gråta igen, och Jacob önskade att han inget sagt.

-Förlåt, skyndade sig Cameron att säga. Förlåt, jag är egentligen inte en sådan här lipsill, men... Det är så orättvist! Varför ska kvinnor få gråta så mycket de vill, men vi ska stänga inne allt? Den människa jag älskar högst i hela världen finns inte mer, vem blir lyckligare av att jag döljer min sorg? Jag slår vad om att min bror biter ihop trots att han också måste vara alldeles blå i hjärtat. Han kanske går ut och jagar eller något annat för att ge ett mer manligt utlopp för det han måste känna, men jag är en vekling för att jag gråter och sätter mig vid tangenterna?

Jacob, som själv manligt höll inne sin sorg, protesterade lamt.

-Nejdå, det är säkert ingen som tycker.

Föraktfull fnysning så att det flög ut gråtblandat snor ur näsan, som torkades med ärmen.

-Jo. Man ska vara en riktig karl, man ska vara som sin storebror, som ett träbeläte som aldrig visar en min!

-Nu är ju min storebror inte någon som håller masken särskilt bra, men... Jag tror jag förstår vad du menar.

-Ja, just det. Du är ju Jacks bror.

Beundran gick inte att ta miste på. Jack, som skrattade högst av alla när han var glad, som vågade bjuda upp flickorna till dans på fester, som inte var rädd för någon primus eller lärare och dessutom var klipsk. Och som nu inte dolde sin smärta, även om den tog sig olämpliga uttryck. Jack, som också hade tre fina otympliga förnamn men propsade på den uppkäftigare varianten av S:t Jacob.

-Mm, just det. Vem... om jag får fråga? Är det er mor som...?

-Vad? Nej, hon lever i högsta välmåga så vitt jag vet... Det är... Åh, Jacob, nu lassar jag för mycket på dig, för du måste svära på att inget berätta om detta heller.

En obekant känsla steg upp i Jacob. Nog hade han kamrater, men ingen riktigt nära vän som man kunde dela hemligheter med på det här sättet. Hade aldrig riktigt förstått hur man fick det. Var det så här det gick till? Att få prygel tillsammans med någon, dela skam och nesa med någon, var det kanske ett sätt att grunda kamratskap?

-Jag svär vid min heder.

Cameron lutade sig mot väggen och slöt ögonen. Helst hade han velat sätta sig, men så snabbt gick inte värken bort.

-Jag vet att hon bara såg mig som ett barn. Men jag har älskat henne ända sedan jag första gången fick träffa henne. Så musikalisk, så otroligt vackra långa fingrar, som flög så lätt över tangenterna så att det knappt syntes att de nuddade dem. Och hennes min när jag spelade för henne... Hon njöt verkligen! Mina föräldrar har aldrig helt förstått sig på mitt musikintresse, de tycker mest att det är ivägen och distraherar mig från att rikta in mig på ett ordentligt och respektabelt yrke, men hon... Louisa... Hon förstod. Och uppmuntrade mig.

Hastig blick på Jacob.

-Till att spela och komponera, menar jag! Inget annat! Som jag sa, jag var bara ett barn för henne, min bror Alasdair är mycket äldre än jag så jag var bara sex-sju år när hon kom in i mitt liv... Alasdair skulle ta över gården, så de bodde med oss. Åh, så jag älskade henne! Hon var bara sexton när de gifte sig, så på en del sätt hade vi mer gemensamt än hon och Alasdair, eller, ja, en barnunge var jag ju först men vi började spela sällskapsspel och så småningom strategispel och det var hon som lärde mig att spela piano... Hon tog själv lektioner, och lärde så ut allt till mig direkt efteråt, hon sade att det var bästa sättet för henne att lära sig, att få lära mig. Jag övade varje ledig stund, och hade sådan tur på mitt första internat att vår husföreståndarinna tyckte om musik och lät mig använda skolsalens piano hur mycket jag ville, och det dröjde inte länge innan jag var lika bra som Louisa och vi brukade spela fyrhändigt och det var som att tiden stod stilla och... och...

Rösten stockade sig. Jacob lyssnade fascinerat. Erbjöd sin egen rena näsduk när Cameron hotade att ta till skjortärmen igen.

-Och så fick hon barn. Flickor. Hon var så romantisk och ville ge dem de vackraste namn hon kunde komma på... Den äldsta heter Heavenlee. Så kom Angelee. Loveley. Divina. Alasdair ville ha en son, varför nu det skulle vara så mycket bättre, och... så fick hon en pojke... men han var för liten och hon fick feber och de kunde inte rädda henne och jag har ingenting att leva för längre!

Ny gråtattack. Den här gången vågade sig Jacob lite närmare och klappade tafatt på axeln.

-Du spelade för henne?

Häftig nick.

-Då lever hon ju kvar. I din musik. Om änglar finns... så hör hon dig.

Varifrån de orden kom visste inte Jacob, han hade aldrig funderat så mycket på vad som hände efter döden eller på övernaturliga ting. Mor och far var döda, skulle aldrig komma tillbaka, det var ingen idé att föreställa sig att de kanske levde vidare i en annan existens. Men så behövde inte heller Jacob någon sådan tanke, för honom var meningen med livet att ta en dag efter en annan, med ett visst mått av planerande inför framtiden i form av att skaffa sig en ordentlig utbildning. Att livslusten skulle stå och falla med en annan människa var för honom främmande. Ändå hade han blivit berörd av berättelsen, och ville att den här Louisa skulle leva kvar och ge hans eventuella vän tröst.

Cameron såg storögt på honom.

-Menar du verkligen det?

-Ja. Jag tror hon hör dig.

Den tanken processades en stund.

-Jag ska skriva den vackraste musiken någonsin till henne. Om hon nu är ängel och vakar över sina små, så måste hon få veta att någon som lever kvar här på jorden vakar över henne också! Jag ska be om tillstånd att få spela!

 

Så blev det, att vänskapen försiktigt etablerades. Janet hade ett stort behov av sina båda bröder den här tiden, och envisades med att de skulle träffas helst varje dag, men absolut en gång i veckan då de skulle göra en utflykt eller spela något sällskapsspel eller, ja, bara vara tillsammans. Nymodigheten whist föll i god jord hos syskonen. Då Jack vägrade att umgås med Janets enligt honom hönsiga väninnor som fnittrade bara han kom i närheten, och då hans egna kamrater låg mer åt det fysiskt sportiga slaget, valdes Cameron ut som partner till Jack. Sina syskon blev han för otålig emot. Snart blev torsdagkvällarna deras stående whistkväll, som de alla såg fram emot även om Jack muttrade för syns skull över att behöva umgås med småbarn.

Som alla brittiska skolor hade Loretto treterminsläsår, med månadslånga ferier över sommar, jul och påsk. Jacob oroade sig för det annalkande jullovet. Hur skulle det bli? Ekande tomma salar eller invasion av lycksökande släktingar som ville försöka ta över förmyndarskapet från den förvirrade farfadern som inte ens uppfattat att det saknades en generation i huset?

-Jaha, Cam, hur blir din jul då? undrade Jack en torsdagkväll medan han med lätta rörelser blandade leken för en ny giv.

Han var den första som kallade Cameron för ett kortnamn. Janet blev Jan, men Jacob hade bestämt förbjudit Jake. Han hade själv valt Jacob, tacksåmycket!

Cameron studerade sina naglar för att försöka dölja sina känslor.

-Jag... jag vet inte riktigt. Min... svägerska... gick bort tidigare i höstas, och... Ja, det passar sig ju inte att fira jul i ett sorgtyngt hus. Min bror talar om att ta flickorna till deras mormor. Så det är nog ganska tomt och tyst.

-Kom hem till oss då?

-Det kan jag absolut inte göra, jag vill inte tränga mig på, svarade Cameron hoppfullt.

Janet lade sin robusta hand över hans.

-Vi skulle verkligen bli tacksamma om du ville tillbringa ferierna hemma hos oss, gärna hela månaden om du så vill! Jag får med mig några väninnor, och det kan behövas lite balans för pojkarnas skull.

Jacob nickade försiktigt. Var inte helt övertygad om det goda i förslaget, han var för mycket enstöring för att känna sig bekväm med att behöva agera värd så länge. Det gick an att umgås i skolan, och han och Cameron hade börjat utveckla en form av vänskap där de kunde vara ensamma tillsammans, men det här kändes lite överväldigande. Förväntades man inte underhålla sina gäster? Då kunde det bli ett långt lov.

-Jag måste naturligtvis skriva hem och fråga mor och far, men det låter verkligen som en trevlig idé!

 

Herr och fru McGuire tvekade när de hörde att det inte var ett gott katolskt hem som Cameron skulle besöka, men föll pladask när de fick höra namnet S:t Jacob! Naturligtvis skulle Cameron resa dit, fattades bara annat, de hade själva haft planer på att lämna hemmet för att fly denna sorgliga jul, så det passade ju utmärkt!

Det blev verkligen en trevlig månad. S:t Jacobs hus i centrala Inverness var gigantiskt. Det kändes nästan som att staden byggts upp runt ett gods, det tog upp ett helt kvarter med innergård, uthus och två flyglar. Alla gäster fick varsitt rum med tillhörande bad, och så fort Cameron blivit presenterad för musikrummet och notbiblioteket så förstod Jacob att han inte behövde ha några som helst bekymmer gällande att underhålla sin gäst. Då kunde han slappna av och fann att han tyckte om att ha vännen i huset. Artig och väluppfostrad blev Cameron omtyckt av såväl tjänstefolk som de släktingar som mycket riktigt försökte manövrera ut den dementa farfadern.

-Fem år till, morrade Jack. Kan jag bara hålla gamarna stången i fem år till, så tänker jag ta över förmyndarskapet för barnen.

-Barn för dig! fräste fjortonåriga Janet tillbaka. Jag tänker bli självständig och fri!

-Glöm det.

Jacob drog sig undan. For illa av syskonens käbbel. Friktionfritt, hur svårt kunde det vara? Låt bara bli att tjafsa, tack?

-Drömmer du då inte om någonting, Bartholomew? spottade Janet fram, använde dopnamnet för att provocera.

-Flygmaskiner.

-Vad?

-Jag drömmer om flygmaskiner.

-Du är hopplös!

Med väninnorna i fnittrande släptåg lämnade hon dem.

Janet hade inte lika trevligt, med sina ytliga kamrater som förväntade sig just den form av underhållning som Jacob varit så orolig för.

-Kan jag inte få låna din vän istället? bad hon ibland och drog lite i en förundrad Camerons arm.

-Och lämna mig med din hönsflock? Sällan. Du får välja ditt sällskap med bättre omsorg.

Jack flydde flickgruppen så gott det gick, vilket nu inte var det lättaste eftersom de satte in allt på att följa efter honom. En sen kväll smet han in till Cameron.

-Får jag sova härinne inatt? Janet har varnat mig för att skocken har något i görningen. Jag skulle förstås kunna ta vilket gästrum som helst, men risken är att de kommer leta efter mig. Hit in skulle de aldrig gå.

-Varför inte? var det enda Cameron kom på att svara på detta omtumlande.

-Du är ju bara en liten smågrabb, dig är de inte intresserade av.

-Nej, det förstås.

Cameron greps av en plötslig längtan efter att vara vuxen och erfaren.

-Jag lägger mig på golvet. Är det okej med dig, Cam?

-Ja... javisst. Visst.

Till frukosten granskade Jacob sin vän.

-Du är alldeles mörk under ögonen. Har du inte sovit?

-Inte så bra. Jag... det... jag åt nog för många scones till kvällsvarden. Kände mig alldeles konstig i magen.

Janet lyste upp.

-Åh, tack, Cam! Tack! Gå och lägg dig igen och behåll den känslan?

-Vad?

Otåligt ruskade hon lite på huvudet och rusade in till lilla matsalen som flickgruppen gjort till sin.

-Ni måste resa hem! utbrast Janet upprört. Cameron har blivit sjuk! Han kräks! Det smittar förfärligt, sa doktorn! Skynda er att packa!

-Men...

-Jag kan inte ha på mitt samvete att mina bästa vänner blir sjuka! Skynda er, jag säger genast åt kusken att spänna för vagnen så att han kan köra er till tågstationen!

-Men...

-Tänk om Jack ser er kräkas!

Det tog skruv!

De följande timmarna fylldes av ett hysteriskt kacklande, packande, springande och hopblandning av ting. Så till slut sänkte sig lugnet över S:t Jacobs, som huset kallades, och de resterande ungdomarna brast ut i ett lättat skratt och blandade kortleken för en heldag med whist och läskedrycker.

 

De kommande åren tillbringade Cameron så gott som alla sina ferier hos syskonen, utöver några dagars artighetsvistelse i föräldrahemmet. Tomrummet efter Louisa var fortfarande för stort, några av döttrarna alldeles för lika henne.

-Men det är en av dem som är ruskigt musikalisk, berättade han för Jacob några år senare när han sträckte ut sig i favoritfåtöljen efter en utsökt välkomstmiddag lagad på resterna efter julbordet.

-Jaså?

-Ja, den yngsta, Divina. Humör som en kruttunna, om nu de kan sägas ha humör, och fullständigt omöjlig att uppfostra men har absolut gehör och gråter högt om ett instrument är ostämt. Jag gav henne några lektioner, och ungen vek inte från min sida på hela veckan. Tack för att jag får komma hit och andas ut lite!

-Du har alltid ett hem här, det vet du.

Jo, det var sant. Camerons rum stod alltid redo att ta emot honom. Det fanns så många tomma rum i det enorma huset, så han kunde gott få ha sitt eget orört av andra.

Åren hade mejslat ut deras personligheter och egenheter. Kanske hade de egentligen inte så mycket gemensamt, annat än en innerlig önskan om att ligga lågt och inte dras in i trassel, och tryggheten i att veta att någon alltid stod vid ens sida. På ett sätt mer som syskon än vänner, eftersom syskon har en relation utan att nödvändigtvis vara särskilt lika, men mer vänner än syskon i det att de aldrig bråkade med varandra. Trots Jacobs önskan om att undvika konflikter, utsattes han ständigt för dem när Janet var på argumentationshumör eller Jack ville gruffa om något enbart för konfliktens skull.

-Jag är glad att du är här, anförtrodde Jacob och hällde upp ett litet, litet glas sherry åt dem båda. Riktigt vuxna var de inte, men nästan, och då fungerade sherry som en markör.

-Glad att höra det, men av något särskilt skäl?

-Du har en lugnande inverkan på Jack.

Cameron satte i halsen.

-Det tror jag väl ändå inte, pressad han fram i hostattacken.

-Jodå. Han söker inte bråk lika mycket när du är här. Vill väl inte skämma ut sig. Är det bara jag och Janet här, så behöver han ju inte bry sig om den detaljen. Och jag tror att han har saknat dig. Rodnar du?

-Nej, nej, det var bara...

Cameron simulerade ett nytt hostanfall.

Jacob höjde lätt ena ögonbrynet, en gest som han faktiskt inte var medveten om men som debuterade i den här vevan.

-Nu har han ju varit extra retlig, när han har gått hemma hela hösten.

