Divina och Cameron McGuire

Hud.

Varm, len, levande hud under hans hand.

Cameron McGuire kunde inte få nog av den känslan, efter alla år av ensamhet. Mycket av det han trott att han saknat kändes inte särskilt viktigt. Som kyssar, eller det äktenskapliga samlivet. Nog kunde det vara trevligt, men faktiskt hade han inget större behov av någotdera. Vad han visste hade inte heller Emily någon önskan om mer. Å andra sidan diskuterade de sällan sådana ting. Bäst att låta bli.

Men hud... Där var det skillnad. Som om hans egen hud bar på en ständig törst.

Livet efter att de hade återvänt till Washington D.C. hade blivit så mycket bättre än han någonsin vågat drömma om. Det något cyniska frieriet till Emily Andrews, som råkat illa ut och behövde beskydd hade resulterat i ett i hans tycke gott äktenskap. De tyckte om varandra, vad mer kunde man begära? Hon tyckte visserligen att han arbetade alldeles för mycket, och att han spenderade för lite tid med deras lilla Elise, men det senare hade han snabbt åtgärdat genom att allt oftare ta med henne på repetitionerna. Med dottern på axlarna dirigerade han den allt större orkestern, och kunde både känna och se på musikanterna att hon följde hans rörelser exakt. Att detta i praktiken innebar att han var borta ännu mer från hemmet, det fick helt enkelt vara så. Emily var också välkommen till repetitionslokalen om hon ville träffa dem. Han försörjde inte sin familj genom att sitta hemma, om han inte gjorde det vid pianot vill säga, när han komponerade nytt.

Handen på hjärtat behövde han inte arbeta så mycket som han gjorde, inte för pengarnas skull. Emily hade fått en ordentlig hemgift, och den lät han henne investera som hon själv fann bäst. Ett förtroende som inte många andra män skulle ha givit henne, försvarade Cameron sig själv med ibland när ett styng i samvetet påpekade för honom att hustrun faktiskt hade rätt i en hel del av det hon sade. Hon var så hårt drillad av den där märkliga församlingen, att en annan man skulle kunnat tvinga henne till lydnad och underkastelse. Han själv lät henne, ja, uppmuntrade henne att odla sina egna intressen, och han frågade henne ofta hur det gick med hennes kamerabygge utan att förstå svaren han fick. Men fonografen, den där vederstyggelsen, den hoppades han i hemlighet att Elise skulle råka ha sönder en dag. Tyvärr var hon för väluppfostrad och välbevakad för det. Kanske skulle han bjuda hem Dee?

Till sin enorma förvåning saknade Cameron sin brorsdotter mer än han kunnat föreställa sig. Inte bara den ständigt närvarande musiken, utan själva Divina också, hur odräglig hon än hade varit. Fortfarande var, måste han erkänna, men det hade ändå kommit en sorts frid över henne sedan hon flyttat hem till familjen Somerset. Miss Eleinas föräldrar tog hand om henne som om hon vore deras högt älskade dotter, deras bonusbarn som de fått på ålderns höst när de trott att Eleina skulle vara den sista. De lade ner hela sin själ i Dees väl och ve, strukturerade upp varenda minut av hennes dag i ett ordentligt schema, och följde henne till och från alla repetitioner. Oftast satt någon av dem med under hela dagen, för att lyssna på både henne och på deras biologiska dotter, och för första gången någonsin kunde Cameron slappna av när hon var i någon annans vård.

Lite bekymrad hade han varit tidigare under hösten, när kulturhuset i Chicago brann ner. Det tog lite tid att få reda på att Connor Marsh var oskadd. Barskrapad då största delen av hans tavlor brunnit upp, men han klarade sig med livet i behåll och det var bra. Så länge Dee visste att hon hade sin Connor så var hon nöjd, oavsett om hon träffade honom eller ej.

Kontraktet med Willie Wattson, som han fruktat skulle bli ett avtal med Djävulen själv, hade givit dem en god grund att stå på. Han hade ordnat den där första konserten våren 1870, och sett till att alla rätta människor kom dit. Recensionerna hade varit lysande, och därefter hade allt gått spikrakt uppåt. Dee hade kopplats ihop till en framgångsrik skräddare och frisör, något hon avskydde men de fann alltid något att muta henne med. De hade rest runt, till både New York och Chicago flera gånger. Boston borde stå på deras agenda, men ännu förmådde inte Cameron vända tillbaka till staden där mardrömmen hade härjat så svårt.

Deras resor tog mycket tid hemifrån, som Emily ganska syrligt påpekade för honom när tillfälle gavs. Ville han kanske att Elise skulle glömma bort hur hennes far såg ut?

Som svar på det tog han med både barnflickan och Elise på deras senaste resa till Chicago, där de befann sig nu.

Allt hade han. Precis allt!

Samvetet högg i honom ibland. Var det tillåtet att ha det så här bra?

Varje gång det hände, så tänkte han igenom på alla sina ensamma år och alla strider han haft med och om Dee, och valde att tro att det var Gud själv som sänt honom dessa gåvor som kompensation. Så länge han höll sig till de tio budorden och övriga Guds ord, så valde han att inte tänka på att det. Valde aktivt. Pressade undan det dåliga samvetet.

För jo, nog låg det djupt inom honom, vetskapen om att Emily definitivt skulle se det här som otrohet. Han kunde försvara sig, säga att inget som inte Gud själv tillät försiggick. Inte ens begär till sin nästas hustru hade han. Faktiskt. Men ändå. Älskade, det gjorde han. Och njöt. Ohejdat!

Handen på denna underbara, släta rygg. Tummen i en mjuk, rytmisk rörelse över den där kanten som bildades vid skulderbladen. Strök sin lätt raspiga skäggstubb mot nacken, bara för att få se den där lilla rysningen som alltid blev effekten. Så även nu.

Ett par yrvakna blå ögon vändes emot honom, och Cameron fylldes av en våg av ömhet.

Hans Dean!

-Godmorgon! viskade han, och fick ett sömnigt leende till svar.

Att vara älskad. Att vara så älskad.

Det måste vara Guds gåva. Det bara måste vara det.