Divina och Cameron McGuire

-Jag måste prata med någon! Fader Rees har tystnadsplikt, och borde inte ens ha antytt för dig vad vi har talat om, men det är den jag är, att bikta mig, det vet du men du vill inte förstå vad det innebär! Du rycker på axlarna och tycker att jag ska bygga min egen religion, där det är helt okej att plötsligt vända en dödssynd till något vackert, att man får väl älska vem man vill, men det ÄR INTE så enkelt! Du tror att det är Gud som förbjuder mig att göra det ena och det andra och att jag blir straffad för det jag gör, men du klarar inte av att lyssna när jag försöker förklara, du kräver av mig att jag ska kasta av mig föreställningar som inte går ihop med det du vill, men själv klamrar du dig envist fast vid andras bild av dig, att du är dum och ingenting kan lära dig, du vägrar ta in när jag försöker övertyga dig om hur begåvad du är på plan som är ännu värdefullare än att bara kunna rabbla fakta, och varje antydan från någons sida om att du kanske inte förstår det man säger gör att du knyter dig och upplever att vi tycker att du är dum, så jag vågar inte kritisera dig det allra minsta, för det kastas tillbaka på mig, du klankar ner på dig själv och hävdar att du är dum och hemsk och förfärlig och aldrig ska prata med någon igen, och jag får dåligt samvete och försöker få dig glad igen, jag törs inte prata med dig om något som är viktigt för mig, jag måste prata med någon! Det känns ibland som att du manipulerar mig, kanske inte med flit, men du gör dig själv illa, det var samma sak i Washington D.C, när du gick ut och söp när vi hade bråkat och hamnade på sjukhus, och oron för dig fyller hela mitt väsen och jag glömmer bort allt som är fel mellan oss, jag vill ta hand om dig och se till att ingen och ingenting skadar dig mer i resten av ditt liv, men din värsta fiende är du själv och dig kan jag inte frälsa dig ifrån, och jag ville offra allt för att visa hur mycket du betyder för mig, du förstår inte vidden av att jag var beredd att lämna kyrkan för din skull, det hade blivit en helvetisk tid och jag kanske inte hade klarat det, kanske hade allt blivit ännu värre, men jag ville visa att jag hade gjort mitt val, men du skällde ut mig! Du skällde ut mig, Dean! Du ville inte ha mig! Du vill inte ha den jag är, du vill ha någon sorts idealbild av mr McGuire, ett hopplock av egenskaper som passar dig, någon som du har satt högt uppe på en piedestal, någon jag aldrig kan nå upp till, och när jag försöker förklara att jag också är mänsklig och känner mig hemsk som har behandlat min hustru som.... inte bättre än en... en avelsmaskin och en hora, och att jag behandlar både dig och andra illa, då blir du så upprörd över att din idealbild spricker att du gör dig själv illa igen! Jag går som på nålar omkring dig och försöker dra mig undan för att ge dig utrynme att slippa försöka böja dig efter mig, medan du gör detsamma för mig, försöker vara precis som du tror att jag vill att du ska vara, men vägrar ta in att jag inte VILL att du ska anpassa dig, jag älskar dig för den du var, inte för den du tror att jag vill att du ska vara! Och ja, jag skäller och blir arg på dig när du inte gör som jag vill, men man får bli osams, man FÅR utmana varandra, det är det som gör ett förhållande jämlikt, att båda får lov att stå för den de är, men det spelar egentligen ingen roll, för jag VILL INTE ha ett intimt förhållande med dig, jag kan inte låta bli att röra dig och din hud om jag är för nära, för jag älskar dig, men jag VILL INTE kyssa dig eller göra något mer, och när jag inte vill det så ger du mig dåligt samvete för det också, och säger gång på gång att "du vill inte ens röra mig"; men vad ska jag göra då, ska jag låtsas att jag vill för att du inte ska känna dig usel? Det skulle inte heller hålla och du skulle känna dig ÄNNU värre om du fick veta att jag bitit ihop och låtit dig göra saker som jag inte vill! Det handlar inte om vad Gud anser och förkastar, det är alla slitningar mellan oss som har tagit död på den åtrå jag kände i början, och jag har hellre dragit mig undan dig och låtit dig tro att det är Gud som förbjuder, för jag har varit så rädd för att du ska lägga det här också på dig själv och nedvärdera dig själv ännu mer, och jag vill hellre att du ska skylla på Gud än gå härifrån och tro att allt är ditt fel, men jag förväntar mig inget annat, jag är helt säker på att du kommer att lämna mig nu med den fasta övertygelsen om att allt är ditt fel, att du är hemsk, att du är egoistisk och dum och icke åtråvärd och jag vet inte allt, att jag älskar dig genom allt och inget hellre vill än att du ska få lov att leva ett bra liv kommer rinna av dig. Jag bröt upp med dig i Washington D.C. för att komma IFRÅN allt det här, för att du skulle SLIPPA ha mig som en destruktiv kraft i ditt liv som dränerar dig på livslust, jag vill inte att du ska gå och vänta på att något mirakulöst ska bli bra, och ett tag verkade du faktistk förstå, när du sade att du skulle försöka vara bara vänner om jag lovade dig att det inte fanns den minsta chans för oss att bli tillsammans igen, och jag lovade dig, jag gav ett löfte som var lika heligt för mig som hade det givits till Gud själv, och så ändrar du dig och vill att jag ska bryta det och ber mig komma tillbaka till den eviga karusellen av missförstånd och destruktivitet och korta glimtar av ömhet men mest bara förtvivlan, men det är inte värt det, Dean! Det är inte värt det! DU är värd det, ja, men jag orkar inte göra dig så illa som jag gör! Jag orkar inte med att du frågar vad du ska göra, hur du ska behaga mig, jag orkar inte med att se bilden av ett idealiserat jag i dina ögon och veta att jag aldrig kan mäta mig med den mannen, aldrig någonsin, och jag... Jag...
Cameron sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen.
-Jag orkar inte.