Till slut hade Jacks stridslystnad blivit för mycket även för det toleranta Loretto. Någon relegering var det förstås inte, nejdå, namnet S:t Jacob vägde för tungt, så kunde man inte göra, men... kanske hade Jack ändå tänkt söka sig vidare? Han var ju arton, en ålder då man normalt snart skulle lämna skolan och söka sig vidare...?

Jack hade förstått vinken och att hans sista bro var bränd, och avslutat sina studier. Vad han skulle göra nu? Det visste han inte. Militärskola kanske. Där fick man i alla fall slåss.

Loretto var obegripligt tomt nuförtiden, tyckte Cameron. Ofta ertappade han sig själv med att se sig om efter någon som inte fanns, någon som han inte visste att han tidigare hade sökt med blicken så fort de äldre eleverna fanns i närheten. Till slut hade Jacob gripit tag i hans handled.

-Skärp dig, Cameron. Han är inte kvar.

Cameron, inte Cam för Jacob kallade honom aldrig vid hans smeknamn, smeknamn vilken underlig benämning, så varmt det plötsligt blev härinne vid den tanken, Cameron McGuire fräste att han inte förstod vad Jacob menade och att han skulle sluta larva sig.

Men i S:t Jacobs hus fanns han. Tränade varje morgon i ett nyinrett rum fyllt av vikter och märkliga träningsredskap som Jacob hade ritat och Jack satt ihop under sin lediga tid. Måste ju bli stark om han skulle komma in på militärskolan. Den skulle man egentligen ha börjat i som småunge, nästan lika ung som du, Cam, menande flin, ska du med och springa, jag har röjt en löparbana uppe på vinden?

Jacobs irriterande ögonbrynshöjning. Vad skulle nu det betyda!

Nej tack, inga löparrundor uppe på vinden.

Ångerfylld, längtansfylld blick mot vindsluckan när de vältränade benen försvann igenom den.

 

Sextonåriga Jacob snurrade tankfullt det lilla sherryglaset när Cameron rev sig i håret efter den avböjda inbjudan.

-Gällande Jack, Cameron...

-Vadå om Jack! Det är väl inget med Jack? Han springer uppe på vinden, hur konstigt är inte det! Han är... Han är inte klok!

Han reste sig häftigt och höll på att välta sherrykaraffen.

-Vad sägs om att spela lite för mig?

-Vad?

-Spela lite? Vi har stämt flygeln. För din skull.

Jacob reste sig och gick mot musikrummet, en stor sal där flygeln verkligen kom till sin rätt. Det var en av nycklarna till deras vänskap, att de funnit ömsesidiga sätt att avleda varandra på. När Jacob var ur gängorna, så erbjöd Cameron ett parti schack. Fanns inget bättre sätt att skingra oönskade tankar på, än att tvingas samla sig om spelets strategi. Oftast höll han ett jämt humör, men när inte ritningarna löste sig som han ville, så kunde han bli grinig.

Cameron gick efter och satte sig vid tangenterna. Lät fingrarna löpa, avreagerade sig med atonala skalor och intrikata slingor som han aldrig skulle kunna skriva ner i efterhand. Egentligen var det nog ganska skönt att Jack hade slutat skolan. Sista året hade han inte alls tyckt att Janets väninnor var så irriterande längre. Tvärtom. Och det tyckte inte Cameron om att se. Som om Jack förnedrade sig för de där våpens skull. Ena stunden föraktade han dem, andra svassade han för dem. Löjligt!

Ett arpeggioackord över hela registret fick symbolisera den frustrationen.

 

Vårferien året efter blev förfärlig. Janet hade funnit nya vänner, med högre intelligensnivå, som följde med till S:t Jacobs. De förde ordentliga samtal och fullständigt fängslade Jack som ofta sågs i intimt samtal med en av dem. Allvarliga ting diskuterades om man fick tro deras ansiktsuttryck. Jacob tyckte om att ha en lugnare stämning i huset, men tyckte desto mindre om hur rastlös och olycklig Cameron verkade vara. Ingenting hjälpte. Inte ens en nystämd flygel. Redan efter ett par veckor reste han igen, hävdade att han lovat Divina att komma tillbaka för att ge henne lite extra undervisning. Till sommaren kom han inte alls. För upptagen.

Jacob var den första som tydligt såg hur Cameron använde Divina som en ursäktande sköld mot sina egna känslor.

 

-Hur blir det för oss, tror du?

Försommarnatten var så ljuvligt varm att de båda artonåringarna hade klättrat upp på taket och lagt sig under stjärnhimlen. Strikt förbjudet naturligtvis, men med bara några veckor kvar skulle det knappast löna sig att relegera dem. Och primus i deras elevhem var en ryggradslös stackare som mutat sig till sin position och skulle hålla tyst för en flaska vin.

-Jag tror att vi kommer lyckas, svarade Jacob lugnt och lade armarna tillrätta under huvudet.

-Jag kommer köra i matematik. Och då kommer jag inte in på musikhögskolan i Edinburgh.

-Du kommer inte att köra i matematik.

-Hur vet du det? Du vet inte hur det ser ut i mitt huvud när jag försöker räkna ut allt de kräver av oss. De fyra räknesätten, så långt sträcker sig min kompetens, resten skulle jag aldrig ha klarat utan din hjälp.

-Jag vet det.

Otaliga var de timmar när de suttit och tragglat formler tillsammans, Cameron gråtande, Jacob tålmodig. Till slut hade han faktiskt givit upp, något han inte gjorde i vare sig första eller femtionde taget, och hjälpt Cameron igenom matematiken genom rent fusk.

-Så hur ska jag då kunna klara ett slutprov?

-Det sa jag inte.

-Men du sa...

-Jag sa bara att du inte kommer att köra i matematik. Lita på mig.

Cameron reste sig på en armbåge.

-Vad menar du, Jacob?

Tystnad.

-Jacob! Om du visste hur orolig jag är...

-Tror du inte att jag hör dig när du går upp och kräks på nätterna? Jag vet att du oroar dig till magsår, och att du aldrig kommer klara det, så jag har... vidtagit åtgärder.

-Vaddå för åtgärder!

-Kan du inte bara lita på mig?

Cameron såg länge på sin vän. Jo, han kunde lita på Jacob. Och han visste att Jacob inte tyckte om att ljuga, och egentligen avskydde att fuska, så det kanske var bäst ändå att låta det hela bero.

Utifrån kunde relationen se aningens skev ut. Jacob fick inte tillbaka ens en bråkdel av den hjälp han gav Cameron, inte direkt, men indirekt iochmed att Cameron blev just den bror som Janet behövde och inte hade i Jacob, som inte förmådde engagera sig eller ens lyssna artigt på hennes relationsproblem som hon alltså istället öste över Cam. Han fanns alltid där för att lyssna, trösta och sympatisera. Behövde hon gråta, så tog han med henne till just den flygel som var orsaken till att han och Jacob blev vänner, som han nu fick traktera fritt, och spelade något sorgligt. Behövde hon avreagera sig på någon som betett sig illa, så improviserade han fram en nidvisa som fick henne att skratta.

-Det vore väl inte så tokigt om jag gängade mig med Cam? funderade hon en dag över en syskonfrukost som hon fortfarande envisades med att ha i skolmatsalen varje måndag. Familj skulle hålla ihop och få höra om varandras vardag, så det så. Fanns inte Jack var, så lades ännu mer press på Jacob.

-Släpp den tanken, genmälde Jacob torrt.

-Varför det?

-För din egen skull.

-Vad menar du? Cam är trevlig, ser bra ut, artig, intelligent och luktar fantastiskt gott!

-Och är inte intresserad av dig.

-Han kan väl bli.

Höjt ögonbryn till svar.

-Men sluta med det där! Om du anade hur irriterande du är med den där minen! Antyder du att jag skulle vara oattraktiv?

Ja, tänkte Jacob men var klokare än så. Medan han tuggade på en smörgås av skosulekonsistens och såg ut genom fönstret funderade han på hur han skulle kunna formulera ett svar som Janet skulle godta, som inte skulle leda till någon konflikt.

-Han är katolik.

-Ja, det vet jag väl? Och jag är anglikan, vad är det med det då?

-Nej, Janet, du är inte anglikan. På pappret, ja, men inte i hjärtat. Cameron är genomkatolsk. Han rabblar latinska böner varje kväll och man kan faktiskt se hur ansiktsfärgen blir gråare för varje vecka han inte får träffa en pater och bikta sig. Religionen är en större del av hans liv än du kan förstå, du som inte lever så nära honom som jag gör. Vi har delat rum i flera år nu, vet du. Tar du ifrån honom religionen, så kan du lika gärna sticka hål på den ballong som är hans själ.

-Men jag hade väl inte tänkt ta ifrån honom någon religion! Han får väl tro vad han vill?

-Det där låter fint och generöst, kära syster, men se dig själv i spegeln. Skulle du kunna låta bli att ifrågasätta och argumentera och lägga fram logiska argument för att det han håller på med är idioti?

-Du har låga tankar om mig, Jacob! anmärkte hon kyligt.

-Du har höga tankar om dig själv, Janet. Se dig själv i spegeln. Du skulle trasa sönder honom på ett halvår. Och vem skulle du då gå och gråta till? Till mig, kanske? Skulle inte tro det. Vårda honom som en vän istället, så har du honom livet ut.

-Så snusförnuftig man kan vara, då!

-Du må vara äldre räknat i år, men i det här vet jag mer än du.

-Ja ja. Kan du släppa det nu?

-Mer än gärna.

Janet hade inte ordat mer om saken, och strax därefter hade hon lämnat Loretto för att studera filosofi och retorik i Edinburgh.

Och snart var det deras tur.

-Vi har en lägenhet i London, fick jag nyligen veta.

-Verkligen? Har du inte vetat det?

-Nej. Eller, ja, vi har ju varit i London, när jag var barn, innan mina föräldrar förolyckades. Men då visste jag inte att våningen var vår egen, och att den bara har stått tom sedan dess. Det var vår förvaltare som skrev och undrade om hon skulle byta ut en tjänsteflicka som går i giftastankar, eller om vi kunde klara oss utan henne. Det visade sig att våra släktingar har utnyttjat lägenheten ganska skamlöst och betett sig illa, om man läser mellan raderna i rapporten. Så jag tänkte flytta dit. Vill du följa med?

-Till London? England?

-Mm.

-Jag vet inte...

Cameron lade sig på rygg och studerade stjärnhimlen. Nog hade han drömt om London, om musikakademien där, som hade ett rykte i världsklass, men hade inte ens vågat söka dit. Musikhögskolan i Edinburgh var väl god nog åt honom. Skottland åt skottarna, det var vad som sades överallt nuförtiden. Skulle han då svika sitt fosterland?

-Jag skickade in en ansökan i ditt namn.

Han snodde häftigt runt.

-Du gjorde vad?

-Med födelsedagssymfonin du skrev till mig som arbetsprov. Du sa att jag fick göra vad jag ville med den, och då gjorde jag det.

-Men Jacob!

Skulle sanningen fram, vilket den inte skulle, så var Jacob lite rädd för att flytta till London ensam. Och till London skulle han, till den bästa konstruktionsutbildningen som gick att få på öarna. Han visste vad han ville och ingenting skulle få hindra honom. Särskilt inte hemlängtan eller känslan av nationellt utanförskap.

-Tänk på saken.

-Jag kommer ändå inte in. Matematiken...

-Det är bara i Edinburgh som du behöver göra ett prov för det på plats. Inte i London. Jag har tagit reda på det. Där räcker det med betyget. Och det kommer du att ha godkänt i.

För att Jacob hade mutat läraren. Men det tänkte han aldrig erkänna öppet.

 

-När jag fyller tolv, så ska jag också börja på musikakademien.

-Divina! Är det där ett sätt att hälsa på?

Jacob dolde ett litet leende över den brunrufsiga flickans manér. Alasdair McGuire hade bestämt sig för att resa tillsammans med brodern till London för att kunna känna sig säker på att Cameron hamnade på ett någorlunda bra ställe. De fyra döttrarna fick följa med, det var nyttigt för dem att se litegrand av världen för att inse att det inte fanns något bättre ställe i hela världen än Skottland. Barnflickan var förstås med, nöp Divina i örat och fick en spark på smalbenet som svar. Det bekom Jacob illa.

-Du kanske vill sitta bredvid mig på resan? frågade han utan att tänka, anade instinktivt att det skulle kunna bli en plågsam resa om barnflickan tänkte försöka hålla pli genom handgripligheter.

-Varför skulle jag vilja det?

Nytt nyp.

-Låt bli mina öron, käring!

Ett par bastanta händer lyfte upp Divina och snurrade runt med henne.

-Käring, det kan väl lika gärna vara du, en liten kär en, en kär-ing? Divina, Dee, ABC-Dee, det är klart att du ska börja på musikakademien som heter som en ton!

-Släpp ner mig!

Jack lydde genast, gjorde flinande honnör.

-Till er tjänst, fröken Dee!

-Jag heter Divina!

-Du borde heta Dee. Du ser ut som musik.

Tyst betraktade Jacob scenen och kände ett styng av avundssjuka när han såg hur något som verkat kunna urarta till en ond spiral mellan flickan och tjänstekvinnan bröts av hans brors ingripande, och hur den nyomdöpta Dee strålade mot brodern. Detta var ju hans resa och hans äventyr, varför måste Jack alltid stjäla uppmärksamheten? Visst var han på sätt och vis glad över att syskonen kom för att vinka av honom vid tåget, men... Ja. Nåväl. Kanske skulle han sakna dem efter en tid i exil.

-Får man ge sin lilla lillebror en farvälkram?

Jack öppnade famnen. Jacob ryggade tillbaka.

-Skulle inte tro det.

-Nå, då får jag väl krama om dig istället då, man kan inte låta en kram förspillas på det här sättet!

Cameron drogs in i en björnkram och vacklade till när han blev släppt. Janet gav honom en försiktigare kram och en klapp på kinden.

-Ta hand om er nu? Jag kommer och hälsar på när ni har installerat er, och så ses vi på S:t Jacobs till jul, inte sant?

-Självklart!

 

-Jag är så rädd, Jacob!

Av ”nostalgiskäl” hade de båda unga männen bestämt sig för att dela rum den första tiden i London. Båda visste att det egentliga skälet var för att ingen av dem ville sova ensam i detta nya, men genom en tyst överenskommelse hade de valt att inte låtsas om det.

-Vad är du rädd för?

-Jag vet absolut ingenting om att dirigera. Jag vet knappt ens vad de gör, förutom att stå och vifta med en pinne!

När Jacob hade skickat in ansökningspappren, så hade han sökt till samtliga inriktningar för säkerhets skull och det var på dirigentprogrammet det fanns en öppning.

-Ni har många fler ämnen, det såg du ju. Musikteori, arrangemangövningar, eget komponerande, ensemblespel... Du behöver inte arbeta som dirigent om det inte passar dig, den här utbildningen är bred nog att kunna ge dig andra uppdrag också om ditt hjärta fortfarande brinner för det.

