Divina och Cameron McGuire

Sensommaren 1875

Fötterna kändes tunga som bly när Cameron lämnade Deans rum den tidiga onsdagmorgonen.
Varför?
Varför kunde livet inte bara vara enkelt?

På söndagnatten hade Dean dykt upp hos Cameron, smutsig och genomblöt, berusad och ledsen. Hade kommit i konflikt med en av dem han delade hus med, och ägnat senaste veckan åt att supa och gå runt på olika dryckesinrättningar och försöka hitta någon annan att älska. Det hade inte gått särskilt bra, tydligen.
Cameron hade följt med honom hem. I hans egen lilla lägenhet fanns inte plats för två personer att sova, om inte den ena låg på golvet utan sängkläder. Deans säng var bred och inbjudande. Där stannade han.
Och sov, inget annat.
Han hade ju lovat, dyrt och heligt, att inte göra eller säga något som fick Dean att börja hoppas igen. Det tänkte han hålla också, hade ingen önskan alls om att dras ner i den destruktiva relationen igen. Uppbrottet i Washington D.C. hade varit tillräckligt uppslitande för att han skulle vilja göra om det. Att Dean bönföll honom att ta tillbaka sitt löfte stålsatte han sig inför. Ett löfte var ett löfte, det var inte bara att bryta lättvindigt för att den ene just för tillfället hade ändrat sig.
Men...
Måndagen fick Cameron nästan att tänka om.
Han hade inte insett hur trött han var efter de senaste månadernas intensiva slit. Sängen var så skön, och det fanns faktiskt ingenting han absolut måste göra som inte kunde göras där. Skriva om Mozart till deras egen besättning, det gick faktiskt att göra i halvhorisontellt läge.
Det blev så, att hela dagen tillbringades där i sängen. Dean satt och tecknade, och handlade mat till dem. Cameron arbetade. Se, det gick ju? De kunde vara tillsammans utan att bråka, det var ju inte så svårt! Kanske hade det inte varit så farligt som han mindes det? Tanken började försiktigt snurra. Här i huset skulle han inte orka bo, inte med de andra konstnärssjälarna som hade sin egen dygnsrytm och ljudvolym, men annars... Tänk om de ändå skulle kunna få det liv som de drömt om? Tillsammans?

När klockan ringde tidigt på tisdagen kände sig Cameron lätt om hjärtat. Lovade att komma tillbaka på kvällen, men det skulle komma att bli sent, bara så att Dean var beredd på det. Jadå, det var inga problem!

Dagen blev en av de värsta på länge.
De båda divorna frontalkrockade gällande någon detalj, och det tog Cameron halva dagen att försöka medla mellan dem och förhindra att de båda två sade upp sig på stående fot. Föreställningen framfördes håglöst, och för första gången i sitt liv upplevde Cameron att publiken faktiskt buade. Helst av allt hade han gått rakt hem till Dean efter eländet och gömt sig, men Aaron, som inte visste om hans hemliga planer, tog för givet att han skulle följa med hem som vanligt och han vågade inte säga emot. Kanske skulle han inte bli medbjuden någon mer gång då. Det trodde han nog egentligen inte, men det kändes oartigt att inte följa med. Men nej tack, inget vin, han hade lite huvudvärk, lite kall ingefärsdricka istället blev bra!
Familjen Stein var mitt uppe i ett jättebråk om brorsdottern som ville gifta sig med en skomakarlärling. Hur hade hon träffat honom? Varför hade de börjat tala med varandra? Om vad? Hur länge hade hon ljugit för dem, va? Jaha, mr McGuire, hur behandlade man katolska flickor som betedde sig på det här skamlösa sättet?
Cameron tänkte på sjöresan över Atlanten, och hur Divina hade inlett ett förhållande med konstnären Connor Marsh. Han hade blivit förfärad, men vad kunde han göra? Det var under samma resa som Dean hade förklarat sin kärlek, och lockat honom till synd. Vem var han att kasta sten i glashus?
Förklarat sin kärlek, ja...

Med varje tungt steg växte insikten:
Dean hade aldrig älskat honom.
Inte på riktigt.

När Cameron till slut kom hem till Dean på tisdagkvällen, så blev det uppståndelse. En annan husdelare, Philippe, verkade ha varit i slagsmål och blödde ymnigt. Dean ville ta hand om honom, Philippe ville inte låta sig tas omhand, och så...
Så var cirkusen igång igen.
Dean låste sig i sin självanklagelseroll. Han var hemsk. Han önskade att han vore bättre. Han gjorde alla illa. Hela tiden. Cameron också. Han ville vara mer som Cameron. Skulle ändra sig. Skulle bli bättre. Skulle bli som Cameron ville ha honom. Bättre.
Cameron hade försökt protestera. Om Dean var hemsk, vad var då inte Cameron själv? Som han behandlat både Dean och Emily och andra omkring sig?
Nej, nej, protesterade Dean. Cameron var god! Bästa tänkbara!
När han invände, så blev Dean så upprörd att han slog och sparkade omkring sig, slog omkull en flaska, ramlade och skar sig. Ville knappt låta Cameron hjälpa honom, ville inte förstöra, skulle sluta prata med allt och alla för han bara var hemsk och gjorde människor illa hela tiden...
Tröttheten växte sig övermäktig.
Han hade lyckats förtränga den här sidan av deras förhållande. Men nu mindes han varför han bröt upp på allvar. Det var här skillnaden låg. Den viktiga och smärtsamma.
Dean älskade sin idealbild av Cameron, men tålde inte att Cameron försökte förklara att han också var mänsklig. Och Cameron älskade den Dean som inte försökte böja sig efter hur han trodde att Cameron ville att han skulle vara. Så som han var innan de inledde sitt slitsamma förhållande.

De älskade båda någon som inte gick att få.

Sedan var det problemet med att de inte kunde tala med varandra. Dean var rädd för att säga något som Cameron inte tyckte om, Cameron var rädd för att säga något som triggade Deans olyckliga vilja att ändra och anpassa sig. Musiken var den enda ominerade marken.

Vet du varför jag inte kan ge upp min tro? För att Gud förlåter mig, vad jag än gör!
Så hade han sagt till Dean.
Naturligtvis var det bara en del av sanningen. Hela hans grund, hela hans jag vilade i förvissningen om något som var större än han själv, i att de regler som fanns hade en orsak även om han själv inte kunde förstå allt. Men kärnan kvarstod – Gud var konstanten, den som inte ändrade sig, den som aldrig blev ledsen eller sårad eller arg eller besviken. Gud älskade honom, vad som än hände. Syndade han, så blev han förlåten. Villkorslöst. Prästerna ställde villkor och gav böner som böter, men Gud stod över sina präster och tog emot honom som en förlorad son var gång han varit på irrvägar.

Stegen ledde honom till kyrkan. Som alltid kändes det som att komma hem, när han klev över tröskeln. Han satt en stund i en kyrkbänk längst bak och blundade innan han tog plats i biktstolen.
-Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
-Du är förlåten.
Den där rösten...
Cameron ryckte till. Han själv hade talat franska, men biktfadern hade svarat på amerikanska!
-Är... Är det du?
-Ja. Det är jag.
Hjärtat hoppade över ett slag.
-Vad gör du här?
-Det kändes som att du behövde mig.
En våg av lättnad sköljde över honom.
-Ja! Tack gode Gud för att du är här!
-Låt oss be tillsammans.
Efter en lång stunds tacksamhetsbön på varsin sida, drog fader Rees undan luckan så att Cameron kunde se sin vän rakt i ögonen.
-Ska vi ta bikten längsmed Seine? undrade fadern lugnt.