9
Rena lakan!
Njutningsfullt drog Cameron in doften ifrån kudden han låg på. Snövit. Själv var han också renare än han varit på flera veckor, och doftade av någon sorts lavendeltvål. Med handen kände han över det vackert snidade träverket i gästsängen som han låg i. Lent och levande. Skönhet nära inpå honom!
Divina sov. Som alltid somnade hon nästan direkt hon lade huvudet på kudden. Även hon nybadad och väldoftande. Till att börja med hade hon protesterat mot behandlingen, en reaktion som han emottog med lättnad då de senaste dagarnas apati hade skrämt honom mer än något annat. Men mrs Somerset hade en mjuk moderlighet som lugnade henne. Faktiskt tillät hon till och med att hennes hår blev flätat. Så blev inte sängen lika blöt.
Om de inte hade träffat miss Eleina...
Mardrömmen han levt i började sakta stilla sig, och mellan de rena lakanen kände han hur allt vände. Nu. Nu började framtiden. Det som hade hänt låg bakom dem till största delen.
Prövande nynnade han lite på första satsen ur Våren av Vivaldi. Dee log i sömnen, och en värme spred sig genom hans bröst. Hon var nog inte förlorad, så som han hade trott.
Desperationen när han inte hade kunnat finna henne i hela Boston hade hotat att spränga hans huvud. Hon skulle ju bara spela hos den där mannen, ledsagad av deras manager. Det hade hon gjort flera gånger tidigare, och det hade inte varit några problem? Eller? Hon hade visserligen försökt berätta något för honom, något om att hon tvingats spela barfota, men han hade varit fullt upptagen av att kopiera noter och bara lyssnat med ett halvt öra. Sagt något om att mannen kanske varit rädd om sina äkta mattor. Men... När han till slut hade gått till polisen, så fick han höra. Någon hade funnit henne ute på gatan, i bara underkläderna, ösandes förbannelser över mänskligheten. Tillkallat polis – som snart fick anledning att utöka arresteringsorsaken från förargelseväckande beteende till våld mot tjänsteman. Den unga frökens reaktion visade snart att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk, varpå stadens mentalsjukhus var det enda rätta stället att förvara henne på.
Fastspänd. Neddrogad.
Hjärtat stannade i bröstet när han såg henne. Hon som fick panik bara någon höll i henne... Plötsligt blev han tacksam över att hon verkade vara i det närmaste medvetslös, eller åtminstone omedveten om omvärlden. Och tanken slog honom... Han kunde lämna henne där. Kunde faktiskt bara gå sin väg. Leva sitt eget liv, så som han hävdade att han längtade efter.
Tanken försvann lika snabbt som den dykt upp. Naturligtvis kunde han inte det. Inte en minut skulle gå utan skuldkänslor. Han måste få loss henne!
Lättare sagt än gjort. De kunde minsann inte bara släppa en så svårt sjuk människa. Men vården var ju inte precis gratis heller. Skarp blick på Cameron. Så, om han inte kunde betala, så skulle de anse henne vara en välgörenhetspatient, och sådana brukade ”ställa upp” på att vara försökskaniner i vissa experiment. Till exempel hade läkarna hört talas om en spännande metod, som gick ut på att försöka kapa vissa trådar i hjärnan... För att få henne lugn. Ingen hade provat den än, inte med lyckat resultat i alla fall, men...
Det var då han hade bestämt sig. Pest eller kolera? Det visste han inte, men något måste göras. Något drastiskt.
Han hade skrivit till sin hyttkamrat, Willie Wattson. Kamrat var förresten att ta i. En kväll hade de visserligen druckit tillsammans, men det bidrog inte till att bilden av den andre blev bättre. Snarare tvärtom. Men – Wattson tyckte om Dee, av någon anledning som Cameron inte ville forska närmare i. Karln hade också någon form av egenkomponerad hederlighet. Vem annars skulle kunna tillfrågas om hjälp? Ingen som han kom på. Att skriva hem till brodern Alasdair skulle ta alldeles för lång tid. Dessutom tyckte Cameron att det var bäst om så få som möjligt fick veta om detta. Dee hade en tendens att förtränga allt obehagligt, en egenskap som just nu var ganska praktisk. Kom hon bara loss, så kanske ingen skulle få veta.