Alasdair, som nu var familjens överhuvud efter faderns bortgång, hade vägrat bekosta Camerons studier. Den potten skulle sparas tills Cameron var färdig med de här dumheterna och ville skaffa sig en riktig utbildning. Varsågod att försörj dig själv till dess! Cameron hade blivit ledsen och orolig, men Jacob tog det lugnt. Boendet var ju redan betalt, skolavgiften kunde han låna på banken till och resten skulle nog ordna sig. Han fick väl ge privatlektioner?

Så blev det. Ett rum i den tungt möblerade lägenheten inreddes till undervisningsrum, och efter den inledande intensiva acklimatiseringsperioden började Cameron ta emot studenter. Faktum var att det uppmuntrades av akademien, som hjälpte till att förmedla kontakt med de som önskade privatlektioner åt sig eller sina barn. Jacob höll sig hemifrån under lektionstiden, då han inte stod ut med att lyssna till evinnerliga skalor. Att höra Cameron öva var en annan sak, det njöt han av då det var musik snarare än repetition. Hans egna studier upptog en så stor del av livet att det inte var någon uppoffring att vara hemifrån, han trivdes mycket bättre i skolans stilrena lokaler med gott om ljus och ytor. Huvudstupa kastade han sig in i uppgifterna och verkligen njöt av de tekniska beräkningarna. Han gjorde mängder av ritningar på intrikata system som han visade för Cameron, och de skrattade gott åt det ena tokigare än det andra. Jamenvisst, tänk om de faktiskt skulle bygga den där konstruktionen som gjorde att man med ett enkelt knapptryck från sängen skulle kunna få en hink vatten att hällas över den överförfriskade mannen som brukade stå och sjunga under deras fönster varje lördagnatt?

-Önskar du aldrig att dina idéer fick liv? frågade Cameron en kväll när Jacob hade fått lyssna på ett nyskrivet arrangemang. Han skakade leende på huvudet.

-Det mesta av det jag gör nu är bara träning. Idéer som jag övar mig på att försöka lösa. Det är som när du ger dina elever skalor, du skulle väl inte sätta ihop en konsert enbart av det?

-Nej, medgav Cameron. Jag bara tänkte att... Det är så fantastiskt, när jag har skrivit något, och så ger jag notpapper till mina studiekamrater i ensemblen, och så spelar de något som jag har tänkt ut. Jag! Det är nästan berusande.

-En dag blir det så för mig också. Men jag har ingen brådska.

Nej, det hade han verkligen inte. Trots mängden hemarbete, flöt Jacobs liv på i en lugn ström. Farfar levde, eller, existerade var mer rätt ord eftersom han inte varit kontaktbar på flera år, och Jack hade verkligen lyckats med att förhala släktingarnas krav på att förvalta familjens egendomar och förmögenhet och hade på tjugoårsdagen krävt att få bli förmyndare för syskonen. Dittills hade Jacob aldrig tänkt på pengar, på Loretto hade han fått allt han behövde och den lilla fickpengen räckte lagom till någon godsak då och då. Nu fick han en furstlig summa att röra sig med, kunde han konstatera efter att i smyg ha jämfört med studiekamraterna. För ett par ögonblick berusades han av rikedomen men betvingade impulsen att rusa ut och köpa allt vackert han fick syn på. Han var ju en sansad man och tänkte så förbli, så han gjorde upp en ordentlig budget med utrymme för god mat och vackra ting inom rimliga gränser.

Där började Jacobs väg till ett välpolerat yttre. Inte allt på en gång, men smygande växte garderoben med kläder av endast bästa kvalitet, han gick till en barberare för att raka sig varannan dag och lät denne smörja med krämer som skulle stimulera skäggväxten, för ett välansat skägg var något han önskade sig. Ingen tog en fjunig haka på allvar. Han njöt verkligen av att bli omhändertagen. Om han nu hade råd till det, så varför inte? Det var väl snarare hans samhällsansvar, att se till att även andra kunde få sin del av S:t Jacobs förmögenhet genom att utföra sina yrkestjänster. Även om det nu råkade vara engelsmän.

Ingen av Jacobs kamrater var från Skottland, och dialekten övergick till att bli alltmer engelsk. Orden gled fram lättare i munnen när tungan kunde slappna av. Janet retade honom för det när hon besökte dem framåt våren.

-Ser man på, har vi fått en engelsk lord i familjen!

-Vad menar du med det? snäste Jacob tillbaka.

-Silkesstrumpor, brokadväst, hårpomada och ett ytterligt välvårdat språk, kan det tänkas att lille lorden är för fin för att återvända till sina rötter?

-Trevligt att se dig också, när ska du resa hem igen?

Hon skrattade och ville krama om honom men han vek undan.

-Förlåt, du har bara blivit så annorlunda. Riktigt snobbig faktiskt. Det trodde jag inte om dig.

-Jaså, vad trodde du då?

Huvudet på sned.

-Jag vet faktiskt inte. Du har alltid varit så undanglidande. Man vet visst aldrig var man har dig.

-Just nu kommer du ha mig på biblioteket, jag har studier att sköta vilket somliga andra tydligen inte har. Varsågod, gör dig hemmastadd. Cameron kommer hem närsomhelst, och han är sig lik kan du trösta dig med.

Janets ord hade sårat mer än han ville låtsas om. Var det inte svårt nog att finna ut vem man var, utan att någon skulle komma och kritisera ens vägval?

Helt rätt hade han inte, Cameron var sig inte lik, även om det yttre inte hade förändrats så som på Jacob. Musikutbildningen hade givit honom en helt ny glöd, han hade snarare exploderat i sin utveckling medan Jacob mer bidade sin tid. Janet tyckte emellertid om den nye Cameron och fick något glansigt i ögonen som fick Jacob att skaka uppgivet på huvudet i tystnad. Ivrigt tackade hon ja till att gå på elevkonserten nästa kväll.

-Jag trodde att jag skulle vara mer nervös än så här, men det känns bara spännande! Jag har ju aldrig spelat inför publik förut, om man inte räknar med antagningsnämnden och er. Jacob har hjälpt mig välja ut kläder, för det är klart att man vill se proper ut. En dag ska jag betala tillbaka, jag lovar!

-Det kan jag tänka mig att han gjorde, han tycker visst om att handla fina kläder nuförtiden, smädade Janet i syskonanda. Den retsamma tonen gick Cameron förbi.

-Ja, visst är det trevligt? Jag kan ju ingenting om sådant så det är skönt att ha smakråd med mig!

-Du skulle kanske också behöva det om du ska gå på konsert. Om du inte tänkte gå i den där säcken.

-Hördu!

Janet dängde till Jacob som bet ihop, ångrade att han låtit sig provoceras. Det var ju världsvan och sval han ville vara, inte käbbla som ett småbarn!

 

Det var på denna elevkonsert som Camerons scenskräck för första gången visade sig. Innan dess hade han som sagt aldrig spelat för så många människor, så många så många som stirrade rakt på honom!

-Det var det värsta jag varit med om! flämtade han efteråt, gråblek. Han hade tagit igenom sig sitt stycke, men inte mycket mer än så.

-Det går nog bättre nästa gång, försökte Janet trösta.

-Nästa gång?

Cameron vände sig om och kräktes i en rabatt.

Nej, det blev inte bättre. Inte alls. Gudskelov var det ju dirigerandet som skulle bli hans gebit, så han klamrade sig fast vid taktpinnen och hävdade att han inte ville ta upp dyrbar konserttid för någon kamrat, det var bättre att han stod med ryggen emot publiken och lotsade istället för att själv spela. Mycket bättre. Det var tillochmed roligt och spännande, och han fann att han var riktigt bra på att lyssna in alla stämmor samtidigt och lärde sig mer och mer att fånga upp de små detaljerna som gjorde att allt blev en enhet. Han gick på så många konserter han bara kunde, som elev hade han fribiljetter till allt och fick ibland också ynnesten att sitta med i orkesterdiket och sög åt sig alla goda och mindre goda råd som hans äldre blivande kollegor hade att ge. De mindre goda sållade han bort, de som inte alls hade den effekt som ledaren påstod. Till exempel märkte han att stämningen i en orkester blev annorlunda och inte lika vibrerande när musikerna blev åthutade, och att plocka ut en enskild individ och kritisera var något som fick honom att rygga tillbaka av motvilja. Där utarbetade han sin egen metod. Istället för att lyfta fram det som var dåligt, så plockade han efter varje repetition fram några detaljer som han var extra nöjd med. Det han ville ändra på, det tog han i avskildhet med enbart den eller de som det berörde. En gång hade han ett par klarinettister som inte kunde spela i harmoni med varandra, då bjöd han ut dem på puben och kastade dart och efter det gick det utmärkt! Han hade kommit hem fnittrande efter den kvällen, lätt berusad för första gången i sitt liv. Sherryn de smuttat på som halvvuxna hade inte räckt mer än till att kittla knäna.

Jack hade kommit på oväntat besök, och Jacob spände sig när han fick se sin upplivade lägenhetskamrat lysa upp.

-Jack! Det var länge sedan!

Välkomstkram, mycket olikt någon av dem. En förvånad Jack besvarade den försiktigt och sneglade på Jacob som inte rörde en min.

-En kopp kaffe, Cameron?

-Kaffe? Sånt kattpiss! Har du inte lite sherry hemma?

-Du ska nog inte ha något mer att dricka ikväll.

-Du erbjöd mig ju just kaffe?

-Förvisso.

-Jack! Så glad jag är att se dig! Hur mår du? Vad gör du? Hur länge kan du stanna?

-Cameron! Skärp dig!

-Vadå? Jag välkomnar ju bara vår gäst, så många gånger som jag besökt er, då vill jag ju vara en god värd när... men just det, det är ju er lägenhet det här också... Men roligt att ha dig här i alla fall, som jag har saknat dig!

Resolut grep Jacob om Camerons armbåge och föste ut honom.

-Vad gör du!

-Du behöver tvätta av dig.

-Det gör jag väl inte!

-Du luktar.

-Vad!

-Du är berusad och beter dig illa.

-Berusad? Jag är bara glad, är det något fel på det? Bara för att du aldrig är glad? Släpp mig!

Cameron slet sig loss och lämnade sin vän med en klump i bröstet.

Det där var inte rättvist! Jacob var visst glad. Nästan alltid. Bara inte bubblande och sprudlande, men varför måste man vara det? En stilla glädje över ett lugnt och intressant liv var väl inte mindre värt? Lagom intressant på en intellektuell nivå, inte emotionellt intressant med en bästa vän som inte hade en aning om att han var förälskad, och en syster som försökte dölja att hon var det, och i helt fel personer allihop. Kunde de bara inte... skärpa sig?

Jacob suckade och tog en kvällspromenad. Ville inte vara med, vare sig tåget tänkte spåra ur eller gå rakt fram.

 

-Vad var det med Cameron? undrade Jack försynt när Jacob återvände.

-Han var bara berusad. Ta ingen notis om honom.

-Det är nog bäst. Jag skickade honom i säng. Han bad mig om en godnattsaga, men där gick gränsen.

-Hm.

Jack letade upp den där sherryn, tog en slurk och grimaserade.

-Hur kan du dricka sådant här slisk!

-Det är en smaksak. Du behöver inte.

-Jag tänkte fråga... Jag är ju i min fulla rätt, men... Finns det plats för mig här också en tid? Jag har liksom... kommit ihop mig med några, och... Tja. Det kan vara hälsosamt att ligga lågt ett tag.

Jacob drog på det. Ville inte. Verkligen, verkligen inte. Anade obalans.

-Naturligtvis, svarade han ändå.

Vad annars kunde han säga?

 

Tumult var bara förnamnet på tiden som kom.

Jack var inne i ännu en revolt, denna gång mot överklassamhället, och inledde en tveksam karriär som knytnävsboxare. Raglade in full och blodig på småtimmarna och röjde runt efter något att äta och dricka. Väckte Jacob eller Cameron för att prata igenom kvällens match och vrida ut och in på varje detalj som var orättvis till hans nackdel. Jacob behövde sin nattsömn och fräste åt sin bror att låta honom vara ifred. Det drogs hem kvinnor, och Cameron fann sig visst också en flickvän som visserligen var mycket behaglig men det var något som inte stämde, det var som att se en ganska illa spelad teaterpjäs. De hade aldrig talat om så obekanta ting som känslor och romantik förr, och Jacob hade ingen längtan efter att börja nu.

I samma veva hade Divina tjatat hål i huvudet på sin far, som undrade om Cameron kunde se efter henne om hon flyttade till London för att få undervisning inför musikakademien. Eller snarare, beordrade, eftersom det var Cameron som satt de där idiotiska grillerna i huvudet på henne till att börja med. Cameron försökte protestera, han var själv inneboende, han kunde inte rimligtvis ta emot en flickunge nu, och lycka till med att hitta boende i London! Johoodå, hävdade Jack, han kunde flytta in till Jacob så kunde lilla Dee ta hans rum, och...

Kommer inte på fråga!

Nähä, då fick han väl flytta in till Cam då, klart att de skulle ha lillflickan hos sig, det måste ju liva upp! Det går väl bra, Cam, vi har ju kamperat ihop förr?

Jacob stelnade till och Cameron rodnade.

Så blev det bestämt och kaoset nådde nya höjder.

Musik mer eller mindre dygnet runt, antingen när Divina eller Cameron övade, när Cameron hade elever eller när Jack skrålade och bjöd hem vänner på fest. Bråk mellan Cameron och Divina när hon vägrade göra som hon blev tillsagt, Cameron som aldrig höjt rösten förr! Jack som sökte konflikter med Jacob och som liksom Janet fann att hans yttre var lovligt byte för smädelser. Barberare, minsann, hade han ens något att barbera bort? Sidenstrumpor, hade han spetsmamelucker också kanske?

Jacob lärde sig att i ren självbevarelsedrift vända på steken. För varje nedsättande kommentar, rätade han ännu mer på ryggen och beslutade sig för att vara den han ville vara. Om han började böja sig, så skulle Jack snart finna något annat som var fel, och han skulle sluta som ett ängsligt asplöv. Icke! Han lekte med tanken på att söka inträde till någon herrklubb, men gav upp det redan på tankestadiet då han inte ville riskera ett nej. Stoltheten behövde han behålla. För att söka lugnet, satt han timme ut och timme in i skolans konstruktionssal och gjorde ritningar över både fantasifulla och reella problem. Skolan hade en egen matsal, och köksmästaren brukade diskret skjuta till Jacob en tallrik kallskuret framåt kvällskvisten.

-Ursäkta att jag påpekar detta, sir, men ni ser bekymrad ut idag.

Jacob hade ingen lust att småprata och tänkte absolut inte lätta sitt hjärta men ville inte vara oartig så han svarade något som var nästan sant:

-Ja, examensuppgiften närmar sig och jag är osäker på vad jag ska rikta in mig på.

-Det här är verkligen inte min plats, sir, men jag är desperat nog att undra om jag skulle kunna få komma med ett förslag?

Uppenbarligen höjde Jacob vänstra ögonbrynet när han blev förvånad. Annars var det vanligtvis högra.