Monologen var en följd av Deans stilla protest mot att Cameron berättade även om honom för fader Rees. Dean hade letat efter Cameron och råkat på fadern i kyrkan, och fått höra hur egoistisk han var. Fader Rees, som Cameron litat mer på än någon annan, hade indirekt brutit sin tystnadsplikt. Varför? Varför skulle han göra något sådant?
Dean visade sig i den stunden vara vuxnare än Cameron hade tilltrott honom. Tog det lugnt, tröstade, bad om förlåtelse, han hade inte förstått. Skulle aldrig ha varit så påstridig om han bara hade vetat. Var orolig för Cameron. Ville inte låta honom vara ensam nu när han verkade vara så ledsen.
Cameron ville inte heller vara ensam, inte egentligen, men visste inte vad han ville. Det var som om hela hans kropp hade skruvats isär och satts tillbaka mycket löst, så att ingenting riktigt hängde ihop. Inte den vanliga ångesten, han hade nästan välkomnat den som skillnad mot detta.
För att blidka Dean, lovade han att gå hem till Aaron Stein en stund. Gudskelov var han inte hemma, Cameron hade inte orkat med den livliga familjen just då. Istället lovade han gå till operan, där Aaron sades finnas.
Deras vägar skildes.
Operan var låst, och nyckeln låg hemma.
Planlöst strövade han omkring i staden, utan att egentligen se något. Att äntligen ha förklarat för Dean hur han kände innebar ingen lättnad alls. Snarare en egoistisk känsla av förlust. Vad det än hade varit som Dean älskat, bilden av Cameron eller idén eller faktistk Cameron själv, så var det åtminstone någonting.
Vid en bro stannade han, stoppad av vattnet utan att ens ha reflekterat över vart han gick. Blev stående en lång stund, tacksam över att tankarna för en stund stod stilla, fortfarande lika underligt tvådimensionell i kroppen.
-Tio sou, monsieur.
Cameron ryckte till. En ung man med döda ögon stod bredvid utan att se på honom.
-Vad?
-Tio sou för en trevlig stund.
Ett luddigt minne rörde sig i bakhuvudet. En enda gång hade han följt med Dean på en fest, en hemsk tillställning fullt av bullrande människor som hade klätt ut sig. Någon hade pratat om en särskild bro, dit män gick när de kände sig... ensamma. Han kände i fickan. Några mynt skramlade. Han var ändå inte verklig, så vad spelade det för roll? Imorgon skulle han vakna, i Wien, i sin egen säng, han skulle vakna av att Dee började öva klockan sex och de skulle diskutera dagens repetitioner och bråka och allt skulle vara som vanligt.

Utan ett ord följde han med in under brofästet.