En bitter smak blandade sig med den järnaktiga chocken när han såg henne där. Naturligtvis skulle alla tycka att det var hans fel, om detta kom ut. Det var alltid hans fel när Divina gjorde något opassande eller råkade ut för något. Ansvaret var ju hans, eller hur? Aldrig ett tack för allt positivt han hade gjort. Alasdairs äldsta dotter Heavenlee hade försökt ta hand om sin syster en tid strax innan de reste till Förenta Staterna, men hade måst be om hjälp. Inte ett tack för det, naturligtvis, utan en anklagelse om att Cameron hade skämt bort henne, gjort henne beroende av honom. Samma sak i breven som nu skickades över Atlanten. Spetsade med syrligheter. Om det verkligen hade legat något i dem, så hade han haft dåligt samvete. Och visst, det var inte bra att Dee hade umgåtts med både Wattson och den där konstnären Marsh, men hur skulle han ha kunnat hindra henne? Det var det de vägrade lyssna på, hans familj. De förträngde att man inte kunde ge Dee förhållningsorder och förvänta sig att hon skulle följa dem. Envis, halsstarrig, nonchalant, ouppfostrad. Så sade de om henne. Envis och nonchalant, ja. Men ouppfostrad? Sannerligen inte. Cameron visste att både Heavenlee, Alasdair och de barnjungfrur som funnits genom åren hade gjort sitt allra bästa. Kruxet var att inget hade bitit. Som om Dee varit tondöv för sociala normer. Cameron hade under flera år försökt undervisa en totalt tondöv kvinna som ville lära sig att sjunga till piano, men hade till sin förundran funnit att han måste ge upp. Fram till dess hade hans övertygelse varit att om man bara övade tillräckligt mycket, så skulle man lära sig. Så Heavenlees ”när du bara blir äldre, när du bara blir gift, om du bara...”, de rann av Dee som vatten på den berömda gåsen.
Eller gjorde det?
Efter att ha lärt känna Wattson, hade hon borstat håret. Frivilligt. Bara en sådan sak. Och hennes musik hade blivit innerligare. Kanske fanns det hopp.
Wattson hade kommit så snart han kunnat. Med nycklar i form av hot, våld och mutor hade han låst upp Divinas fängelse och tagit dem båda till ett hotell, eftersom de just då inte hade något hem alls, förutom den lilla skrubb där Cameron suttit och kopierat noter. Det var det som hade blivit hans uppgift i Boston, inte alls att leda någon orkester. Och den barockensembel som Divina skulle få spela med, den hade blivit nedlagd för flera år sedan. Alasdairs skolkamrat, som engagerats som manager för hela denna resa, hade inte skött sina åtaganden. Alls. Värre än så, det var han som hade förmedlat kontakten med vem det nu var som hade förorsakat att Dee hamnat på gatan i underkläderna. Naturligtvis var även det Camerons fel, enligt Wattson. Som tur var befanns han vara för patetisk, för obetydlig för att Wattson skulle slösa tid på att bryta hans armar.
Ur djupet av sin förödmjukelse bad Cameron om mer hjälp. Hans lön hade inte räckt till något annat än mat. Inte en cent fanns att lägga på resan tillbaka till Washington DC, där han åtminstone hade ett litet, litet hopp om att kunna få tillbaka den tjänst som han lånat under maj månad. Någon returbiljett till Skottland fanns inte, den skulle Alasdair ordna åt dem när de visste hur turnén artade sig, om den blev förlängd. Att resa hem redan nu var dessutom fullständigt otänkbart. Resan i sig, med sjösjukans helvete, måste få sjunka i djupare glömska, och reste han hem nu skulle han för alltid känna sig som den ynkedom som folk tyckte att han var.
Alla utom Dean...
Cameron borrade ner huvudet i den rena kudden.