-Så? Du är ursäktad. Låt höra?

Köksmästaren började beklaga sig över de eländiga rörstystemen utanpå huset, som bara frös och täppte igen på vintern. Ett problem som varenda hushåll i hela Britannien hade. Fanns det verkligen inget sätt...?

Jacob nickade eftertänksamt. Frånkopplad alla praktiska göromål i vardagen hade han aldrig riktigt tänkt över hur vattnet kom till hans tvättfat. Eller jo, han var ju fascinerad av nymodigheten vattenledningar och konstruktionen kring dem, men hur saker fungerade i teorin och praktiken var två vitt skilda ting. De frös, alltså. Om man kunde isolera... Nej, då skulle man behöva byta ut alla vattenledningar, och det hade nog inte många lust med när man just installerat. Men värma? Lägga till ett värmerör, elda för kråkorna kunde tänkas, men om det användes bara vid behov... Och så skulle man kunna...

Han försjönk i djupa tankar, började skissa och fundera och beslutade sig för att slå sig ihop med någon mer praktiskt tekniskt lagd och göra ett slutarbete som skulle ge eko i kanske hela världen.

 

Arbetet tog upp all Jacobs tid, på flera plan. Efter många om och men fann han till slut Cecily Brian, som liksom han ville bli kallad vid sitt efternamn, som verkade kompetent och pålitlig nog att ingå ett partnerskap med. För Jacob hade varit förutseende nog att patentsöka sin idé redan på ett tidigt stadium, ett patent som finslipades och uppdaterades allteftersom de gjorde framsteg. Lika delägare skulle de vara. Dels behövde inte Jacob de eventuella pengar de skulle tjäna på detta, men viktigare var känslan av jämställdhet. Miss Brian skulle inte behöva känna sig lurad om det gick bra för dem.

Bra var precis vad det gick. Med en till synes enkel, men just därför komplicerad konstruktion, skulle man lätt kunna tina frusna ledningar. Nästan för snabbt rullade bollen, ett företag byggdes kring produkten med allt vad det innebar i form av juridik, ekonomi, logistik, leverantörkontakter, tillverkare och allt som varken Jacob eller Brian var intresserade av. Han frågade Janet om hon kunde tänka sig att ha det övergripande ansvaret och se till så att inte alltför mycket svindlades ner i privata fickor, så att de fick göra det de gjorde bäst utan distraktion. Efter moget övervägande accepterade Janet, men insisterade på att flytta verksamheten till Skottland, av solidaritet mot fosterlandet. Jacob tvekade, men kände samtidigt hur stressen höll på att ge honom magsår. Lugn och ro hemma i S:t Jacob... Ja, det var nog det bästa. Vad tyckte miss Brian om detta? Jodå, varför inte?

 

-Du får förstås bo kvar så länge du vill. Hellre du än våra gamar till släktingar.

Cameron rev sig övergivet i håret när Jacob berättade nyheterna.

-Till Skottland? Men... ditt företag måste väl ändå må bättre av att vara baserat i London? Det är ju här allt händer! Missar du inte en massa möjligheter då?

-Det tror jag inte. Vi kommer ha ett kontor här också, de som marknadsför oss gör det som du säger bäst härifrån men det arbete jag gör kan lika gärna utföras hemifrån. Om någon behöver få en produkt demonstrerad så får miss Brian resa, och om någon vill dryfta ett nytt problem som behöver en teknisk lösning, så reser jag.

-Men... Åh, Jacob, jag har blivit så van vid att bo med dig så jag vet inte hur det skulle kunna vara på annat sätt.

-Du har alltid ditt rum kvar på S:t Jacobs, det vet du.

-Det är jag innerligt tacksam för, men just nu vore det karriärmässigt självmord att lämna London. Jag börjar få några värdefulla kontakter nu. Och jag kan inte lämna Dee.

-Naturligtvis inte. Och... Susan?

Camerons blick mörknade lite.

-Jag tror inte det går så bra med henne. Tyvärr. Hon gav mig ett ultimatum häromveckan. Henne eller Dee.

-Häromveckan?

-Mm.

-Så, vad har du svarat henne?

-Ingenting. Hur kan hon ens säga något sådant?

-Divina har inte varit särskilt trevlig mot henne.

-Det är hon inte mot någon. Utom mot Jack.

-Förstås.

-Vad tycker du jag borde ha sagt till Susan, då?

-Har jag inte lagt mig i dina relationer på alla dessa år, så tänker jag inte börja nu.

-Vad menar du med det? Vilka relationer?

Jacob bet sig bokstavligt talat i tungan. Ville verkligen inte gå djupare in på det ämnet.

-Hursomhelst, vi leker med tanken på att ha en stor etableringsfest på S:t Jacobs, när allt är klart. Om du har tid, så skulle det vara en ära om du kunde komponera något som framfördes då. Vi betalar givetvis.

Cameron blev glad och lät sig villigt avledas.

-Kommer inte på fråga att du skulle betala, allt som du har gjort för mig! Hur tänker du med musiker, ska jag ta med några härifrån, eller...?

Det hade han inte tänkt på alls, och tänkte snabbt.

-Det finns fördelar och nackdelar med båda. Samarbete mellan gränserna, eller att satsa helt på lokalt. Vad tycker du?

-Bara de kan spela så får de gärna komma från Kina för min del! Ska det vara dans också? Jag har haft en danssvit i huvudet som ligger och skaver, men har inte haft tillräcklig motivation för att få ut den. Kanske vore det något?

-Inte alls otänkbart. Ta det med Janet du, hon vet mer om sociala tillställningar än jag.

 

Efter en tid stod allt klart. Vid det laget var Cameron färdig med sina studier och lyckades försörja sig någorlunda som musikledare och lärare, förutsatt att han inte hade någon hyra att betala. Invigningsfestligheterna förlades till ett skollov så att Divina kunde vara hemma hos sin far och sina systrar. Hon hade först propsat på att få vara med på festen, men Cameron hade förklarat för henne att på sådana här tillställningar så pratade folk medan musiken var igång. Det var inte alltid de lyssnade. Och dansen ovanpå detta, då. Dee hade alltid tyckt att dans var något av det mest barbariska som fanns. Skutta runt, när man borde sitta blickstilla och insupa varenda ton?

Jacob var inte heller mycket för dans. Inte för fester heller för den delen. På ett sätt tyckte han om att S:t Jacobs fylldes av liv och lust, men han föredrog verkligen lugn och tystnad så han försökte dra sig undan mellan varven.

-Men är det här du är!

Cecily Brian var för ovanlighetens skull uppklädd. Utklädd, ville han nästan kalla det, den vinröda klänningen klädde henne inte alls. Plötsligt greps han av en önskan att få ge henne ordentliga kläder, låta någon kamma och sätta upp hennes hår, kanske lite rött på läpparna... Dittills hade han bara sett henne som en arbetskamrat. En pålitlig partner som han kunde ha långa, givande samtal med om både tekniska ting och samhällsutvecklingen. Hon var av arbetarklass, som av egen envishet och idogt sparande och goda kontakter lyckats skaffa sig en utbildning.

Kanske kunde hon bli mer än en affärspartner?

Tanken grodde. Växte. Tilltalade. Jo, han kunde absolut se det framför sig, han själv i ena flygeln, Cecily i andra, gemensamma middagar emellanåt, och givande diskussioner. Efter moget övervägande bestämde sig Jacob för att tala med henne. Knackade diskret på dörren till den privata salongen som hörde till gästrummet hon förfogade över på S:t Jacobs. En stunds hörbar tystnad innan snabba steg hördes mot dörren. En rödblommig Cecily öppnade, en lätt rufsig Janet verkade försöka avhålla sig från att släta till sina märkligt skrynkliga kläder.

Jacob rörde inte en min.

Jaha. Javisst. Naturligtvis.

-Ursäkta, jag fick en idé som jag ville ventilera med dig. Men jag ser att jag kommer mitt i ett besök så det kan vänta.

Hövlig bugning, inte tillstymmelse till ironi.

Vägen därifrån kändes lång. Tillräckligt lång för att Jacob skulle hinna bestämma sig för att det här med att vara ungkarl, det var nog det bästa för honom. Garanterat konfliktfritt.

 

Åren gick. Företaget blomstrade, ryktet spred sig och Jacob fick uppdrag över hela Storbritannien och på sina ställen i Europa också. Han tog in på de lyxigaste hotellen, åt den godaste maten, och bokade en shoppingguide som kunde ta honom till de absolut exklusivaste butikerna och skräddarna. Manikyr, pedikyr, Jacob njöt av att vårda sig själv och sitt yttre! Livet var bra. Intressant, enkelt och lyxigt. Mer kunde han inte önska!

Cameron verkade ha det motigare. Hankade sig fram, inte mycket mer. Någon otäck incident på Divinas flickkonservatorium i Italien hade ryckt honom ifrån en anställning, och nu behövde de båda McGuires börja om någonstans. Lyckades till sist slå sig till ro i Wien, och verkade ha det riktigt bra. Wien var en stad som föll Jacob i smaken med all kultur och vacker arkitektur, så han besökte sin vän där åtminstone en gång om året.

Men vid ett besök hade han ett sorgligt bagage med sig.

-Jacob!

Cameron hälsade leende och klappade sin vän på axeln när de möttes vid tåget.

-Cameron.

-Men – vad är det med dig? Du är nästan grå i ansiktet. Har det hänt något?

-Vi tar det hemma.

-Du gör mig orolig!

Jacob svarade inte. Grep hårdare om sitt handbagage. Väskorna hade körts i förväg till hotellet. Tiden då de delat rum var över, Camerons lägenhet var alldeles för liten för att kunna husera gäster på ett någorlunda bekvämt sätt. Under tystnad gick de hem. Jacob korkade upp en flaska högklassig rom som han haft med sig.

-Jack är död, Cameron.

Cameron vacklade till och satte sig på närmaste köksstol.

-Vad! flämtade han.

-Förra veckan. Jag ville berätta det själv. Officiellt blev han rånmördad. Inofficiellt var det ett krogslagsmål, men det har tystats ner.

Frånvarande tömde Cameron sitt glas, och fick påfyllning. Lät nyheten sjunka in. Jack borta... Det stod alldeles still i hans hjärta.

-Blir han inte dum i huvudet om han dricker sprit? hälsade Divina när hon tittade in i köket för att se vem som kommit.

-Jack är död, Dee, svarade Cam tonlöst.

-Jaha.

Han ilsknade till, det kändes skönt att få lov att känna något utöver denna förlamning.

-Är det allt du har att säga? Försvinn ur min åsyn, din förbannade odåga!

-Som du vill!

Efter det kunde han brista i gråt.

Jacob drack aldrig så att han blev mer än lätt salongsberusad, och inte särskilt ofta eftersom det hade en obehagligt avtrubbande effekt på hans tankeverksamhet, men nu kände han ett behov av att få stänga av allt en stund. Dödsbudet hade skakat om honom ordentligt, och rivit upp den förträngda, aldrig bearbetade sorgen efter föräldrarna. Janet hade velat gråta ut i hans famn, men han klarade inte av att ha henne så nära, slets av en önskan att hålla fast vid den enda familjemedlemmen han hade kvar och att hålla henne på ännu större avstånd för att det inte skulle göra så ont när hon dog. Att hon skulle överleva honom var liksom inte att tänka på, familjen dog omkring honom, det var visst så det skulle vara. Janet stod på tur.

Resolut fyllde han på deras glas, gång på gång, tills rummet började snurra.

När han vaknade till igen låg Cameron på golvet med handen om den tomma flaskan, och själv kände han hur kindknotan hade legat mot klackringen så att han måste ha ett djupt rektangulärt märke där. Munnen kändes torr och såhär ofräsch hade han inte varit på... ja, någonsin. Huvudvärken blixtrade och han mådde illa. Såg sig omkring och fann inget annat än vasken att kasta upp i. Rös över sig själv. Aldrig mer! Men, tänkte han beskt, det var ett passande farväl till Jack.

 

Cameron hade inte kunnat komma loss till begravningen. Då hotades han med omedelbar uppsägning och skulle svartlistas i hela Europa, fick han veta. Så han ställde sig på scenen – och bröt ihop inför ett fullsatt konserthus.

Sviterna blev förödande. De måste lämna Wien, både han och Divina som lyckats göra sig osams med den nya ledaren för barockensemblen hon spelat i de senaste fem åren. Alasdair vägrade låta henne bo ensam så hon fick snällt följa med. Eller, snällt och snällt, hon hade inget större val, då fadern hotade med att konfiskera hennes älskade flöjter. Cameron var så illa däran att han fick tillbringa en tid på S:t Clouds mentalsjukhus. Jacob visste inte om han borde påminna om den stående inbjudan, eller om det skulle riva upp såren ännu mer. Han kanske var den enda som förstod vad som legat bakom kollapsen.

-Det är klart att vi ska bjuda hit honom! fräste Janet.

-Är det?

-Självklart! Är ni inte bästa vänner, kanske? Vad har man vänner till?

Bästa vänner? Ja, kanske det. Jacob graderade inte sina bekanta. Han hade känt Cameron sedan den tidiga ungdomen, det var sant, och han önskade verkligen ett snabbt tillfrisknande. För sin egen skull också. S:t Clouds var inget ställe för någon som sökte balans.

Cameron ville inte belasta dem, påstod han. Bäst att han vilade upp sig hos Alasdair. Och Dee behövde honom. Hon höll på att riva huset av rastlöshet. Heavenlee hade försökt husera henne en tid, men måste ge upp.

Så kom det där med amerikaresan. Alasdair hade lyckats ordna något kontrakt åt dem, något diffust som fyllde Jacob med onda aningar. Strax innan avfärd hade han besökt vännen. Divina hoppade jämfota av förväntan, de skulle åka båt dit, och sedan skulle hon äntligen få spela igen!

-Är du säker på det här, Cameron?

En mörk skugga längst inne i vännens grå ögon var det enda som vittnade om senaste tidens instabilitet.

-Jag är inte säker på någonting alls, längre. Men vad ska jag göra? Här ruttnar jag bort, Wien kan jag inte återvända till, och London... Jag orkar inte kämpa för att börja om igen, Jacob! Här har jag ett arbete serverat, om än tillfälligt, och... kanske kan lite miljöombyte göra mig gott.

Jacob nickade.

-Jag försöker samla tankarna kring en konstruktion som kan förkorta resan över Atlanten. Man borde kunna komma dit på en vecka.

-En vecka! Det kommer aldrig gå.

-Just därför sporrar det mig. Men det är ett hobbyprojekt.

-Vad arbetar du med nu?

En kodad önskan – snälla du, tala om något annat än det här nya, okända? Jacob förstod och berättade.

 

Ytterligare några år passerade. Utöver resorna, som fick lov att bryta mönstret, så satte Jacob ett stort värde i rutiner. Frukost, lunch och middag på samma tider, samma platser även om de varierade under veckan. Barberaren på måndagen, omvårdnad av händer och fötter på tisdagen, skräddaren första onsdagen i varje månad, konsertbesök på torsdagkvällarna... Det hände så mycket nytt och annorlunda i arbetet, så han behövde stabiliteten i de små tingen. Cecily Brian arbetade fortfarande kvar, boende i sitt eget hus nu, men Janet hade givit upp sin post som samordnare och ägnade sig åt socialt missionerande istället. Kvinnors rätt, de fattigas rätt, mat och husrum till alla.