Sensommarsolen glittrade i floden när de båda männen samtalade om senaste halvårets händelser.
-Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, fader. Vi går som på glas runt varandra. Och när han inte får det han vill ha av mig, så kastar han sig in i självdestruktivitet, super och ligger med folk urskillningslöst, och råkar riktigt illa ut ibland. Sedan kommer han hem till mig i ett förfärligt skick och väcker alla mina beskyddarinstinkter, jag vill ta hand om honom och hålla honom torr och varm och trygg, bara vara med honom, röra vid honom, men det slutar alltid i att han vill ha mer än jag kan ge, och att han klandrar sig själv för att han kräver mer och slår knut på sig för att vara så som jag vill ha honom. Om han inte är glad, så mår han ännu sämre för att jag ju vill ha honom glad och då är han inte som jag vill ha honom. Det var ju allt detta jag försökte komma ifrån! Det är som... som ett svart hål som försöker suga mig tillbaka!
Fader Rees lyssnade lugnt med händerna vilande i varandra på ryggen.
-Kallade du just Dean för ett svart hål? påpekade han lugnt.
-Nej, det gjorde jag väl inte! Eller... gjorde jag? Det var inte så jag menade! Jag bara...
Uppgivet sjönk han ner på en bänk vid flodstranden.
-Jag vill att livet ska vara okomplicerat för en enda gångs skull.
Prästen slog sig ned bredvid och drog fram ett dokument som han tummade lite på innan han räckte över det till Cameron.
-Vad är det här?
-Läs.
Första genomläsningen lämnade honom blank. Förstod inte. Backade. Läste igen.
Påvligt sigill.
-Fader... Vad är det? På allvar?
-En annullering. Du är nu en fri man. Även i Guds ögon.
För ett ögonblick svartnade det för Camerons ögon. Handen kramade om pappret.
-Hur... viskade han.
-Jag har mina kontakter. Och har varit i Rom en vända innan jag kom hit.
-Varför?
-För att detta äktenskap i själva verket var instiftat av Djävulen, under falsk flagg. Det räcker inte att du är juridiskt frånskild. Du behövde renas.
-Men... Elise?
-Elise föddes under den tid då ni antogs vara gifta och därmed är hon legitim trots att äktenskapet aldrig var det. Emily har emellertid ingen rätt till henne. Vistelsen på sanatoriet har för alltid stämplat henne som en olämplig mor. Elise är din dotter. Bara din.
Världen stod stilla.
Han... hade aldrig... varit gift?
-Märk väl, förmanade fader Rees, Emily kanske inte ser det på samma sätt. Hennes bror är meddelad, men de har ju sin egen förkastliga tro och erkänner inte påvens överhöghet. Det är emellertid inte ditt ansvar längre.
Orden rann av Cameron.
Han var inte gift längre.
Hade aldrig varit.
Gud hade utsatt honom för en prövning, och nu befriat honom.
Något lossnade i bröstet. Något tungt och svart, som rann ur honom likt bly, och gav utrymme att andas djupt. För ett ögonblick var han rädd för att ångesten skulle fylla tomrummet, men istället var det som... som champagne. Lätt och pärlande. Kroppen reagerade, huvudet stod still.
Han ryckte till när kyrkklockan slog tolv slag.
-Repetitionen! Jag måste till operan! Jag... Kom och lyssna ikväll? Eller nej, för Guds skull, gör inte det! Jag kommer till kyrkan efteråt! Är du kvar då?
Fader Reese log lugnande.
-Jag är där.

Ett litet leende lekte om den helige mannens läppar när han betraktade den bortflyende mannen. Fader Rees tjänade en enda herre – sig själv. Han var van vid att få som han ville. Ju större utmaning, desto bättre.

Eftermiddagen och kvällen blev lika kaotisk som gårdagen. Den här gången var det Camerons ansvar. Han hörde inte. Såg inte. Kom med motsägelsefulla direktiv. Hade glömt att äta och röt i ordentligt åt mademoiselle Rosette, som brast i gråt och till allas förundran tröstades av sin ärkefiende madam LeFay. Tillsammans deklamerade de att om inte Cameron försvann från deras opera omedelbart, så skulle de båda göra det! Mademoisellen tänkte minsann inte sjunga ikväll, föreställningen fick lov att ställas in, och då skulle direktören minsann förstå att allt var den där nykomlingens fel.
Cameron hade inte en gnutta tålamod över för överspända fruntimmer när han själv var alldeles lös i varenda fog, så han fräste åt dem att väl bekomme, rafsade ihop sina tillhörigheter och stormade ut innan Aaron hann reagera.
Inte förrän i kyrkan stannade han till och kunde se sig själv utifrån.
Vad hade han gjort?