Dean. Hans Dean. Den bångstyriga, dramatiska, begåvade eleven som han tyckt så mycket om redan första lektionen i London. Under åren i Italien hade de ingen kontakt alls, men så hade pojken, som nu var en yngling, dykt upp i Wien. Där hade de umgåtts en tid, en glad och kreativ tid, innan han drog vidare. Detta för att han, som han sade nu när de träffades igen på skeppet, inte kunnat sluta tänka på Cameron. Nu var han på väg till släktingar i Amerika, där han skulle få lära sig vad det innebar att arbeta och inte bara flyta runt i Europa och göra slut på familjeförmögenheten. Mitt i all livfullhet fanns det något sårbart hos Dean, något som Cameron längtade efter att få beskydda. Särskilt nu när han blivit rejält skadad efter en serie olyckliga omständigheter. Och när han blev inlåst i arresten på fartyget... Då hade Cam verkligen plockat fram hela artilleriet. Fått människor att ljuga för att få ut honom. Även om det kanske låg något bakom anklagelserna om matstöld, så var detta inte rätt sätt att bemöta gärningen. Särskilt inte när den utfördes med en god baktanke, att ta ifrån de rika och ge till den höggravida Emmaline Chance som behövde näringen mycket bättre än förstaklasspassagerarna.
Att något så enkelt kunde vara så svårt, något så svårt vara så enkelt. Den kristna läran satt djupt i Camerons ryggrad. Att ha ett förhållande med en man var fullständigt otänkbart. Ärligt talat var han så oerfaren att han inte visste hur man skulle kunna ha det. Hade aldrig haft något allvarligare än en kort romans med miss Livesbury, försteviolinisten i den lilla kammarorkestern i London som han haft hand om en tid. Några försiktiga, svärmande kyssar. Långt ifrån de som Dean...
Han kramade kuddens hörn tills det nyss så släta örngottet blev skrynkligt.
Dean hade kysst honom. Först, trodde Cameron, för att han tyckte synd om sin gamla lärare, när han i ett anfall av självömkan berättade hur ensam han kände sig. Men riktigt så hade det visst inte varit. Dean älskade Cameron, sade han. Tyckte att han var fantastisk. Och Cameron... Under ett gräl de hade, så kom det fram. Jo, han älskade Dean också. Det var det som den där djupa, nästan gnagande känslan i bröstet betydde. Älskade det sällan sinande ordflödet, alla idéer, alla tvära kast, all energi. Men när Dean undrade vad som skulle hända, så kunde han inte svara. Vad fanns det att hända? Vad de var? Ja, vänner? Vad annars fanns det? Något mer, verkade Dean tycka, men Cameron förstod inte. Och nu satt Dean där, ännu mer skadad, med sin violin i spillror efter den hemska tågolyckan som krävt så många liv och så mycket blod, satt ute på landet på en gård och vantrivdes. Om han kanske skulle skriva till Deans föräldrar, fråga om inte pojken kunde få flytta till honom och Dee istället? Det var en lockande tanke, som grusades fullständigt av att de inte hade någonstans att bo.
Wattson hade kärvt gått med på att betala Dees biljett till Washington DC. Utan ett uns av dåligt samvete såg Cameron till att byta den till två tågbiljetter i tredje klass, på hårda, obekväma träbänkar. Han kunde inte gärna skicka henne ensam, eller hur? Så den där gangstern kunde stoppa upp sina anklagelser där solen sällan skiner.
Första natten sov de på järnvägsstationen, så gott de kunde tills de blev bortkörda av en vakt. Dee var fortfarande tillräckligt avtrubbad för att gå med på det, men tillräckligt vaken för att protestera högt när vakten försökte ta tag i henne. Cameron skyndade sig att gå emellan och få ut henne snabbt. Så gott han kunde snyggade han till dem båda på närmaste pub innan han letade upp den som ansvarade för orkestern han hade lett i maj, under sitt gästspel. Den lättade minen var inte att ta miste på. Han var välkommen! Men... det var ju detaljen med att de fortfarande hade kontrakt med mr Rutherford... Att bryta det skulle bli dyrt. Kunde han komma tillbaka lite senare, så skulle de fundera på saken? Om en vecka, kanske? Eller två?