-Jag tänker öppna upp S:t James för alla ogifta mödrar och deras barn!

-Det tänker du inte alls, genmälde Jacob lugnt.

-Min själ om jag tänker! Här bor vi, du och jag och våra tjänare, och har fler rum än vi kan räkna! Nåväl, jag kan kompromissa. De får bo i min flygel och i huvudbyggnaden, så får du ha hela din flygel för dig själv.

Konfliktmotviljan stred mot den innerliga avskyn vid tanken på att få huset fullt med folk. Kanske skulle han kunna ljudisolera? Det fick bli det nya fritidsprojektet.

Det sociala experimentet slutade i katastrof, mordhot och eldsvåda. En gammal trotjänare blev dessutom knuffad nedför en trappa och bröt lårbenshalsen, och då gav Janet upp just den aspekten av sitt arbete. Men hon föreläste ihärdigt vartän hon kom åt, och använde en god del av sitt eget arv till att köpa och rusta upp en byggnad i utkanten av staden som hon inredde till skola, för både barn och vuxna. Upplysning och utbildning, det var kanske rätta ändan att börja i!

Breven från Amerika kom med ojämna mellanrum, oroande och lugnande omvartannat. Giftermål och barn... Ja ja. Skilsmässa, jaså, verkligen? Tillbaka till Europa.

-Välkommen tillbaka. Ditt rum står redo.

-Tack, Jacob!

Cameron sjönk ner i favoritfåtöljen och andades ut.

-Om du anar hur mycket jag har saknat er och det här stället! Jag brukar drömma om det här huset, och känner alltid tomhet när jag vaknat. Som om någon jag älskar har ryckts ifrån mig.

-Du hade tur, det står kvar. Inte tack vare Janet.

Historien om det misslyckade välgörenhetsprojektet berättades, och Cameron skrattade och förfärades.

-Hon har ett gott hjärta, din syster, det kan man inte förneka!

-Och själv har du en dotter nu?

Stolt leende.

-Ja! Elise. Für Elise, du vet. Och...

Såg ner, rodnade lite.

-Och för Louisa?

-Ingen annan har gissat det.

-Kanske lika bra?

-Jo. Åh, du ska få träffa henne sedan, du kommer älska henne! Just nu är hon hos Heavenlee, jag måste etablera mig ordentligt i Paris innan jag kan dra med henne dit. Det är tillräckligt omvälvande för henne som det är nu, med att behöva lämna Somersets och Washington D. C. Jag har ingen aning om vad som kommer vänta. Som vanligt. Jag avundas dig ibland, som verkar leva så tryggt och inrutat!

Jo, Jacob skulle också ha avundats sig själv. Sade artigt att han naturligtvis såg fram emot att få träffa lilla Elise. Vad nu en liten flickunge kunde komma med för intellektuellt.

Något sades inte rakt ut, det kändes i luften. Alla skäl till att lämna Amerika hade nog inte redovisats. Jacob väntade, men när ämnet undveks så lät han det bero.

 

Inte långt därefter kom hela sanningen fram.

Det fanns en man... Ja, det var inte på det viset, inte egentligen, det fick inte Jacob tro, men... Ja, de... hade en sorts... Hrm... platoniskt förhållande, och det hade inte gått så bra och allt hade förstås fallit samman i Paris också, det var väl inte mer än man kunde vänta, och... ja, Cameron hade fått ett nytt sammanbrott, inte fullt så illa som efter Wien, men illa nog, och... han hade nog betett sig lite illa mot en tjänsteflicka som nu misstänkte att hon väntade hans barn, och de skulle ha gift sig, men det blev inte så, och så... hade Dean kommit för att söka efter honom, Dean var alltså hans hrm vän, och nu visste han varken ut eller in och de skulle förstås försöka reda ut allt och skapa någon sorts tillvaro, men fram till dess... Kunde han möjligen få be om hjälp? Igen? Trots att han hade så otroligt mycket mer på minuskontot än pluskontot gällande deras ömsesidighet?

Jacob suckade inombords. Fler människor i obalans omkring sig. Precis vad han önskade. Såg länge på Cameron.

Du vet inte ens om det, tänkte han. Du vet inte att du är en snyltare, både emotionellt och materiellt. Du vet inte vem du är, eller vad du är, varifrån du kommer, vart du är på väg, knappt ens var du är nu. En dag kommer någon att säga nej och stopp till dig. Men det blir inte idag, och det blir inte jag.

-Givetvis, det vet du. Du och dina vänner är välkomna.

 

Så nu satt de här. Cameron och Dean installerade i Camerons rum, för, ja, alltså, jo. Men det är inte på det sättet. Egentligen. Han bara... Hrm. Vi pratar inte mer om det. Sarah fick ett rum i Janets flygel, Janet var på frälsarstråt och menade att det var bäst att hålla isär Dean och Sarah, för det hade tydligen varit lite bitskheter mellan dem och det kändes lite onödigt. Rivaler om Cameron, tänk, vilken nyhet! Jacob hade sett allt som inte Cameron haft en aning om i London under deras studietid, hur flickorna verbalt slagits om honom. Ett varv till med det, javisst. För gamla tiders skull.

Dean hade svept in med sina penslar och block och katterna i en korg, uppskruvad och hudlös och med en sorts trotsighet som Jacob omedelbart identifierade som skyddsmekanism. Ja du, unge man, det kan du behöva om du har förälskat dig i Cameron, sade han inte.

-Han kanske kan prata lite mycket ibland, men det är inte illa ment, försvarade Cameron när Jacob fällt sin kommentar om att han skaffat en livlig ung man.

-Det har jag aldrig sagt heller.

-Han... har också haft det lite tufft en stund. Men jag ska säga till honom att inte besvära dig! Ibland blir han lite intensiv och bär på en brinnande längtan efter att hjälpa allt och alla, helt oavsett om de faktiskt behöver hjälp eller ej. Ett hjärta av guld har han. Och även om han inte tackat dig för att han får bo här, så menar han det. Det vet jag.

-Han behöver inte tacka. Och du behöver inte försvara honom. Än har han inget gjort, och skulle han hitta på något så är jag nog vuxen nog att kunna hantera det.

-Jo, men jag bara...

-Ta det lugnt, Cameron. Stanna så länge ni vill.

Helst inte så länge. Men det kunde han inte säga.

-Tack, Jacob! En dag kanske jag kan gottgöra dig. Jag vet inte hur eller när, men... Är det något som helst jag kan göra för dig, så...

-Jag vet, Cameron. Tack. Det ordnar sig.

-Ett parti schack kanske?

Jacob log.

-Ja. Det var länge sedan. Ett parti schack skulle verkligen förgylla min kväll!

Så ställde de upp de vackert snidade pjäserna i ebenholts och elfenben, redo att möta striden, hur den än månne sluta.

"Kära Heavenlee!

 

Tack för dina brev, och förlåt mig för att jag har svarat så knapphändigt, om ens alls. De senaste åren har jag genomgått prövningar som gjort att jag periodvis inte mäktat med att tala med någon annan utöver Gud och min biktfader. Herrens vägar är i sanning outgrundliga, och nu för de mig tillbaka till Europa.

Jag ber dig läsa min berättelse med förlåtelsens och toleransens ögon, kära brorsdotter. Minns att varje handling är noga biktad och diskuterad med min biktfader.”

 

Cameron lät blicken försvinna i fjärran. Hans biktfader, ja. Densamme som hade skakat om hela hans tro i dess grundvalar, som förorsakat det hittills största bråket med Dean, för flera år sedan. Å, slitningarna de haft... Fortfarande hade... Allt i Camerons uppfostran sade att en relation mellan två män var fullständigt naturvidrig. Och egentligen var han inte attraherad av Dean på det sättet. Det räckte utmärkt med att få vara i närheten, få lite hudkontakt ibland. Få bli älskad. Men visst hände det, oftast när han var berusad, att de gick längre än så. Fortfarande inom gränserna för vad som kunde anses vara acceptabelt, även om dessa gränser låg en hårsmån ifrån bristningspunkten. Men så...

Naturligtvis biktades allt. Varje oren tanke, varje tvivelaktig beröring. Förlåt mig fader, ty jag har syndat. Och så... Biktfadern hade bett om ett samtal, sub rosa naturligtvis, utanför bikten. Vägledande samtal. Där förklarade han att Cameron hörde till de utvalda, till de som förstått vad livet egentligen går ut på. Att vanliga människor måste ha alla dessa regler att hålla sig till och att styras med, för att de inte klarade av att hantera den djupare kunskapen. Men för högre stående fanns inte dessa regler. Det gudomliga fanns i att bejaka den ädla lusten. Och...

Cameron ryckte till när en droppe bläck föll ner på underlaget. Skyndade sig att läska upp den så gott det gick. Försökte stryka ur minnet hur han faktiskt lyckades komma ifrån det där samtalet med ärbarheten någotsånär i behåll, och hur... dissekerad han kände sig efteråt. Allt han trott på, allt han blivit lärd... Allt rasade. Dean kunde inte förstå honom. Det var väl bra att det inte fanns några dumma regler, bara bra att de fick lov att göra som de ville? Han hade aldrig kunnat förstå sig på det där, varför skulle någon lägga sig i vem man älskade, hade inte Gud annat för sig? Riktigt så enkelt var det inte för Cameron att få allt han trott på i hela sitt liv så omskakat. Sammanbrottet efter det var det värsta han haft sedan den totala kollapsen i Wien, och det var det som i förlängningen förvärrade Deans benskada eftersom han sprang hela vägen för att hämta hjälp.

 

”I nöd och lust lovar vi varandra och Gud. Nog har det funnits glimtar av både lust och glädje, men nöden, Heavenlee, har varit så oproportionerligt stor att jag inte klarar av detta längre. Hade det bara handlat om mig själv så hade jag bitit ihop och stått ut, men Gud kan inte ha givit mig nåden att få min lilla Elise bara för att se henne fördärvas. Hennes mor är inte frisk. Jag vet inte om hon någonsin har varit det. Vi träffades på resan över Atlanten, då ganska ytligt, men jag höll brevkontakt med hennes syster Sophie som oroade sig mycket över Emilys lynne. En dag hade hon rymt hemifrån, i protest mot något, och Guds hand förde henne i min väg. Hon hade råkat illa ut, så pass att jag på stående fot erbjöd henne äktenskap för att rädda familjen från en eventuell skandal. Och handen på hjärtat, för att jag såg det som min enda chans att någonsin få en egen familj, ett hopp som vid det laget var nästintill slocknat. Jag tror inte att du kan förstå det, du som fick ditt första barn så tidigt och nu har en helt egen klan. Känslan av att inte lämna något efter sig är ren och skär tomhet. Kanske lever min musik kvar, men det är inte samma sak. Så ja, jag utnyttjade henne, samtidigt som hon utnyttjade mig. Inte de bästa grundpelarna i äktenskapsbygget ska erkännas, och det visade sig ganska snart. Elise är född så pass långt efter vigseln så att jag vet att hon är min. Kanske skulle jag ha älskat henne ändå. Nu är hon det klarast skinande ljuset i mitt liv.

Jag försökte verkligen. Periodvis hade vi någon sorts balans. Men så bedrog hon mig. Just efter ett långt samtal med sönderslitande kompromisser. Hur klarar en människa av att förlåta det?”

Kompromissen, ja...

Emily hade börjat ta illa vid sig att Cameron och Dean stod så nära varandra. Och han hade lovat satsa mer på familjen, lovat offra Dean... Hans älskade, tillitsfulla, levande Dean... Inte för Emilys skull, men för bilden av familjen som han ville ha. För Elise kunde han hugga av sig båda armarna. Men det var som att Emily sökte sig till obalansen. Varför skulle hon annars ha låtit Fatima röra vid henne? Varför hämnas på honom i efterhand? Sammanbitet hade han föreslagit, beordrat, henne att besöka sin syster. En lång tid, tack. Och efter det bröt han alla löften till henne, lät gränserna sprängas och förtjuste biktfadern med detaljerade beskrivningar av krocken mellan njutning och skam.

 

”Emily reste till sin syster, som är gift med en irländsk gangster. Efter en tid kallades jag dit, då hon hade försatt sig i en situation där hon blev skottskadad. Hon berättade att hon hade väntat barn, och som en följd av skadorna förlorat honom. En liten pojke. Andrew. Jag kunde haft en son. Jag HAR en son, hos Gud, som kanske undrar varför hans far inte beskyddade honom, varför han inte ens fick födas. Å, så jag avskydde henne, Heavenlee! Jag försökte vara förstående och förlåtande, men till slut stod jag inte ens ut med att vistas i samma rum som hon. Jag skaffade henne en sköterska, och flyttade hem till familjen Somerset med Elise. Samtidigt bad jag, dag och natt, om vägledning. Efter ungefär ett år hade jag fått styrka nog att göra ett nytt försök. Elise hade börjat fråga om sin mor, och även om en människa är besatt av Djävulen, så måste det ändå finnas ett korn av gudomlighet kvar i henne! Jag måste försöka en sista gång.”

 

Det var efter att Dean hade kommit tillbaka efter sin långa frånvaro, när hans skadade ben hade amputerats och ersatts av en protes. Som han längtat! Men återseendet grumlades av dessa ständiga tvivel och skuldkänslor, och hans kamp med att bygga upp de där gränserna igen. Han ville ha ett platonisk kärleksförhållande! Biktfaderns råd var - ”gå tillbaka till din hustru, använd henne och tänk på din vän under tiden.” Det hade han gjort. Emily var varm och mjuk och doftade gott. Och han avskydde henne. Använde henne och avskydde även sig själv. Kanske var det därför hon började prata vitt och brett om att hennes man hade en älskare. Vilket han alltså inte hade. Inte egentligen.

 

”Det resulterade i att Emily indirekt såg till att jag blev grovt misshandlad. Gudskelov klarade sig mina händer, men jag kan fortfarande inte ta ett djupt andetag utan att det känns som att någon har huggit mig i ryggen. Hon sändes till ett vilohem, som det så vackert heter, där man låser in sinnessjuka kvinnor från rika familjer. Hennes svåger betalade. Redan då började jag tänka det omöjliga, att jag måste bli fri från henne. Ordet skilsmässa nämndes. Hon besvor mig att inte göra det, eftersom hon då skulle bli bortgift med någon annan som hennes församling hade valt. Jag avvaktade, både för hennes skull och för att jag var rädd för att bryta ett av de heligaste sakramenten. Nu skulle jag naturligtvis inte bryta det med hjärtat, men ändå. Så rymde hon och såg till att hennes systers äktenskap blev annullerat, och drog därmed både sig, mig och lilla Elise in i skottgluggen för den irländska maffiabossens vrede. Då kunde jag inte sitta stilla längre. Emily kommer alltid att vara min hustru, men inte längre i lagens mening. Jag har misslyckats. Jag kan inte skydda henne från sig själv, men jag kan göra mitt yttersta för att försöka skydda min dotter från de djävulska krafter som härjar i hennes mor!

