Divina och Cameron McGuire

Så fort Cameron hörde musiken så förstod han var Divina måste vara. Mycket riktigt, där satt hon, i en större sal där folk dansade av hjärtans lust. På golvet, vid en äldre spelemans fötter, satt hans brorsdotter, fullständigt uppslukad. Den där minen... Det var så hon brukade se på honom förr. När han spelade för henne. Återigen krockade känslorna i honom. Avundssjuka, svartsjuka, lättnad, irritation.
Där på golvet kunde hon inte sitta. Han fann en liten låda för henne att sitta på. Utan att ta någon som helst notis om honom lät hon sig placeras på den, ögonen fixerade vid musikern. Att ta i henne såhär kändes nästan förbjudet. De rörde aldrig vid varandra.
Nästan aldrig.
Utom när hon slog honom.

Felet var hans.
När Divinas karriär i Wien tvärdog, så hade hon inte vetat hur hon skulle reagera, hur hon skulle bli av med all frustration och instängd musik som nu inte fick något utlopp. Hon började kasta saker omkring sig. Riva sönder kläder.
-Slå mig istället! hade Cameron krävt när Beethovens byst åkte i golvet och splittrades i tusen bitar.
Så då gjorde hon det.
Minnet av att det var han som fått henne att börja med det här beteendet höll honom sansad när hon nu försökte slå honom när han efter flera timmar nere i den improviserade danssalen försökte få med henne för att äta lite sen lunch. Säkert hade hon inte ätit frukost, och även om hennes behov av regelbundna mattider inte på långt när var lika stora som hans, så visste han hur det blev om hon inte åt. Då trängdes hungerkänslorna undan helt och hållet, så att hon inte åt något alls.
Spelmannen kom Cameron till hjälp. Sade åt ”tösen” att han själv måste äta lite och vila fingrarna, så kunde hon komma tillbaka till honom ikväll och höra mer. Med det löftet slog Dee om helt, blev följsam och nöjd. Gick före honom när han stannade till för att se efter hur det var med mrs Chance, som såg blek ut.
Tydligen hade det sett ut som att han hade bråkat ordentligt med Dee, när han tagit tag om hennes överarmar för att hindra att hon slog för hårt. Cameron blev kall i magen. Uppfattade mrs Chance honom som en våldsam man? Han som inte ens kunde slå ihjäl en mygga!
Men nej, hon verkade kunna läsa honom. Tog hans hand. Lät honom förstå att han inte var ensam, att hon fanns där om han skulle behöva prata.
En våg av längtan sköljde igenom honom. Längtan efter att få tala, få berätta, få... ja, faktiskt få gråta. Längtan efter mänsklig kontakt!

Hur skulle han kunna förklara?
I femton år hade de levt tillsammans, tätt inpå men ändå i helt skilda mentala världar. De talade aldrig om känslor eller tankar, diskuterade endast musik, fraseringar, intonation, teknik, och ännu mer musik. Dee hade bara varit sju-åtta år när Cameron i en förflugen tanke sade vid juldagsmiddagen att hon borde flytta till honom i London, där han just hade börjat arbeta som dirigent. Inte hade han menat allvar! Men redan då var flickan målmedveten, och började packa sina saker. Brodern Alasdair betraktade först roat sitt yngsta barn, tills han insåg att hon faktiskt menade allvar och blev arg på dem båda, även om Cam skyndsamt hade förklarat att han bara hade skojat. Den gången reste han ensam tillbaka till London, men utan att någonsin ha fått veta vad som utspelat sig hemma i Edinburgh under våren, så fick han förfrågan – kunde Dee få komma till honom till hösten? Naturligtvis skulle hon få gå i skola och Alasdair skulle bekosta en hushållerska åt dem, eller åtminstone dela på kostnaden, Cameron verkade tjäna ganska bra. Och det hade ju varit hans idé, därför borde han få betala.
Nog hade han fått betala.