Hjärtat sjönk. Vad skulle han säga? Ja, naturligtvis, det gick så bra så.
Stod utanför och andades kontrollerat. Någon enda detalj måste han ha kontroll över, och då låg andningen närmast till hands. Hungrig var han, så hungrig att han knappt kunde tänka, och Dee gjorde honom nervös genom att inte vara sig själv. Hon hade inte ens frågat efter sina flöjter.
-Mr McGuire?
Först kunde han inte placera henne. Rynkade lite på pannan. Kort, lite rund, nästan ingen haka, väldigt oansenlig Vem...? Så såg han på hennes händer och ljusnade. Händer hade betydligt större värde för honom när det gällde att identifiera människor.
-Miss Somerset! Så trevligt att se er!
Den unga kvinnan som Dee hade utsett till försteviolinist, genom att hon skällde ut den tidigare så att han förnärmat avlägsnade sig, log rosigt mot honom.
-Att ni är tillbaka! Till... till oss?
-Det är min förhoppning, men mr Rutherford...
Eleina Somerset rynkade diskret på näsan.
-Ja. Just det.
Hon ville fråga mer, det såg han, men hon var förfärligt väluppfostrad.
-Nu vet jag faktiskt inte vad vi ska göra, säger han uppriktigt. Han är för trött och för hungrig och för missmodig för att försöka låta som att allt kommer att ordna sig.
-Vet ni inte?
-Nej. Vi har ingenstans att ta vägen och jag har inte mer än två cent på fickan.
-Men det är ju förskräckligt! Ni måste naturligtvis komma och bo hos oss tills det har löst sig.
Knäna vek sig nästan av tacksamhet.
-Jag skulle vilja protestera, miss Somerset. Säga att vi inte kan tränga oss på. Men... Ni är gudasänd. Jag törs inte riskera att ni...
Mer fick han inte fram innan han måste blunda och andas igen.
Dee, som hade haft sin blick i fjärran, nästan gled tillbaka in i verkligheten och landade med ett ryck.
-Skärp dig! fräste hon. Jag är hungrig! Var bor ni?
Mrs Somerset hade tagit hand om dem. Huset var stort, de hade haft många barn som nu alla var utflugna utom Eleina, och de hade kunnat få varsitt rum om de velat. Cameron avböjde, utan att ens försöka hitta på någon godtagbar förklaring. Mat var det primära, så full av skam satt han där, i skrynkliga kläder och hår som kändes sandigt vid familjens fina bord med vit duk. Och när hungern var stillad, kände han tröttheten överväldiga honom. Så nu låg han här, i den rena sängen, ren, mätt och med de mest akuta bränderna släckta.
Morgonen efter tog det flera sekunder innan han mindes var han var. Ett ljud väckte honom, ett ljud så välbekant men så saknat att han trodde han drömde.
Divina som spelade.
Snabbt kom han ur nattkläderna och fann fram rena. Följde ljudet utan att veta varifrån det kom. En klocka slog sex spröda slag.
I familjens stora musikrum stod hon, hans brorsdotter, i sitt spetsprydda nattlinne och håret på ända och spelade på en stackars hes blockflöjt som hon verkade ha hittat i en korg full av olika flöjtmodeller. Alla förmaningar som han normalt kunde haft fann knappt ens fäste i hans tankar. Om att inte spela i gryningen hos främmande människor. Att inte gå ut i huset barfota i nattkläderna.
Efter en stund blåste hon ur flöjten, smekte den ömt och såg upp på honom.
-Hämta mina. Den här är trött nu.
Aldrig hade han trott att han skulle känna sig så lycklig över att bli kommenderad av henne!
Under dagen växte en tanke fram. De fick bo här så länge de ville, fattades bara annat, men det var sådant som ett värdpar förväntades säga och som gäster inte förväntades utnyttja. Några nätter till, kanske en vecka, men mer än så kunde de absolut inte bo där. Så han kunde inte skjuta problemet framför sig.
