Divina och Cameron McGuire

Sensommarsolen glittrade i floden när de båda männen samtalade om senaste halvårets händelser.
-Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, fader. Vi går som på glas runt varandra. Och när han inte får det han vill ha av mig, så kastar han sig in i självdestruktivitet, super och ligger med folk urskillningslöst, och råkar riktigt illa ut ibland. Sedan kommer han hem till mig i ett förfärligt skick och väcker alla mina beskyddarinstinkter, jag vill ta hand om honom och hålla honom torr och varm och trygg, bara vara med honom, röra vid honom, men det slutar alltid i att han vill ha mer än jag kan ge, och att han klandrar sig själv för att han kräver mer och slår knut på sig för att vara så som jag vill ha honom. Om han inte är glad, så mår han ännu sämre för att jag ju vill ha honom glad och då är han inte som jag vill ha honom. Det var ju allt detta jag försökte komma ifrån! Det är som... som ett svart hål som försöker suga mig tillbaka!
Fader Rees lyssnade lugnt med händerna vilande i varandra på ryggen.
-Kallade du just Dean för ett svart hål? påpekade han lugnt.
-Nej, det gjorde jag väl inte! Eller... gjorde jag? Det var inte så jag menade! Jag bara...
Uppgivet sjönk han ner på en bänk vid flodstranden.
-Jag vill att livet ska vara okomplicerat för en enda gångs skull.
Prästen slog sig ned bredvid och drog fram ett dokument som han tummade lite på innan han räckte över det till Cameron.
-Vad är det här?
-Läs.
Första genomläsningen lämnade honom blank. Förstod inte. Backade. Läste igen.
Påvligt sigill.
-Fader... Vad är det? På allvar?
-En annullering. Du är nu en fri man. Även i Guds ögon.
För ett ögonblick svartnade det för Camerons ögon. Handen kramade om pappret.
-Hur... viskade han.
-Jag har mina kontakter. Och har varit i Rom en vända innan jag kom hit.
-Varför?
-För att detta äktenskap i själva verket var instiftat av Djävulen, under falsk flagg. Det räcker inte att du är juridiskt frånskild. Du behövde renas.
-Men... Elise?
-Elise föddes under den tid då ni antogs vara gifta och därmed är hon legitim trots att äktenskapet aldrig var det. Emily har emellertid ingen rätt till henne. Vistelsen på sanatoriet har för alltid stämplat henne som en olämplig mor. Elise är din dotter. Bara din.
Världen stod stilla.
Han... hade aldrig... varit gift?
-Märk väl, förmanade fader Rees, Emily kanske inte ser det på samma sätt. Hennes bror är meddelad, men de har ju sin egen förkastliga tro och erkänner inte påvens överhöghet. Det är emellertid inte ditt ansvar längre.
Orden rann av Cameron.
Han var inte gift längre.
Hade aldrig varit.
Gud hade utsatt honom för en prövning, och nu befriat honom.
Något lossnade i bröstet. Något tungt och svart, som rann ur honom likt bly, och gav utrymme att andas djupt. För ett ögonblick var han rädd för att ångesten skulle fylla tomrummet, men istället var det som... som champagne. Lätt och pärlande. Kroppen reagerade, huvudet stod still.
Han ryckte till när kyrkklockan slog tolv slag.
-Repetitionen! Jag måste till operan! Jag... Kom och lyssna ikväll? Eller nej, för Guds skull, gör inte det! Jag kommer till kyrkan efteråt! Är du kvar då?
Fader Reese log lugnande.
-Jag är där.

Ett litet leende lekte om den helige mannens läppar när han betraktade den bortflyende mannen. Fader Rees tjänade en enda herre – sig själv. Han var van vid att få som han ville. Ju större utmaning, desto bättre.

Eftermiddagen och kvällen blev lika kaotisk som gårdagen. Den här gången var det Camerons ansvar. Han hörde inte. Såg inte. Kom med motsägelsefulla direktiv. Hade glömt att äta och röt i ordentligt åt mademoiselle Rosette, som brast i gråt och till allas förundran tröstades av sin ärkefiende madam LeFay. Tillsammans deklamerade de att om inte Cameron försvann från deras opera omedelbart, så skulle de båda göra det! Mademoisellen tänkte minsann inte sjunga ikväll, föreställningen fick lov att ställas in, och då skulle direktören minsann förstå att allt var den där nykomlingens fel.
Cameron hade inte en gnutta tålamod över för överspända fruntimmer när han själv var alldeles lös i varenda fog, så han fräste åt dem att väl bekomme, rafsade ihop sina tillhörigheter och stormade ut innan Aaron hann reagera.
Inte förrän i kyrkan stannade han till och kunde se sig själv utifrån.
Vad hade han gjort?

-Det är Gud som leder dina steg hem igen, förklarade fadern tryggt.
-Vad är hem, fader? Jag trodde att jag längtade hem, till Europa, men... mitt barndomshem, hos min bror Alasdair, kändes allt så smått och främmande, och Paris... Det är så trångt! Litet och trångt och dammigt och instängt och föråldrat och fördomsfullt. Den kultur jag trodde att jag saknade, den kväver mig! Wien... Jag vill inte tillbaka dit, även om det är där jag har mitt hjärta. Eller, har jag inte det längre? Är det en illusion? Som Dean, som tror att han älskar mig, men älskar någon som inte finns?
-Sök i ditt hjärta. Sök lugnt. Där har du svaret.
Cameron satt tyst. Länge. Knäppte händerna så hårt att de vitnade. Bet på långfingerknogen.
Allt han saknade fanns på andra sidan Atlanten.
Familjen Somerset. Den luftiga arkitekturen. Dee. Ja, han saknade verkligen Dee, samtidigt som han var outsägligt lättad över att inte längre ha ansvaret för henne.
Ett liv med Elise.
Dean.
Dean fanns inte där.
Hans Dean, D som i Dean, fanns inte kvar.
Han hade själv förstört honom.
-Jag måste kunna försörja mig. Jag lämnade mitt arbete.
-Jag ordnar ett nytt.
-Kan du det?
Det sneda leendet igen.
-Ja. Vi behöver en kantor.
Kantor... Ja, varför inte? Inga divor. Ingen buande publik.
-Menar du allvar? Kan jag verkligen få lov att resa hem igen?
En hand på hans axel.
-Ja, Cameron. Nu är det dags för dig att komma hem.