-Det är Gud som leder dina steg hem igen, förklarade fadern tryggt.
-Vad är hem, fader? Jag trodde att jag längtade hem, till Europa, men... mitt barndomshem, hos min bror Alasdair, kändes allt så smått och främmande, och Paris... Det är så trångt! Litet och trångt och dammigt och instängt och föråldrat och fördomsfullt. Den kultur jag trodde att jag saknade, den kväver mig! Wien... Jag vill inte tillbaka dit, även om det är där jag har mitt hjärta. Eller, har jag inte det längre? Är det en illusion? Som Dean, som tror att han älskar mig, men älskar någon som inte finns?
-Sök i ditt hjärta. Sök lugnt. Där har du svaret.
Cameron satt tyst. Länge. Knäppte händerna så hårt att de vitnade. Bet på långfingerknogen.
Allt han saknade fanns på andra sidan Atlanten.
Familjen Somerset. Den luftiga arkitekturen. Dee. Ja, han saknade verkligen Dee, samtidigt som han var outsägligt lättad över att inte längre ha ansvaret för henne.
Ett liv med Elise.
Dean.
Dean fanns inte där.
Hans Dean, D som i Dean, fanns inte kvar.
Han hade själv förstört honom.
-Jag måste kunna försörja mig. Jag lämnade mitt arbete.
-Jag ordnar ett nytt.
-Kan du det?
Det sneda leendet igen.
-Ja. Vi behöver en kantor.
Kantor... Ja, varför inte? Inga divor. Ingen buande publik.
-Menar du allvar? Kan jag verkligen få lov att resa hem igen?
En hand på hans axel.
-Ja, Cameron. Nu är det dags för dig att komma hem.

Sensommaren 1875

Fötterna kändes tunga som bly när Cameron lämnade Deans rum den tidiga onsdagmorgonen.
Varför?
Varför kunde livet inte bara vara enkelt?

På söndagnatten hade Dean dykt upp hos Cameron, smutsig och genomblöt, berusad och ledsen. Hade kommit i konflikt med en av dem han delade hus med, och ägnat senaste veckan åt att supa och gå runt på olika dryckesinrättningar och försöka hitta någon annan att älska. Det hade inte gått särskilt bra, tydligen.
Cameron hade följt med honom hem. I hans egen lilla lägenhet fanns inte plats för två personer att sova, om inte den ena låg på golvet utan sängkläder. Deans säng var bred och inbjudande. Där stannade han.
Och sov, inget annat.
Han hade ju lovat, dyrt och heligt, att inte göra eller säga något som fick Dean att börja hoppas igen. Det tänkte han hålla också, hade ingen önskan alls om att dras ner i den destruktiva relationen igen. Uppbrottet i Washington D.C. hade varit tillräckligt uppslitande för att han skulle vilja göra om det. Att Dean bönföll honom att ta tillbaka sitt löfte stålsatte han sig inför. Ett löfte var ett löfte, det var inte bara att bryta lättvindigt för att den ene just för tillfället hade ändrat sig.
Men...
Måndagen fick Cameron nästan att tänka om.
Han hade inte insett hur trött han var efter de senaste månadernas intensiva slit. Sängen var så skön, och det fanns faktiskt ingenting han absolut måste göra som inte kunde göras där. Skriva om Mozart till deras egen besättning, det gick faktiskt att göra i halvhorisontellt läge.
Det blev så, att hela dagen tillbringades där i sängen. Dean satt och tecknade, och handlade mat till dem. Cameron arbetade. Se, det gick ju? De kunde vara tillsammans utan att bråka, det var ju inte så svårt! Kanske hade det inte varit så farligt som han mindes det? Tanken började försiktigt snurra. Här i huset skulle han inte orka bo, inte med de andra konstnärssjälarna som hade sin egen dygnsrytm och ljudvolym, men annars... Tänk om de ändå skulle kunna få det liv som de drömt om? Tillsammans?

När klockan ringde tidigt på tisdagen kände sig Cameron lätt om hjärtat. Lovade att komma tillbaka på kvällen, men det skulle komma att bli sent, bara så att Dean var beredd på det. Jadå, det var inga problem!