Att se Dee spela igen... och njuta av det så innerligt...
Skulle det vara att utnyttja henne, det han tänkte på? Kanske skulle det rentav vara att sälja henne?
Kanske.
Men vad hade han annars att sälja?
Cameron McGuire tog ett djupt andetag, plockade fram bläck och brevpapper ur sin packning och författade sitt livs svåraste brev.
Njutningsfullt drog Cameron in doften ifrån kudden han låg på. Snövit. Själv var han också renare än han varit på flera veckor, och doftade av någon sorts lavendeltvål. Med handen kände han över det vackert snidade träverket i gästsängen som han låg i. Lent och levande. Skönhet nära inpå honom!
Divina sov. Som alltid somnade hon nästan direkt hon lade huvudet på kudden. Även hon nybadad och väldoftande. Till att börja med hade hon protesterat mot behandlingen, en reaktion som han emottog med lättnad då de senaste dagarnas apati hade skrämt honom mer än något annat. Men mrs Somerset hade en mjuk moderlighet som lugnade henne. Faktiskt tillät hon till och med att hennes hår blev flätat. Så blev inte sängen lika blöt.
Om de inte hade träffat miss Eleina...
Mardrömmen han levt i började sakta stilla sig, och mellan de rena lakanen kände han hur allt vände. Nu. Nu började framtiden. Det som hade hänt låg bakom dem till största delen.
Prövande nynnade han lite på första satsen ur Våren av Vivaldi. Dee log i sömnen, och en värme spred sig genom hans bröst. Hon var nog inte förlorad, så som han hade trott.
Desperationen när han inte hade kunnat finna henne i hela Boston hade hotat att spränga hans huvud. Hon skulle ju bara spela hos den där mannen, ledsagad av deras manager. Det hade hon gjort flera gånger tidigare, och det hade inte varit några problem? Eller? Hon hade visserligen försökt berätta något för honom, något om att hon tvingats spela barfota, men han hade varit fullt upptagen av att kopiera noter och bara lyssnat med ett halvt öra. Sagt något om att mannen kanske varit rädd om sina äkta mattor. Men... När han till slut hade gått till polisen, så fick han höra. Någon hade funnit henne ute på gatan, i bara underkläderna, ösandes förbannelser över mänskligheten. Tillkallat polis – som snart fick anledning att utöka arresteringsorsaken från förargelseväckande beteende till våld mot tjänsteman. Den unga frökens reaktion visade snart att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk, varpå stadens mentalsjukhus var det enda rätta stället att förvara henne på.
Fastspänd. Neddrogad.
Hjärtat stannade i bröstet när han såg henne. Hon som fick panik bara någon höll i henne... Plötsligt blev han tacksam över att hon verkade vara i det närmaste medvetslös, eller åtminstone omedveten om omvärlden. Och tanken slog honom... Han kunde lämna henne där. Kunde faktiskt bara gå sin väg. Leva sitt eget liv, så som han hävdade att han längtade efter.
Tanken försvann lika snabbt som den dykt upp. Naturligtvis kunde han inte det. Inte en minut skulle gå utan skuldkänslor. Han måste få loss henne!
Lättare sagt än gjort. De kunde minsann inte bara släppa en så svårt sjuk människa. Men vården var ju inte precis gratis heller. Skarp blick på Cameron. Så, om han inte kunde betala, så skulle de anse henne vara en välgörenhetspatient, och sådana brukade ”ställa upp” på att vara försökskaniner i vissa experiment. Till exempel hade läkarna hört talas om en spännande metod, som gick ut på att försöka kapa vissa trådar i hjärnan... För att få henne lugn. Ingen hade provat den än, inte med lyckat resultat i alla fall, men...
Det var då han hade bestämt sig. Pest eller kolera? Det visste han inte, men något måste göras. Något drastiskt.