I februari tar jag över en position som musikalisk ledare för en mindre opera i Paris. Vi reser efter nyårskonserterna. Divina stannar kvar, hon är ännu i ropet och här har hon goda vänner och väktare som ser efter henne oändligt mycket bättre än jag någonsin kunnat.”

 

Den biten hade gått lättare än han befarat. Hans kontrakt i Washington DC höll på att löpa ut, han tänkte inte förnya det. Det var inte så att han bröt något kontrakt, något sådant skulle hon aldrig acceptera. Nu ryckte hon mest på axlarna och krävde att få vara med i valet av ersättare, vilket blev en cirkus utan dess like men till slut hade alla enats om en dynamisk dam som hade förmågan att hantera Dee på rätt sätt, utan att ge avkall på sina egna visioner. Dem hyste han ingen oro för. Men sig själv...

 

”Jag är rädd, Heavenlee. Rädd för att lämna det jag har byggt upp här, men rädd för att stanna. Rädd för det nya. Rädd att inte räcka till, som far och ledare. Rädd för nya sammanbrott, rädd att inte klara dem om inte Dee finns där och får mig loss. Rädd för att lämna den biktfader som känner mig utan och innan.”

 

Utan och innan... Nej, inte i alla bemärkelser. Efter den första avvärjda inviten hade det inte förekommit några fler, men deras långa, detaljerade samtal under långa promenader var ännu intimare och hudlösare än orden han viskade till Dean i mörkret. Med biktfadern behövde inga ord vaktas, han blev aldrig sårad eller upprörd, tog allt med upphöjt lugn och hjälpte Cameron att reda ut både tankar och härvor. Det var han som ordnat allt det juridiska kring skilsmässan. Katolicismen hade inte fått något större fäste i Amerika, men de få som fanns var starka med mäktiga kontakter. En god middag med domaren och diskret löfte om gentjänst, så var det ordnat. Somersets, och Eleina, var en stor del i Camerons livlina och han skulle sakna dem djupt, men att förlora sin andlige rådgivare var som att få lungorna hoppressade. Hur skulle han överleva detta? Skriftlig bikt, rådde fadern. Anonym. Det skulle inte bli detsamma, men de skulle inte tappa kontakten. Aldrig.

 

”Jag ska försöka finna en bra hushållerska som har god hand med barn, men jag har en ödmjuk önskan – kan du finna plats i ditt hem och ditt hjärta att ta emot min Elise under någon av de längre ferierna, så att hon kan få ta del av din moderlighet och din visdom? En egen vilja har hon otvivelaktigt, men det finns inget ont i henne och hon är långt ifrån lika bångstyrig som Dee. Jag kan ge henne allt vad min värld har att erbjuda av konst och musik, men intet mer.”

 

Dessutom måste jag få lov att vara tillsammans med Dean utan att Elise förstår något.

 

”Jag avslutar denna bekännelse och bön med innerliga förhoppningar om att du och din egen familj är vid god hälsa! Dee hälsar naturligtvis också.”

 

Undertecknat med ”din farbror Cameron”.

 

Lät det bra? Han läste igenom igen. Nej, det gjorde det inte, han tog en enorm risk genom att berätta allt detta för brorsdottern. Kanske hade det varit bättre att fortsätta skriva de intetsägande breven fulla av halvlögner, men det började bli svårt att komma ihåg vad han hade skrivit tidigare. Förnekat allt samröre med Dean naturligtvis, det hade han gjort efter att Dee hade skrivit komprometterande och aningslöst till sin syster. Därför var det bäst att inte nämna att Dean också skulle flytta till Paris.

 

Dean...

En våg av värme drog genom Cameron när han läskade Heavenlees brev och lade det i ett kuvert. Hans Dean, hans yrhätta, hans kärlek och ständigt dåliga samvete. Ett paket låg på bänken, inslaget i silkespapper, innehållande en sidenhalsduk i den mest lysande lila färg Cameron någonsin sett. Den hade ropat på honom ifrån ett skyltfönster, och utan att tveka hade han gått rakt in och köpt den. Deans humör speglades alltid i hans färger. Förhoppningsvis skulle denna glada färg alltid pryda honom hädanefter. Han plockade fram ett nytt ark.

 

Ӏlskade!

Vi har en svår tid framför oss. Du vet att jag blir otrevlig när jag är orolig. Och hungrig, för den delen. Jag kommer att snäsa åt dig, kanske ryta åt dig, och jag kommer ångra mig innan orden har lämnat mina läppar. Det är bara oro alltsammans, försök förlåta mig i förväg!

Jag älskar dig. Älskar dig. Älskar dig!

Din

C”

Verkligheten hade slutligen hunnit ikapp.

Cameron drog rocken tätare omkring sig, trots att vårkvällen egentligen var ljum. Emily var installerad i hemmet, som stått tomt så länge, och systern Sophie fanns vid hennes sida. Emily hade bett om att få träffa Elise. Det hade blivit sent och Cameron var ganska säker på att dottern sov men lovade gå och se efter. Annars skulle de ju få träffas imorgon, helt säkert.

Tyngden ökade för varje steg. Naturligtvis hade livet inte kunnat fortsätta som det gjort, de hade han insett men försökt förtränga. Leva i en harmonisk storfamilj, där bara vänlighet florerade, det hade varit en kortlivad sanndröm.

Tjänsteflickan hälsade honom varmt välkommen hem när hon tog emot hans av kvällsregnet fuktiga rock. Hon skulle genast säga till om en kopp te, herrskapet satt inne i salongen. Nej tack, han var väldigt trött efter resan, gärna en kopp te, men skulle hon kunna hälsa att... Att...

Han ville inte ljuga, men orkade inte med deras bekymrade vänlighet. Mrs Somerset, som var som en extra mor för både honom och Dee, men som aldrig skulle kunna stötta honom i det han verkligen behövde prata om. För henne var äktenskapet heligt, och relationen med Dean ville hon helt enkelt inte låtsas om. Ville inte förstå.

-Cameron!

Eleina Somerset kom emot honom i hallen och gav honom en lätt hälsningskyss på kinden.

-Eleina! utbrast han lättat.

-Hur är det med henne? frågade hon bekymrat.

-Jag.. hon...

Cameron strök med handen över ögonen, kände sig plötsligt tjugo år äldre. Eleina tog varsamt hans arm.

-Kom. Vi går undan och talas vid, bara du och jag.

Han nickade och gick efter henne till det lilla biblioteket ett par trappor upp, där hans och Dees rum låg, och närmast föll ner i en av fåtöljerna.

-Hon väntade barn. Och berättade inte det för mig. Och förlorade det, för att hon råkade ut för någon irländsk gänguppgörelse.

Eleina slog handen för munnen.

-Åh nej!

-Jo. En son. Andrew. Jag besökte hans grav. En son. Jag kunde haft en son.

-Hur tar Emily det?

-Jag skiter i hur hon tar det.

-Cameron!

-Jag menar det. Hade hon bara låtit mig veta... Inte en sekund att jag hade tillåtit henne vara kvar hos den där förbannade sadisten då, med hans så kallade affärsbekanta och allt våld som finns runt honom. Det är hennes fel. Och nu vill hon komma hem, vill att jag ska älska henne, vill att allt ska vara som förr, vill ha Elise tillbaka. Och Wattson står där och viftar med sina hot, att om jag inte tar henne tillbaka och gör henne lycklig så kommer han att få Dee inlåst igen och dessutom ta min dotter ifrån mig. Bara för att hans egen hustru i så fall skulle bli så ledsen. Jag förbannar den dag jag först träffade honom!

Eleina satt mållös med hänerna i knät. Lät det sjunka in innan hon viskade:

-Kan du det då?

-Det är klart att jag inte kan! Den kvinnan har jag fått för mina dödssynders skull. Högmod. Avund. Girighet. Kättja. Hur kan jag älska henne för det? Herregud, jag tycker inte ens om henne längre! Inte efter det hon gjorde mot mig. Med Fatima.

-Men... det hände ju inget? Egentligen? försökte Eleina försvara kvinnan som hon egentligen aldrig lärt känna. Men hon har talat med Cameron om detta, stolt över att hon är den som får alla hans förtroenden. Bitterstolt.

-Det spelar ingen roll. Jag vet, jag vet, jag var ingen ängel själv. Men jag hade lovat henne. Att det inte skulle bli något mer med Dean, att jag ville satsa på familjen. Och så kastade hon bort det. Det är som om... som om hon inte kan låta bli att förstöra när något bra händer henne. Jag litar inte på henne längre än hennes lilla söta näsa räcker.

-Så... vad... hur tänker du kring allt nu?

Cameron skulle bra gärna vilja ta sig ett glas vin nu, men visste att det inte finns något sådant i familjen Somersets propra hem. En cigarrett... Nej, några sådana hade han inte heller, hade inte haft på många år. Dee hade förbjudit honom. Kanske skulle han börja igen. Nu när han tydligen skulle flytta hem. Han drog en avgrundsdjup suck.

-Jag hoppas hon repar sig snabbt. Sedan ska jag skicka iväg henne till ett universitet som tar emot kvinnor.

-Vill hon det?

-Det struntar jag fullständigt i. Jag ska ta på mig rollen som jag hatar, som jag lovat att aldrig använda mot henne, men vårt äktenskap är uppbyggt av illusioner och brutna löften så det passar väl bra. Hon ska lyda mig. Och har jag tur... Har vi båda tur, så träffar hon någon där som har vett att uppskatta henne för den hon är, som kan älska henne och ge henne det självförtroende som jag lyckats alltför bra med att rasera. Äktenskapet varar för alltid, det säger hon gång på gång, och där är jag tyvärr enig med henne, annars hade jag skilt mig från henne för länge sedan... Men hycklare jag är, så tänker jag fortsätta att bedra henne, fortsätta bryta mot Guds ord så fort jag får chansen, och hoppas på att hon gör detsamma.

Eleina kröp ihop lite i sin stol med sammanpressade läppar.

-Har du hört från honom? frågade hon lågt.

-Inte ett ljud. Men det har jag inte väntat mig heller, jag förbjöd honom ju att skriva, så att jag inte skulle gå och hoppas på brev och vara orolig för att det inte kom några. Som sist. När jag gifte mig för att jag inte hörde av honom. Och det kunde ju ta tid, det sade du själv? Väldigt lång tid, kanske ett år?

Eleina nickade. Jo, så var det. Det hade varit hennes idé, att Dean skulle följa med hennes hemlige indianvän hem till hans stam, för att försöka läka det ben som plågade honom alltmer. Hennes hjärta hade nästan slitits sönder av att se Camerons förtvivlan, och Deans också för den delen, när de äntligen hade erkänt sin kärlek ömsesidigt och så öppet de bara vågade, för att nu tvingas vara ifrån varandra under en lång och osäker tid. Det var farligt land de skulle till, och hon var själv orolig för sin vän. Både för resan och benet.

-Så jag försöker... Försöker att inte tänka på honom så mycket på dagarna, trots att allt jag ser påminner mig om honom. Allt jag skulle vilja berätta för honom, visa för honom, diskutera med honom, uppleva med honom... Det räcker med att jag går förbi en hund som står fastknuten vid en lyktstolpe, så vill jag vända mig mot honom och säga: ”har du sett, den liknar på pricken den hund som vi hade när jag var barn”. På kvällarna kan jag inte somna av längtan, sängen är så tom att den skriker åt mig, och jag drömmer om honom, han är det första jag tänker på när jag vaknar, och jag håller på att bli vansinnig! Eller, skulle bli om det inte vore för musiken. För er. Och nu måste jag tillbaka till mitt eget så kallade hem, ta hand om en hustru som jag lärt mig att avsky, för att hon speglar allt hos mig själv som jag föraktar, medan ni... Ni alla här får mig att känna mig som... som en livsduglig människa och... Åh Gud, nej... Inte nu!

Den ständigt vilande ångesten i hans bröst hade återigen börjat spira, och han kännedehjälplöst hur ett anfall arbetade sig upp och ut i ådrorna. ”Hämta Dee,” ville han säga, hon är den som med sin totala okänslighet brukar kunna få honom på rätt sida, men den här gången snördes strupen åt så hårt att han inte fick fram ett ljud. Blodet rusade så att öronen dånade, luften nådde inte ner i lungorna och svetten bröt ut över hela kroppen.

Eleina hade aldrig sett Cameron så här illa däran förut, hade bara anat hans sinnestillstånd ibland. Villrådig störtade hon upp, ville hjälpa, men visste inte hur. Hällde upp ett glas vatten från karaffen som stod på ett bord, men han skakade så mycket att han inte kunde ta emot det. Tankarna rusade i hennes huvud, och hon handlade på instinkt när hon, den blyga och tillbakadragna, resolut satte sig i hans knä och trasslade sina runda armar om honom och höll hårt. Började nynna, först planlöst men sedan samlade sig hennes tankar kring Für Elise.

Långsamt stabiliserade sig Camerons andning och pulsen gick ner.

-Tack... viskade han. Tack, älskade vän.

Eleina strök ömt bort hans av svett blöta hår från pannan. Så här nära hade hon aldrig varit någon annan än sin mor förut, och även det var länge sedan. Ömheten i familjen Somerset låg inte på det fysiska planet.

-Såja, käraste. Allt blir bra. Allt kommer att bli bra.

-Lämna mig inte?

-Aldrig. Jag lämnar dig aldrig. Jag lovar dig. Jag ska vara konstanten i ditt liv. Den du kan lita på. Den som alltid finns här. Alltid.

Cameron kom till sans och såg in i hennes ljusa ögon.

Dee retade honom för att han alltid blev förälskad i sina förstaviolinister.

Så lätt det skulle vara. Han var inte dummare än att han visste att Eleina svärmade för honom. En tum till, så skulle hon vara hans. En tröst, någon som värmde honom medan han väntade på sin Dean.

Han lade sin panna mot hennes. Nej, inte ens han var en så stor skitstövel att han gjorde något sådant.

-Tack, Eleina. Tack! Du är den finaste själ jag någonsin träffat på. Kan du... vara snäll och skicka bud hem, och säga att jag sover här? Jag tror inte mina ben bär mig ens nedför trappan just nu.

Eleina nickade, djupt besviken men djupt lättad samtidigt. Även genom henne hade tankarna farit. Nu var han sårbar, nu kanske han skulle kunna... Och förstöra deras vänskap för alltid.

-Det ska jag, viskade hon och kysste honom på pannan och reste sig.

 

På ostadiga ben reste sig Cameron McGuire och tog sig med hjälp av väggarnas stöd till det rum som varit hans de senaste månaderna, medan Emily varit hos sin syster. Utan att orka klä av sig föll han ner på sängen, fullständigt utmattad efter anfallet, som brukade suga all kraft ur honom. Huvudet stod still, kroppen kändes som bly och han önskade att... nej, han visste inte vad han önskade sig.

Efter några minuter kom Eleina tillbaka.

