Divina och Cameron McGuire

-Jag måste prata med någon! Fader Rees har tystnadsplikt, och borde inte ens ha antytt för dig vad vi har talat om, men det är den jag är, att bikta mig, det vet du men du vill inte förstå vad det innebär! Du rycker på axlarna och tycker att jag ska bygga min egen religion, där det är helt okej att plötsligt vända en dödssynd till något vackert, att man får väl älska vem man vill, men det ÄR INTE så enkelt! Du tror att det är Gud som förbjuder mig att göra det ena och det andra och att jag blir straffad för det jag gör, men du klarar inte av att lyssna när jag försöker förklara, du kräver av mig att jag ska kasta av mig föreställningar som inte går ihop med det du vill, men själv klamrar du dig envist fast vid andras bild av dig, att du är dum och ingenting kan lära dig, du vägrar ta in när jag försöker övertyga dig om hur begåvad du är på plan som är ännu värdefullare än att bara kunna rabbla fakta, och varje antydan från någons sida om att du kanske inte förstår det man säger gör att du knyter dig och upplever att vi tycker att du är dum, så jag vågar inte kritisera dig det allra minsta, för det kastas tillbaka på mig, du klankar ner på dig själv och hävdar att du är dum och hemsk och förfärlig och aldrig ska prata med någon igen, och jag får dåligt samvete och försöker få dig glad igen, jag törs inte prata med dig om något som är viktigt för mig, jag måste prata med någon! Det känns ibland som att du manipulerar mig, kanske inte med flit, men du gör dig själv illa, det var samma sak i Washington D.C, när du gick ut och söp när vi hade bråkat och hamnade på sjukhus, och oron för dig fyller hela mitt väsen och jag glömmer bort allt som är fel mellan oss, jag vill ta hand om dig och se till att ingen och ingenting skadar dig mer i resten av ditt liv, men din värsta fiende är du själv och dig kan jag inte frälsa dig ifrån, och jag ville offra allt för att visa hur mycket du betyder för mig, du förstår inte vidden av att jag var beredd att lämna kyrkan för din skull, det hade blivit en helvetisk tid och jag kanske inte hade klarat det, kanske hade allt blivit ännu värre, men jag ville visa att jag hade gjort mitt val, men du skällde ut mig! Du skällde ut mig, Dean! Du ville inte ha mig! Du vill inte ha den jag är, du vill ha någon sorts idealbild av mr McGuire, ett hopplock av egenskaper som passar dig, någon som du har satt högt uppe på en piedestal, någon jag aldrig kan nå upp till, och när jag försöker förklara att jag också är mänsklig och känner mig hemsk som har behandlat min hustru som.... inte bättre än en... en avelsmaskin och en hora, och att jag behandlar både dig och andra illa, då blir du så upprörd över att din idealbild spricker att du gör dig själv illa igen! Jag går som på nålar omkring dig och försöker dra mig undan för att ge dig utrynme att slippa försöka böja dig efter mig, medan du gör detsamma för mig, försöker vara precis som du tror att jag vill att du ska vara, men vägrar ta in att jag inte VILL att du ska anpassa dig, jag älskar dig för den du var, inte för den du tror att jag vill att du ska vara! Och ja, jag skäller och blir arg på dig när du inte gör som jag vill, men man får bli osams, man FÅR utmana varandra, det är det som gör ett förhållande jämlikt, att båda får lov att stå för den de är, men det spelar egentligen ingen roll, för jag VILL INTE ha ett intimt förhållande med dig, jag kan inte låta bli att röra dig och din hud om jag är för nära, för jag älskar dig, men jag VILL INTE kyssa dig eller göra något mer, och när jag inte vill det så ger du mig dåligt samvete för det också, och säger gång på gång att "du vill inte ens röra mig"; men vad ska jag göra då, ska jag låtsas att jag vill för att du inte ska känna dig usel? Det skulle inte heller hålla och du skulle känna dig ÄNNU värre om du fick veta att jag bitit ihop och låtit dig göra saker som jag inte vill! Det handlar inte om vad Gud anser och förkastar, det är alla slitningar mellan oss som har tagit död på den åtrå jag kände i början, och jag har hellre dragit mig undan dig och låtit dig tro att det är Gud som förbjuder, för jag har varit så rädd för att du ska lägga det här också på dig själv och nedvärdera dig själv ännu mer, och jag vill hellre att du ska skylla på Gud än gå härifrån och tro att allt är ditt fel, men jag förväntar mig inget annat, jag är helt säker på att du kommer att lämna mig nu med den fasta övertygelsen om att allt är ditt fel, att du är hemsk, att du är egoistisk och dum och icke åtråvärd och jag vet inte allt, att jag älskar dig genom allt och inget hellre vill än att du ska få lov att leva ett bra liv kommer rinna av dig. Jag bröt upp med dig i Washington D.C. för att komma IFRÅN allt det här, för att du skulle SLIPPA ha mig som en destruktiv kraft i ditt liv som dränerar dig på livslust, jag vill inte att du ska gå och vänta på att något mirakulöst ska bli bra, och ett tag verkade du faktistk förstå, när du sade att du skulle försöka vara bara vänner om jag lovade dig att det inte fanns den minsta chans för oss att bli tillsammans igen, och jag lovade dig, jag gav ett löfte som var lika heligt för mig som hade det givits till Gud själv, och så ändrar du dig och vill att jag ska bryta det och ber mig komma tillbaka till den eviga karusellen av missförstånd och destruktivitet och korta glimtar av ömhet men mest bara förtvivlan, men det är inte värt det, Dean! Det är inte värt det! DU är värd det, ja, men jag orkar inte göra dig så illa som jag gör! Jag orkar inte med att du frågar vad du ska göra, hur du ska behaga mig, jag orkar inte med att se bilden av ett idealiserat jag i dina ögon och veta att jag aldrig kan mäta mig med den mannen, aldrig någonsin, och jag... Jag...
Cameron sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen.
-Jag orkar inte.