Han hade skrivit till sin hyttkamrat, Willie Wattson. Kamrat var förresten att ta i. En kväll hade de visserligen druckit tillsammans, men det bidrog inte till att bilden av den andre blev bättre. Snarare tvärtom. Men – Wattson tyckte om Dee, av någon anledning som Cameron inte ville forska närmare i. Karln hade också någon form av egenkomponerad hederlighet. Vem annars skulle kunna tillfrågas om hjälp? Ingen som han kom på. Att skriva hem till brodern Alasdair skulle ta alldeles för lång tid. Dessutom tyckte Cameron att det var bäst om så få som möjligt fick veta om detta. Dee hade en tendens att förtränga allt obehagligt, en egenskap som just nu var ganska praktisk. Kom hon bara loss, så kanske ingen skulle få veta.
En bitter smak blandade sig med den järnaktiga chocken när han såg henne där. Naturligtvis skulle alla tycka att det var hans fel, om detta kom ut. Det var alltid hans fel när Divina gjorde något opassande eller råkade ut för något. Ansvaret var ju hans, eller hur? Aldrig ett tack för allt positivt han hade gjort. Alasdairs äldsta dotter Heavenlee hade försökt ta hand om sin syster en tid strax innan de reste till Förenta Staterna, men hade måst be om hjälp. Inte ett tack för det, naturligtvis, utan en anklagelse om att Cameron hade skämt bort henne, gjort henne beroende av honom. Samma sak i breven som nu skickades över Atlanten. Spetsade med syrligheter. Om det verkligen hade legat något i dem, så hade han haft dåligt samvete. Och visst, det var inte bra att Dee hade umgåtts med både Wattson och den där konstnären Marsh, men hur skulle han ha kunnat hindra henne? Det var det de vägrade lyssna på, hans familj. De förträngde att man inte kunde ge Dee förhållningsorder och förvänta sig att hon skulle följa dem. Envis, halsstarrig, nonchalant, ouppfostrad. Så sade de om henne. Envis och nonchalant, ja. Men ouppfostrad? Sannerligen inte. Cameron visste att både Heavenlee, Alasdair och de barnjungfrur som funnits genom åren hade gjort sitt allra bästa. Kruxet var att inget hade bitit. Som om Dee varit tondöv för sociala normer. Cameron hade under flera år försökt undervisa en totalt tondöv kvinna som ville lära sig att sjunga till piano, men hade till sin förundran funnit att han måste ge upp. Fram till dess hade hans övertygelse varit att om man bara övade tillräckligt mycket, så skulle man lära sig. Så Heavenlees ”när du bara blir äldre, när du bara blir gift, om du bara...”, de rann av Dee som vatten på den berömda gåsen.
Eller gjorde det?
Efter att ha lärt känna Wattson, hade hon borstat håret. Frivilligt. Bara en sådan sak. Och hennes musik hade blivit innerligare. Kanske fanns det hopp.
Wattson hade kommit så snart han kunnat. Med nycklar i form av hot, våld och mutor hade han låst upp Divinas fängelse och tagit dem båda till ett hotell, eftersom de just då inte hade något hem alls, förutom den lilla skrubb där Cameron suttit och kopierat noter. Det var det som hade blivit hans uppgift i Boston, inte alls att leda någon orkester. Och den barockensembel som Divina skulle få spela med, den hade blivit nedlagd för flera år sedan. Alasdairs skolkamrat, som engagerats som manager för hela denna resa, hade inte skött sina åtaganden. Alls. Värre än så, det var han som hade förmedlat kontakten med vem det nu var som hade förorsakat att Dee hamnat på gatan i underkläderna. Naturligtvis var även det Camerons fel, enligt Wattson. Som tur var befanns han vara för patetisk, för obetydlig för att Wattson skulle slösa tid på att bryta hans armar.
Ur djupet av sin förödmjukelse bad Cameron om mer hjälp. Hans lön hade inte räckt till något annat än mat. Inte en cent fanns att lägga på resan tillbaka till Washington DC, där han åtminstone hade ett litet, litet hopp om att kunna få tillbaka den tjänst som han lånat under maj månad. Någon returbiljett till Skottland fanns inte, den skulle Alasdair ordna åt dem när de visste hur turnén artade sig, om den blev förlängd. Att resa hem redan nu var dessutom fullständigt otänkbart. Resan i sig, med sjösjukans helvete, måste få sjunka i djupare glömska, och reste han hem nu skulle han för alltid känna sig som den ynkedom som folk tyckte att han var.