Dagen blev en av de värsta på länge.
De båda divorna frontalkrockade gällande någon detalj, och det tog Cameron halva dagen att försöka medla mellan dem och förhindra att de båda två sade upp sig på stående fot. Föreställningen framfördes håglöst, och för första gången i sitt liv upplevde Cameron att publiken faktiskt buade. Helst av allt hade han gått rakt hem till Dean efter eländet och gömt sig, men Aaron, som inte visste om hans hemliga planer, tog för givet att han skulle följa med hem som vanligt och han vågade inte säga emot. Kanske skulle han inte bli medbjuden någon mer gång då. Det trodde han nog egentligen inte, men det kändes oartigt att inte följa med. Men nej tack, inget vin, han hade lite huvudvärk, lite kall ingefärsdricka istället blev bra!
Familjen Stein var mitt uppe i ett jättebråk om brorsdottern som ville gifta sig med en skomakarlärling. Hur hade hon träffat honom? Varför hade de börjat tala med varandra? Om vad? Hur länge hade hon ljugit för dem, va? Jaha, mr McGuire, hur behandlade man katolska flickor som betedde sig på det här skamlösa sättet?
Cameron tänkte på sjöresan över Atlanten, och hur Divina hade inlett ett förhållande med konstnären Connor Marsh. Han hade blivit förfärad, men vad kunde han göra? Det var under samma resa som Dean hade förklarat sin kärlek, och lockat honom till synd. Vem var han att kasta sten i glashus?
Förklarat sin kärlek, ja...

Med varje tungt steg växte insikten:
Dean hade aldrig älskat honom.
Inte på riktigt.

När Cameron till slut kom hem till Dean på tisdagkvällen, så blev det uppståndelse. En annan husdelare, Philippe, verkade ha varit i slagsmål och blödde ymnigt. Dean ville ta hand om honom, Philippe ville inte låta sig tas omhand, och så...
Så var cirkusen igång igen.
Dean låste sig i sin självanklagelseroll. Han var hemsk. Han önskade att han vore bättre. Han gjorde alla illa. Hela tiden. Cameron också. Han ville vara mer som Cameron. Skulle ändra sig. Skulle bli bättre. Skulle bli som Cameron ville ha honom. Bättre.
Cameron hade försökt protestera. Om Dean var hemsk, vad var då inte Cameron själv? Som han behandlat både Dean och Emily och andra omkring sig?
Nej, nej, protesterade Dean. Cameron var god! Bästa tänkbara!
När han invände, så blev Dean så upprörd att han slog och sparkade omkring sig, slog omkull en flaska, ramlade och skar sig. Ville knappt låta Cameron hjälpa honom, ville inte förstöra, skulle sluta prata med allt och alla för han bara var hemsk och gjorde människor illa hela tiden...
Tröttheten växte sig övermäktig.
Han hade lyckats förtränga den här sidan av deras förhållande. Men nu mindes han varför han bröt upp på allvar. Det var här skillnaden låg. Den viktiga och smärtsamma.
Dean älskade sin idealbild av Cameron, men tålde inte att Cameron försökte förklara att han också var mänsklig. Och Cameron älskade den Dean som inte försökte böja sig efter hur han trodde att Cameron ville att han skulle vara. Så som han var innan de inledde sitt slitsamma förhållande.

De älskade båda någon som inte gick att få.

Sedan var det problemet med att de inte kunde tala med varandra. Dean var rädd för att säga något som Cameron inte tyckte om, Cameron var rädd för att säga något som triggade Deans olyckliga vilja att ändra och anpassa sig. Musiken var den enda ominerade marken.

Vet du varför jag inte kan ge upp min tro? För att Gud förlåter mig, vad jag än gör!
Så hade han sagt till Dean.
Naturligtvis var det bara en del av sanningen. Hela hans grund, hela hans jag vilade i förvissningen om något som var större än han själv, i att de regler som fanns hade en orsak även om han själv inte kunde förstå allt. Men kärnan kvarstod – Gud var konstanten, den som inte ändrade sig, den som aldrig blev ledsen eller sårad eller arg eller besviken. Gud älskade honom, vad som än hände. Syndade han, så blev han förlåten. Villkorslöst. Prästerna ställde villkor och gav böner som böter, men Gud stod över sina präster och tog emot honom som en förlorad son var gång han varit på irrvägar.

Stegen ledde honom till kyrkan. Som alltid kändes det som att komma hem, när han klev över tröskeln. Han satt en stund i en kyrkbänk längst bak och blundade innan han tog plats i biktstolen.
-Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
-Du är förlåten.
Den där rösten...
Cameron ryckte till. Han själv hade talat franska, men biktfadern hade svarat på amerikanska!
-Är... Är det du?
-Ja. Det är jag.
Hjärtat hoppade över ett slag.
-Vad gör du här?
-Det kändes som att du behövde mig.
En våg av lättnad sköljde över honom.
-Ja! Tack gode Gud för att du är här!
-Låt oss be tillsammans.
Efter en lång stunds tacksamhetsbön på varsin sida, drog fader Rees undan luckan så att Cameron kunde se sin vän rakt i ögonen.
-Ska vi ta bikten längsmed Seine? undrade fadern lugnt.