Monologen var en följd av Deans stilla protest mot att Cameron berättade även om honom för fader Rees. Dean hade letat efter Cameron och råkat på fadern i kyrkan, och fått höra hur egoistisk han var. Fader Rees, som Cameron litat mer på än någon annan, hade indirekt brutit sin tystnadsplikt. Varför? Varför skulle han göra något sådant?
Dean visade sig i den stunden vara vuxnare än Cameron hade tilltrott honom. Tog det lugnt, tröstade, bad om förlåtelse, han hade inte förstått. Skulle aldrig ha varit så påstridig om han bara hade vetat. Var orolig för Cameron. Ville inte låta honom vara ensam nu när han verkade vara så ledsen.
Cameron ville inte heller vara ensam, inte egentligen, men visste inte vad han ville. Det var som om hela hans kropp hade skruvats isär och satts tillbaka mycket löst, så att ingenting riktigt hängde ihop. Inte den vanliga ångesten, han hade nästan välkomnat den som skillnad mot detta.
För att blidka Dean, lovade han att gå hem till Aaron Stein en stund. Gudskelov var han inte hemma, Cameron hade inte orkat med den livliga familjen just då. Istället lovade han gå till operan, där Aaron sades finnas.
Deras vägar skildes.
Operan var låst, och nyckeln låg hemma.
Planlöst strövade han omkring i staden, utan att egentligen se något. Att äntligen ha förklarat för Dean hur han kände innebar ingen lättnad alls. Snarare en egoistisk känsla av förlust. Vad det än hade varit som Dean älskat, bilden av Cameron eller idén eller faktistk Cameron själv, så var det åtminstone någonting.
Vid en bro stannade han, stoppad av vattnet utan att ens ha reflekterat över vart han gick. Blev stående en lång stund, tacksam över att tankarna för en stund stod stilla, fortfarande lika underligt tvådimensionell i kroppen.
-Tio sou, monsieur.
Cameron ryckte till. En ung man med döda ögon stod bredvid utan att se på honom.
-Vad?
-Tio sou för en trevlig stund.
Ett luddigt minne rörde sig i bakhuvudet. En enda gång hade han följt med Dean på en fest, en hemsk tillställning fullt av bullrande människor som hade klätt ut sig. Någon hade pratat om en särskild bro, dit män gick när de kände sig... ensamma. Han kände i fickan. Några mynt skramlade. Han var ändå inte verklig, så vad spelade det för roll? Imorgon skulle han vakna, i Wien, i sin egen säng, han skulle vakna av att Dee började öva klockan sex och de skulle diskutera dagens repetitioner och bråka och allt skulle vara som vanligt.

Utan ett ord följde han med in under brofästet.