Cameron, våren 1873
Sanden rev i Camerons ögon när han mötte dem i badrumsspegeln. Ännu en sömnlös natt. Ännu en vaken mardröm om allt han förlorat.
Ett år hade nu gått sedan Dean for.
Han hade försökt stå ut med att bo under samma tak som Emily, men hade inte förmått. Inte efter att Dee skällde ut honom en förmiddag när de skulle repetera tillsammans. Det var i sig inga nyheter, men nu handlade det om att han luktade surt vin och fick henne att må illa och han fick inte komma i närheten av hennes ebenholzflöjter ifall han skulle bleka träet! Och när lilla Elise rynkade på näsan åt hans morgonandedräkt, när han för att överhuvudtaget kunnat komma till ro druckit upp en hel flaska vin själv. Kväll efter kväll. Nej, det kunde inte fortsätta.
Han hade gått till mrs Somerset. Sagt två enkla, men ändå otroligt svåra ord.
Hjälp mig.
Med Elise flyttade han tillbaka hem till dem, till Eleina och Dee. Hyrde en mindre bostad åt Emily. Anställde en flicka att se efter henne, då hon verkade tyna bort alltmer. Hans hustru levde bara upp i de stunder hon fick vara med deras dotter, men Cameron vågade aldrig låta dem vara ensamma tillsammans, vågade inte ens låta dem vara tillsammans några längre stunder då han inte ville riskera att Emilys destruktivitet skulle smitta av sig på barnet. Han själv var inte heller någon idealförälder, men Somersets var det. Och Dee verkade till hans förundran ha skapat någon egen form av kontakt med flickan, sedan det visade sig att Elise hade absolut gehör och började gråta om ett instrument var lite ostämt.
Dee... Det var ett kapitel för sig.
Cameron tvättade den värsta torrheten ur ögonen och tänkte tillbaka på hur det varit när Divinas älskade, Connor Marsh, hade rest tillbaka till England efter den stora branden i Chicago där nästan all hans konst hade förstörts. Cameron hade varit orolig för hur hon skulle ta det, men hon hade bara ryckt på axlarna. ”Jag är fortfarande hans flickvän och vi ses igen.” Han försökte påpeka att det kunde ta flera år innan de eventuellt skulle resa tillbaka till Storbritannien, och att det inte var särskilt troligt att Connor återvände till Amerika, men det bekom henne inte. Hon var hans flickvän, kontraktet de hade satt upp gällde fortfarande enligt henne. Cameron hade en stark misstanke om att Connor hade glömt bort det där för länge sedan, att de hade skriftligt på att inte göra det ena eller andra med någon annan, men det var ett krasst faktum att just det hade hållit henne i schack. Willies uppvaktning hade hon viftat undan med just det argumentet – hon hade ett kontrakt med någon annan, och kontrakt bröt man inte. För om man gjorde det, om man ändrade på något man så säkert hade bestämt, så kunde hela världen rämna. Nå... Det var just det där med lättheten i avskedet som han avundades henne. Tänk om han kunde göra detsamma med Dean... Om han kunde känna sig lugn och trygg i förvissningen om att det var de två, och att de skulle ses igen. Hur lång tid det än tog, så skulle allt vara bra mellan dem när de sågs igen. Dean skulle bli frisk, vara glad igen, och älska Cameron.
Åh Gud, så han saknade den kärleken!
Elise gav honom allt hon hade. Det gjorde att han överlevde. Inte ens musiken. Just nu gick allt på ren rutin, utan större känsla. Han komponerade ingenting, arbetade bara med andras arrangemang och äldre klassiker. Dee skällde på honom, Eleina var bekymrad, men han var fullständigt tom inuti. Det fanns ingen musik. Ingen inspiration.
-Kom tillbaka... viskade han innerligt till spegeln. Kom tillbaka till mig!
Ett år hade nu gått sedan Dean for.
Han hade försökt stå ut med att bo under samma tak som Emily, men hade inte förmått. Inte efter att Dee skällde ut honom en förmiddag när de skulle repetera tillsammans. Det var i sig inga nyheter, men nu handlade det om att han luktade surt vin och fick henne att må illa och han fick inte komma i närheten av hennes ebenholzflöjter ifall han skulle bleka träet! Och när lilla Elise rynkade på näsan åt hans morgonandedräkt, när han för att överhuvudtaget kunnat komma till ro druckit upp en hel flaska vin själv. Kväll efter kväll. Nej, det kunde inte fortsätta.
Han hade gått till mrs Somerset. Sagt två enkla, men ändå otroligt svåra ord.
Hjälp mig.
Med Elise flyttade han tillbaka hem till dem, till Eleina och Dee. Hyrde en mindre bostad åt Emily. Anställde en flicka att se efter henne, då hon verkade tyna bort alltmer. Hans hustru levde bara upp i de stunder hon fick vara med deras dotter, men Cameron vågade aldrig låta dem vara ensamma tillsammans, vågade inte ens låta dem vara tillsammans några längre stunder då han inte ville riskera att Emilys destruktivitet skulle smitta av sig på barnet. Han själv var inte heller någon idealförälder, men Somersets var det. Och Dee verkade till hans förundran ha skapat någon egen form av kontakt med flickan, sedan det visade sig att Elise hade absolut gehör och började gråta om ett instrument var lite ostämt.
Dee... Det var ett kapitel för sig.
Cameron tvättade den värsta torrheten ur ögonen och tänkte tillbaka på hur det varit när Divinas älskade, Connor Marsh, hade rest tillbaka till England efter den stora branden i Chicago där nästan all hans konst hade förstörts. Cameron hade varit orolig för hur hon skulle ta det, men hon hade bara ryckt på axlarna. ”Jag är fortfarande hans flickvän och vi ses igen.” Han försökte påpeka att det kunde ta flera år innan de eventuellt skulle resa tillbaka till Storbritannien, och att det inte var särskilt troligt att Connor återvände till Amerika, men det bekom henne inte. Hon var hans flickvän, kontraktet de hade satt upp gällde fortfarande enligt henne. Cameron hade en stark misstanke om att Connor hade glömt bort det där för länge sedan, att de hade skriftligt på att inte göra det ena eller andra med någon annan, men det var ett krasst faktum att just det hade hållit henne i schack. Willies uppvaktning hade hon viftat undan med just det argumentet – hon hade ett kontrakt med någon annan, och kontrakt bröt man inte. För om man gjorde det, om man ändrade på något man så säkert hade bestämt, så kunde hela världen rämna. Nå... Det var just det där med lättheten i avskedet som han avundades henne. Tänk om han kunde göra detsamma med Dean... Om han kunde känna sig lugn och trygg i förvissningen om att det var de två, och att de skulle ses igen. Hur lång tid det än tog, så skulle allt vara bra mellan dem när de sågs igen. Dean skulle bli frisk, vara glad igen, och älska Cameron.
Åh Gud, så han saknade den kärleken!
Elise gav honom allt hon hade. Det gjorde att han överlevde. Inte ens musiken. Just nu gick allt på ren rutin, utan större känsla. Han komponerade ingenting, arbetade bara med andras arrangemang och äldre klassiker. Dee skällde på honom, Eleina var bekymrad, men han var fullständigt tom inuti. Det fanns ingen musik. Ingen inspiration.
-Kom tillbaka... viskade han innerligt till spegeln. Kom tillbaka till mig!