-Jag har skickat bud om att du blir här inatt, för att Elise hade hunnit somna och du vill vara här hos henne när hon vaknar.

-Mm, mumlade han till svar.

Hon tvekade. Att erbjuda sig att klä av honom var mer än hon klarade av, samtidigt kunde hon föreställa sig hur illa han skulle sova fullt påklädd.

Kompromissen blev att lirka av honom skorna och ställa dem på golvet bredvid sängen. Så lade hon en filt över honom.

-Godnatt, Cameron!

 

Så tog hon sin längtan med sig och stängde försiktigt dörren.

 

Nyårsdagen 1872.

Cameron vaknade med den värsta baksmällan han haft på många år. Dels efter vinet, men till lika stor del efter panikattacken han fått. Den där förbannade järnklon som grep tag om bröstkorgen och låste den så att ingen luft slapp ut.

Herregud, det hade varit nära. Alldeles för nära!

Dubbelspelet, som det kändes som, hade plötsligt kommit ikapp honom. Ordspråket som hängt över honom så länge. Den som gapar över mycket...

Ännu hade han inte mist något eller någon. Men det kunde inte fortsätta så här, det insåg han. Någon skulle komma att bli väldigt sårad. Han själv skulle kunna ta det, men dem han älskade ville han skydda. Dean. Emily, som han höll mycket av. Och Elise. Hans dotter, hans gudagåva, för henne skulle han kunna göra vadsomhelst!

Barnflickan hade sett ovanligt blek ut nu på morgonen, när hon knackade på för att Elise skulle kunna ge sin far en morgonkyss. Åtta månader hade hon hunnit bli, ljuset i hans liv, och hade precis tagit sina första stapplande steg. Aldrig i sitt liv hade han varit så stolt som när hon spruckit upp i ett stort leende och sträckt sina små armar mot honom! Då hade hans blick sökt Emilys, och i det ögonblicket hade han verkligen älskat sin hustru. De var en familj!

Och nu var han här...

Förbannelse över den här längtan som trots det brann inom honom! Var det ett test? Guds sätt att prova honom? Se om han var värdig sin familj? Emily hade talat lite löst om att resa. Inte lämna honom, nejdå, hennes löften var avgivna för livet. Men... ja, Cameron reste ju så mycket i sitt arbete, då kunde ju hon passa på också? Rädslan för att förlora den familj han äntligen hade fått slet i honom. Varför var det då så svårt att välja bort det som satte lugnet på spel?

Cameron skämdes inför sin sura andedräkt när Elise gav honom morgonkramen. Såhär skulle hon aldrig mer få se honom!

 

Att ta det där extra glaset igår kväll var så otroligt dumt, med tanke på att de hade en eftermiddagskonsert idag. Det stora kulturhuset hade ju brunnit ner, men det fanns fler ställen att spela på, och idag skulle det bli en lite mindre konsert, lugnare, med bara kända melodier utan Dee. Detta för att nyårsfirare skulle kunna visa sig kulturella utan att behöva få huvudvärk av Divinas energi och flöjter. Hon hade varit på fest med Connor, och skulle tillbringa nyårsdagen också med honom. Cameron hade tidigare tyckt att konstnären var lite väl självgod, men hela historien med Dee hade krävt en omvärdering. Av någon outgrundlig anledning tyckte Connor verkligen om Dee, och tog det hårt när Cameron försökte hindra dem från att träffas. Och Dee var lättare att hantera nu, det var hon. Inte behövde han heller vara så rädd för att hon skulle utnyttjas, hon hade lärt sig att säga nej.

 

Stämningen var väldigt dämpad när orkestern gjorde sällskap till lokalen för en repetition. Några var bakfulla, Eleina såg inte ut att ha sovit någonting och Dean... Hans vackra leende var som bortblåst och han såg bara trött och ledsen ut. Cameron själv hade tappat allt fokus. Repetitionen gick uruselt. Lunchen intogs under otålig grinighet, ingen verkade vilja vara här. Och inför fullsatt hus, som brukade trigga de flesta, kunde Cameron inte fokusera ordentligt eftersom båda hans ankare – Eleina och Dean – inte verkade vilja se honom ordentligt i ögonen. Eller... Dean gjorde, försökte se uppmuntrande ut, men något i blicken var inte som det brukade. Inte undra på. Cam hade betett sig förfärligt illa igår.

Publiken började skruva lite på sig. Mumla. Det här var inte vad de förväntat sig. Mr McGuires rykte var tydligen överdrivet.

Cameron började svettas. Började känna den där krypande känslan igen. Wien... Det som hänt i Wien... En total kollaps mitt under en föreställning, som gjorde honom handikappad i flera år framöver. Det fick inte hända igen. Fick inte!

Publikens mumlande ändrade karaktär, blickarna vändes mot draperiet som avskilde scenen från området bakom. Okoncentrerad som han var, så tittade Cam också dit.

Det han fick se kom hjärtat att hoppa över ett slag.

Lilla Elise, klädd i sin allra finaste spetsklänning, en gåva från mrs Somerset som Emily tyckte var alldeles för opraktisk för en så liten flicka men som barnflickan älskade att sätta på sin lilla levande docka. Med ett stadigt tag i draperiet tittade hon på sin far, och hennes osäkra blick ändrades till igenkännandets glädje då hon med sin nyvunna gångfärdighet försiktigt men målmedvetet tog sig över det enorma avståndet fram till tryggheten.

Något knöt sig i bröstet på Cameron, samtidigt som något annat lossnade. Han satte sig på huk och sträckte ut sina armar mot flickan. Ljudet från publiken övergick från missnöje och undran till förtjust värme. Något så sött hade de väl aldrig sett på en scen tidigare!

Elise skrattade förtjust när Cameron lyfte henne högt, högt upp och satte henne på sina axlar. Han tog ett par – tre djupa andetag och vände sig ut.

-Jag har den stora äran att presentera miss Elise McGuire, en blivande stjärndirigent. Kom ihåg att det var ni som fick nåden att se henne först!

Ett varmt och vänligt skratt fyllde salen, och han tog på nytt upp sin taktpinne, hans trygghet på scenen.

Hans musiker började också le, och Eleina torkade sina tårar. Elise höll ett stadigt tag i sin fars hår med ena handen, och med den andra imiterade hon så gott hon kunde hans armrörelser.

 

Applåderna ville aldrig ta slut. Till slut satte Elise händerna för öronen och började protestera, så Cameron tog med henne ut.

-Tack! viskade han in i hennes rödlätta hår.

-Da!

 

Hennes renhet. Hennes oförställda kärlek till honom. Han kunde inte riskera att förlora den.

Något måste göras åt den här situationen. Något som gjorde att han kunde se sin dotter i ögonen utan att skämmas.

Nu var tid för rannsakan.

Hud.

Varm, len, levande hud under hans hand.

Cameron McGuire kunde inte få nog av den känslan, efter alla år av ensamhet. Mycket av det han trott att han saknat kändes inte särskilt viktigt. Som kyssar, eller det äktenskapliga samlivet. Nog kunde det vara trevligt, men faktiskt hade han inget större behov av någotdera. Vad han visste hade inte heller Emily någon önskan om mer. Å andra sidan diskuterade de sällan sådana ting. Bäst att låta bli.

Men hud... Där var det skillnad. Som om hans egen hud bar på en ständig törst.

 

Livet efter att de hade återvänt till Washington D.C. hade blivit så mycket bättre än han någonsin vågat drömma om. Det något cyniska frieriet till Emily Andrews, som råkat illa ut och behövde beskydd hade resulterat i ett i hans tycke gott äktenskap. De tyckte om varandra, vad mer kunde man begära? Hon tyckte visserligen att han arbetade alldeles för mycket, och att han spenderade för lite tid med deras lilla Elise, men det senare hade han snabbt åtgärdat genom att allt oftare ta med henne på repetitionerna. Med dottern på axlarna dirigerade han den allt större orkestern, och kunde både känna och se på musikanterna att hon följde hans rörelser exakt. Att detta i praktiken innebar att han var borta ännu mer från hemmet, det fick helt enkelt vara så. Emily var också välkommen till repetitionslokalen om hon ville träffa dem. Han försörjde inte sin familj genom att sitta hemma, om han inte gjorde det vid pianot vill säga, när han komponerade nytt.

Handen på hjärtat behövde han inte arbeta så mycket som han gjorde, inte för pengarnas skull. Emily hade fått en ordentlig hemgift, och den lät han henne investera som hon själv fann bäst. Ett förtroende som inte många andra män skulle ha givit henne, försvarade Cameron sig själv med ibland när ett styng i samvetet påpekade för honom att hustrun faktiskt hade rätt i en hel del av det hon sade. Hon var så hårt drillad av den där märkliga församlingen, att en annan man skulle kunnat tvinga henne till lydnad och underkastelse. Han själv lät henne, ja, uppmuntrade henne att odla sina egna intressen, och han frågade henne ofta hur det gick med hennes kamerabygge utan att förstå svaren han fick. Men fonografen, den där vederstyggelsen, den hoppades han i hemlighet att Elise skulle råka ha sönder en dag. Tyvärr var hon för väluppfostrad och välbevakad för det. Kanske skulle han bjuda hem Dee?

 

Till sin enorma förvåning saknade Cameron sin brorsdotter mer än han kunnat föreställa sig. Inte bara den ständigt närvarande musiken, utan själva Divina också, hur odräglig hon än hade varit. Fortfarande var, måste han erkänna, men det hade ändå kommit en sorts frid över henne sedan hon flyttat hem till familjen Somerset. Miss Eleinas föräldrar tog hand om henne som om hon vore deras högt älskade dotter, deras bonusbarn som de fått på ålderns höst när de trott att Eleina skulle vara den sista. De lade ner hela sin själ i Dees väl och ve, strukturerade upp varenda minut av hennes dag i ett ordentligt schema, och följde henne till och från alla repetitioner. Oftast satt någon av dem med under hela dagen, för att lyssna på både henne och på deras biologiska dotter, och för första gången någonsin kunde Cameron slappna av när hon var i någon annans vård.

Lite bekymrad hade han varit tidigare under hösten, när kulturhuset i Chicago brann ner. Det tog lite tid att få reda på att Connor Marsh var oskadd. Barskrapad då största delen av hans tavlor brunnit upp, men han klarade sig med livet i behåll och det var bra. Så länge Dee visste att hon hade sin Connor så var hon nöjd, oavsett om hon träffade honom eller ej.

Kontraktet med Willie Wattson, som han fruktat skulle bli ett avtal med Djävulen själv, hade givit dem en god grund att stå på. Han hade ordnat den där första konserten våren 1870, och sett till att alla rätta människor kom dit. Recensionerna hade varit lysande, och därefter hade allt gått spikrakt uppåt. Dee hade kopplats ihop till en framgångsrik skräddare och frisör, något hon avskydde men de fann alltid något att muta henne med. De hade rest runt, till både New York och Chicago flera gånger. Boston borde stå på deras agenda, men ännu förmådde inte Cameron vända tillbaka till staden där mardrömmen hade härjat så svårt.

 

Deras resor tog mycket tid hemifrån, som Emily ganska syrligt påpekade för honom när tillfälle gavs. Ville han kanske att Elise skulle glömma bort hur hennes far såg ut?

Som svar på det tog han med både barnflickan och Elise på deras senaste resa till Chicago, där de befann sig nu.

Allt hade han. Precis allt!

Samvetet högg i honom ibland. Var det tillåtet att ha det så här bra?

Varje gång det hände, så tänkte han igenom på alla sina ensamma år och alla strider han haft med och om Dee, och valde att tro att det var Gud själv som sänt honom dessa gåvor som kompensation. Så länge han höll sig till de tio budorden och övriga Guds ord, så valde han att inte tänka på att det. Valde aktivt. Pressade undan det dåliga samvetet.

För jo, nog låg det djupt inom honom, vetskapen om att Emily definitivt skulle se det här som otrohet. Han kunde försvara sig, säga att inget som inte Gud själv tillät försiggick. Inte ens begär till sin nästas hustru hade han. Faktiskt. Men ändå. Älskade, det gjorde han. Och njöt. Ohejdat!

 

Handen på denna underbara, släta rygg. Tummen i en mjuk, rytmisk rörelse över den där kanten som bildades vid skulderbladen. Strök sin lätt raspiga skäggstubb mot nacken, bara för att få se den där lilla rysningen som alltid blev effekten. Så även nu.

Ett par yrvakna blå ögon vändes emot honom, och Cameron fylldes av en våg av ömhet.

Hans Dean!

-Godmorgon! viskade han, och fick ett sömnigt leende till svar.

 

Att vara älskad. Att vara så älskad.

Det måste vara Guds gåva. Det bara måste vara det.

Rena lakan!
Njutningsfullt drog Cameron in doften ifrån kudden han låg på. Snövit. Själv var han också renare än han varit på flera veckor, och doftade av någon sorts lavendeltvål. Med handen kände han över det vackert snidade träverket i gästsängen som han låg i. Lent och levande. Skönhet nära inpå honom!
Divina sov. Som alltid somnade hon nästan direkt hon lade huvudet på kudden. Även hon nybadad och väldoftande. Till att börja med hade hon protesterat mot behandlingen, en reaktion som han emottog med lättnad då de senaste dagarnas apati hade skrämt honom mer än något annat. Men mrs Somerset hade en mjuk moderlighet som lugnade henne. Faktiskt tillät hon till och med att hennes hår blev flätat. Så blev inte sängen lika blöt.
Om de inte hade träffat miss Eleina...
Mardrömmen han levt i började sakta stilla sig, och mellan de rena lakanen kände han hur allt vände. Nu. Nu började framtiden. Det som hade hänt låg bakom dem till största delen.
Prövande nynnade han lite på första satsen ur Våren av Vivaldi. Dee log i sömnen, och en värme spred sig genom hans bröst. Hon var nog inte förlorad, så som han hade trott.

Desperationen när han inte hade kunnat finna henne i hela Boston hade hotat att spränga hans huvud. Hon skulle ju bara spela hos den där mannen, ledsagad av deras manager. Det hade hon gjort flera gånger tidigare, och det hade inte varit några problem? Eller? Hon hade visserligen försökt berätta något för honom, något om att hon tvingats spela barfota, men han hade varit fullt upptagen av att kopiera noter och bara lyssnat med ett halvt öra. Sagt något om att mannen kanske varit rädd om sina äkta mattor. Men... När han till slut hade gått till polisen, så fick han höra. Någon hade funnit henne ute på gatan, i bara underkläderna, ösandes förbannelser över mänskligheten. Tillkallat polis – som snart fick anledning att utöka arresteringsorsaken från förargelseväckande beteende till våld mot tjänsteman. Den unga frökens reaktion visade snart att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk, varpå stadens mentalsjukhus var det enda rätta stället att förvara henne på.
Fastspänd. Neddrogad.
Hjärtat stannade i bröstet när han såg henne. Hon som fick panik bara någon höll i henne... Plötsligt blev han tacksam över att hon verkade vara i det närmaste medvetslös, eller åtminstone omedveten om omvärlden. Och tanken slog honom... Han kunde lämna henne där. Kunde faktiskt bara gå sin väg. Leva sitt eget liv, så som han hävdade att han längtade efter.
Tanken försvann lika snabbt som den dykt upp. Naturligtvis kunde han inte det. Inte en minut skulle gå utan skuldkänslor. Han måste få loss henne!
Lättare sagt än gjort. De kunde minsann inte bara släppa en så svårt sjuk människa. Men vården var ju inte precis gratis heller. Skarp blick på Cameron. Så, om han inte kunde betala, så skulle de anse henne vara en välgörenhetspatient, och sådana brukade ”ställa upp” på att vara försökskaniner i vissa experiment. Till exempel hade läkarna hört talas om en spännande metod, som gick ut på att försöka kapa vissa trådar i hjärnan... För att få henne lugn. Ingen hade provat den än, inte med lyckat resultat i alla fall, men...
Det var då han hade bestämt sig. Pest eller kolera? Det visste han inte, men något måste göras. Något drastiskt.
Han hade skrivit till sin hyttkamrat, Willie Wattson. Kamrat var förresten att ta i. En kväll hade de visserligen druckit tillsammans, men det bidrog inte till att bilden av den andre blev bättre. Snarare tvärtom. Men – Wattson tyckte om Dee, av någon anledning som Cameron inte ville forska närmare i. Karln hade också någon form av egenkomponerad hederlighet. Vem annars skulle kunna tillfrågas om hjälp? Ingen som han kom på. Att skriva hem till brodern Alasdair skulle ta alldeles för lång tid. Dessutom tyckte Cameron att det var bäst om så få som möjligt fick veta om detta. Dee hade en tendens att förtränga allt obehagligt, en egenskap som just nu var ganska praktisk. Kom hon bara loss, så kanske ingen skulle få veta.
En bitter smak blandade sig med den järnaktiga chocken när han såg henne där. Naturligtvis skulle alla tycka att det var hans fel, om detta kom ut. Det var alltid hans fel när Divina gjorde något opassande eller råkade ut för något. Ansvaret var ju hans, eller hur? Aldrig ett tack för allt positivt han hade gjort. Alasdairs äldsta dotter Heavenlee hade försökt ta hand om sin syster en tid strax innan de reste till Förenta Staterna, men hade måst be om hjälp. Inte ett tack för det, naturligtvis, utan en anklagelse om att Cameron hade skämt bort henne, gjort henne beroende av honom. Samma sak i breven som nu skickades över Atlanten. Spetsade med syrligheter. Om det verkligen hade legat något i dem, så hade han haft dåligt samvete. Och visst, det var inte bra att Dee hade umgåtts med både Wattson och den där konstnären Marsh, men hur skulle han ha kunnat hindra henne? Det var det de vägrade lyssna på, hans familj. De förträngde att man inte kunde ge Dee förhållningsorder och förvänta sig att hon skulle följa dem. Envis, halsstarrig, nonchalant, ouppfostrad. Så sade de om henne. Envis och nonchalant, ja. Men ouppfostrad? Sannerligen inte. Cameron visste att både Heavenlee, Alasdair och de barnjungfrur som funnits genom åren hade gjort sitt allra bästa. Kruxet var att inget hade bitit. Som om Dee varit tondöv för sociala normer. Cameron hade under flera år försökt undervisa en totalt tondöv kvinna som ville lära sig att sjunga till piano, men hade till sin förundran funnit att han måste ge upp. Fram till dess hade hans övertygelse varit att om man bara övade tillräckligt mycket, så skulle man lära sig. Så Heavenlees ”när du bara blir äldre, när du bara blir gift, om du bara...”, de rann av Dee som vatten på den berömda gåsen.
Eller gjorde det?
Efter att ha lärt känna Wattson, hade hon borstat håret. Frivilligt. Bara en sådan sak. Och hennes musik hade blivit innerligare. Kanske fanns det hopp.

Wattson hade kommit så snart han kunnat. Med nycklar i form av hot, våld och mutor hade han låst upp Divinas fängelse och tagit dem båda till ett hotell, eftersom de just då inte hade något hem alls, förutom den lilla skrubb där Cameron suttit och kopierat noter. Det var det som hade blivit hans uppgift i Boston, inte alls att leda någon orkester. Och den barockensembel som Divina skulle få spela med, den hade blivit nedlagd för flera år sedan. Alasdairs skolkamrat, som engagerats som manager för hela denna resa, hade inte skött sina åtaganden. Alls. Värre än så, det var han som hade förmedlat kontakten med vem det nu var som hade förorsakat att Dee hamnat på gatan i underkläderna. Naturligtvis var även det Camerons fel, enligt Wattson. Som tur var befanns han vara för patetisk, för obetydlig för att Wattson skulle slösa tid på att bryta hans armar.
Ur djupet av sin förödmjukelse bad Cameron om mer hjälp. Hans lön hade inte räckt till något annat än mat. Inte en cent fanns att lägga på resan tillbaka till Washington DC, där han åtminstone hade ett litet, litet hopp om att kunna få tillbaka den tjänst som han lånat under maj månad. Någon returbiljett till Skottland fanns inte, den skulle Alasdair ordna åt dem när de visste hur turnén artade sig, om den blev förlängd. Att resa hem redan nu var dessutom fullständigt otänkbart. Resan i sig, med sjösjukans helvete, måste få sjunka i djupare glömska, och reste han hem nu skulle han för alltid känna sig som den ynkedom som folk tyckte att han var.
Alla utom Dean...

Cameron borrade ner huvudet i den rena kudden.
Dean. Hans Dean. Den bångstyriga, dramatiska, begåvade eleven som han tyckt så mycket om redan första lektionen i London. Under åren i Italien hade de ingen kontakt alls, men så hade pojken, som nu var en yngling, dykt upp i Wien. Där hade de umgåtts en tid, en glad och kreativ tid, innan han drog vidare. Detta för att han, som han sade nu när de träffades igen på skeppet, inte kunnat sluta tänka på Cameron. Nu var han på väg till släktingar i Amerika, där han skulle få lära sig vad det innebar att arbeta och inte bara flyta runt i Europa och göra slut på familjeförmögenheten. Mitt i all livfullhet fanns det något sårbart hos Dean, något som Cameron längtade efter att få beskydda. Särskilt nu när han blivit rejält skadad efter en serie olyckliga omständigheter. Och när han blev inlåst i arresten på fartyget... Då hade Cam verkligen plockat fram hela artilleriet. Fått människor att ljuga för att få ut honom. Även om det kanske låg något bakom anklagelserna om matstöld, så var detta inte rätt sätt att bemöta gärningen. Särskilt inte när den utfördes med en god baktanke, att ta ifrån de rika och ge till den höggravida Emmaline Chance som behövde näringen mycket bättre än förstaklasspassagerarna.
Att något så enkelt kunde vara så svårt, något så svårt vara så enkelt. Den kristna läran satt djupt i Camerons ryggrad. Att ha ett förhållande med en man var fullständigt otänkbart. Ärligt talat var han så oerfaren att han inte visste hur man skulle kunna ha det. Hade aldrig haft något allvarligare än en kort romans med miss Livesbury, försteviolinisten i den lilla kammarorkestern i London som han haft hand om en tid. Några försiktiga, svärmande kyssar. Långt ifrån de som Dean...
Han kramade kuddens hörn tills det nyss så släta örngottet blev skrynkligt.
Dean hade kysst honom. Först, trodde Cameron, för att han tyckte synd om sin gamla lärare, när han i ett anfall av självömkan berättade hur ensam han kände sig. Men riktigt så hade det visst inte varit. Dean älskade Cameron, sade han. Tyckte att han var fantastisk. Och Cameron... Under ett gräl de hade, så kom det fram. Jo, han älskade Dean också. Det var det som den där djupa, nästan gnagande känslan i bröstet betydde. Älskade det sällan sinande ordflödet, alla idéer, alla tvära kast, all energi. Men när Dean undrade vad som skulle hända, så kunde han inte svara. Vad fanns det att hända? Vad de var? Ja, vänner? Vad annars fanns det? Något mer, verkade Dean tycka, men Cameron förstod inte. Och nu satt Dean där, ännu mer skadad, med sin violin i spillror efter den hemska tågolyckan som krävt så många liv och så mycket blod, satt ute på landet på en gård och vantrivdes. Om han kanske skulle skriva till Deans föräldrar, fråga om inte pojken kunde få flytta till honom och Dee istället? Det var en lockande tanke, som grusades fullständigt av att de inte hade någonstans att bo.

Wattson hade kärvt gått med på att betala Dees biljett till Washington DC. Utan ett uns av dåligt samvete såg Cameron till att byta den till två tågbiljetter i tredje klass, på hårda, obekväma träbänkar. Han kunde inte gärna skicka henne ensam, eller hur? Så den där gangstern kunde stoppa upp sina anklagelser där solen sällan skiner.
Första natten sov de på järnvägsstationen, så gott de kunde tills de blev bortkörda av en vakt. Dee var fortfarande tillräckligt avtrubbad för att gå med på det, men tillräckligt vaken för att protestera högt när vakten försökte ta tag i henne. Cameron skyndade sig att gå emellan och få ut henne snabbt. Så gott han kunde snyggade han till dem båda på närmaste pub innan han letade upp den som ansvarade för orkestern han hade lett i maj, under sitt gästspel. Den lättade minen var inte att ta miste på. Han var välkommen! Men... det var ju detaljen med att de fortfarande hade kontrakt med mr Rutherford... Att bryta det skulle bli dyrt. Kunde han komma tillbaka lite senare, så skulle de fundera på saken? Om en vecka, kanske? Eller två?
Hjärtat sjönk. Vad skulle han säga? Ja, naturligtvis, det gick så bra så.
Stod utanför och andades kontrollerat. Någon enda detalj måste han ha kontroll över, och då låg andningen närmast till hands. Hungrig var han, så hungrig att han knappt kunde tänka, och Dee gjorde honom nervös genom att inte vara sig själv. Hon hade inte ens frågat efter sina flöjter.

-Mr McGuire?
Först kunde han inte placera henne. Rynkade lite på pannan. Kort, lite rund, nästan ingen haka, väldigt oansenlig Vem...? Så såg han på hennes händer och ljusnade. Händer hade betydligt större värde för honom när det gällde att identifiera människor.
-Miss Somerset! Så trevligt att se er!
Den unga kvinnan som Dee hade utsett till försteviolinist, genom att hon skällde ut den tidigare så att han förnärmat avlägsnade sig, log rosigt mot honom.
-Att ni är tillbaka! Till... till oss?
-Det är min förhoppning, men mr Rutherford...
Eleina Somerset rynkade diskret på näsan.
-Ja. Just det.
Hon ville fråga mer, det såg han, men hon var förfärligt väluppfostrad.
-Nu vet jag faktiskt inte vad vi ska göra, säger han uppriktigt. Han är för trött och för hungrig och för missmodig för att försöka låta som att allt kommer att ordna sig.
-Vet ni inte?
-Nej. Vi har ingenstans att ta vägen och jag har inte mer än två cent på fickan.
-Men det är ju förskräckligt! Ni måste naturligtvis komma och bo hos oss tills det har löst sig.
Knäna vek sig nästan av tacksamhet.
-Jag skulle vilja protestera, miss Somerset. Säga att vi inte kan tränga oss på. Men... Ni är gudasänd. Jag törs inte riskera att ni...
Mer fick han inte fram innan han måste blunda och andas igen.
Dee, som hade haft sin blick i fjärran, nästan gled tillbaka in i verkligheten och landade med ett ryck.
-Skärp dig! fräste hon. Jag är hungrig! Var bor ni?

Mrs Somerset hade tagit hand om dem. Huset var stort, de hade haft många barn som nu alla var utflugna utom Eleina, och de hade kunnat få varsitt rum om de velat. Cameron avböjde, utan att ens försöka hitta på någon godtagbar förklaring. Mat var det primära, så full av skam satt han där, i skrynkliga kläder och hår som kändes sandigt vid familjens fina bord med vit duk. Och när hungern var stillad, kände han tröttheten överväldiga honom. Så nu låg han här, i den rena sängen, ren, mätt och med de mest akuta bränderna släckta.

Morgonen efter tog det flera sekunder innan han mindes var han var. Ett ljud väckte honom, ett ljud så välbekant men så saknat att han trodde han drömde.
Divina som spelade.
Snabbt kom han ur nattkläderna och fann fram rena. Följde ljudet utan att veta varifrån det kom. En klocka slog sex spröda slag.
I familjens stora musikrum stod hon, hans brorsdotter, i sitt spetsprydda nattlinne och håret på ända och spelade på en stackars hes blockflöjt som hon verkade ha hittat i en korg full av olika flöjtmodeller. Alla förmaningar som han normalt kunde haft fann knappt ens fäste i hans tankar. Om att inte spela i gryningen hos främmande människor. Att inte gå ut i huset barfota i nattkläderna.
Efter en stund blåste hon ur flöjten, smekte den ömt och såg upp på honom.
-Hämta mina. Den här är trött nu.
Aldrig hade han trott att han skulle känna sig så lycklig över att bli kommenderad av henne!

Under dagen växte en tanke fram. De fick bo här så länge de ville, fattades bara annat, men det var sådant som ett värdpar förväntades säga och som gäster inte förväntades utnyttja. Några nätter till, kanske en vecka, men mer än så kunde de absolut inte bo där. Så han kunde inte skjuta problemet framför sig.
Att se Dee spela igen... och njuta av det så innerligt...
Skulle det vara att utnyttja henne, det han tänkte på? Kanske skulle det rentav vara att sälja henne?
Kanske.
Men vad hade han annars att sälja?

Cameron McGuire tog ett djupt andetag, plockade fram bläck och brevpapper ur sin packning och författade sitt livs svåraste brev.

Fan ta Sebastian Farrell!
Cameron McGuire svor tyst över meddelandet han fått vid lunchen. Att violinisten inte alls skulle kunna leda nöjesrepetitionerna av La Tempesta di Mare. Kunde Cameron ta sig an det projektet? För gammal vänskaps skull?
Ja, vad fanns det för val? Dee skulle flå honom levande om han ställde in.
Inte för det. Han hade dirigerat det stycket förut, flera gånger, det satt i ryggmärgen och han hade ju hört Dee och Dean spela det kvällen innan. Eller, Claudio som han kallade sig nu. Hur han skulle kunna minnas det. D som i Dean, det var så han mindes sin forna elev bäst. Den motsträvige pojken som inte alls ville spela piano, men som var en naturbegåvning.

Första genomspelningarna lät precis så amatörmässiga som man kundet tänka sig när en grupp med olika bakgrund spelade a vista. Men efter ett par timmar dristade sig Cameron till att fråga – skulle de kunna tänka sig att spela det här inför publik? De föräldralösa små barnen lämnade honom ingen ro, en idé hade väckts. Om man kunde göra en sorts insamling? En konsert, med dels det här stycket, dels lite valfritt om någon vågade, och kanske någon av de mer konstnärliga kunde tänka sig att auktionera ut något av sina verk? För barnens skull? Kanske imorgon kväll redan, för man visste ju inte när skeppet skulle nå hamnen?