Alla utom Dean...
Cameron borrade ner huvudet i den rena kudden.
Dean. Hans Dean. Den bångstyriga, dramatiska, begåvade eleven som han tyckt så mycket om redan första lektionen i London. Under åren i Italien hade de ingen kontakt alls, men så hade pojken, som nu var en yngling, dykt upp i Wien. Där hade de umgåtts en tid, en glad och kreativ tid, innan han drog vidare. Detta för att han, som han sade nu när de träffades igen på skeppet, inte kunnat sluta tänka på Cameron. Nu var han på väg till släktingar i Amerika, där han skulle få lära sig vad det innebar att arbeta och inte bara flyta runt i Europa och göra slut på familjeförmögenheten. Mitt i all livfullhet fanns det något sårbart hos Dean, något som Cameron längtade efter att få beskydda. Särskilt nu när han blivit rejält skadad efter en serie olyckliga omständigheter. Och när han blev inlåst i arresten på fartyget... Då hade Cam verkligen plockat fram hela artilleriet. Fått människor att ljuga för att få ut honom. Även om det kanske låg något bakom anklagelserna om matstöld, så var detta inte rätt sätt att bemöta gärningen. Särskilt inte när den utfördes med en god baktanke, att ta ifrån de rika och ge till den höggravida Emmaline Chance som behövde näringen mycket bättre än förstaklasspassagerarna.
Att något så enkelt kunde vara så svårt, något så svårt vara så enkelt. Den kristna läran satt djupt i Camerons ryggrad. Att ha ett förhållande med en man var fullständigt otänkbart. Ärligt talat var han så oerfaren att han inte visste hur man skulle kunna ha det. Hade aldrig haft något allvarligare än en kort romans med miss Livesbury, försteviolinisten i den lilla kammarorkestern i London som han haft hand om en tid. Några försiktiga, svärmande kyssar. Långt ifrån de som Dean...
Han kramade kuddens hörn tills det nyss så släta örngottet blev skrynkligt.
Dean hade kysst honom. Först, trodde Cameron, för att han tyckte synd om sin gamla lärare, när han i ett anfall av självömkan berättade hur ensam han kände sig. Men riktigt så hade det visst inte varit. Dean älskade Cameron, sade han. Tyckte att han var fantastisk. Och Cameron... Under ett gräl de hade, så kom det fram. Jo, han älskade Dean också. Det var det som den där djupa, nästan gnagande känslan i bröstet betydde. Älskade det sällan sinande ordflödet, alla idéer, alla tvära kast, all energi. Men när Dean undrade vad som skulle hända, så kunde han inte svara. Vad fanns det att hända? Vad de var? Ja, vänner? Vad annars fanns det? Något mer, verkade Dean tycka, men Cameron förstod inte. Och nu satt Dean där, ännu mer skadad, med sin violin i spillror efter den hemska tågolyckan som krävt så många liv och så mycket blod, satt ute på landet på en gård och vantrivdes. Om han kanske skulle skriva till Deans föräldrar, fråga om inte pojken kunde få flytta till honom och Dee istället? Det var en lockande tanke, som grusades fullständigt av att de inte hade någonstans att bo.
Wattson hade kärvt gått med på att betala Dees biljett till Washington DC. Utan ett uns av dåligt samvete såg Cameron till att byta den till två tågbiljetter i tredje klass, på hårda, obekväma träbänkar. Han kunde inte gärna skicka henne ensam, eller hur? Så den där gangstern kunde stoppa upp sina anklagelser där solen sällan skiner.
Första natten sov de på järnvägsstationen, så gott de kunde tills de blev bortkörda av en vakt. Dee var fortfarande tillräckligt avtrubbad för att gå med på det, men tillräckligt vaken för att protestera högt när vakten försökte ta tag i henne. Cameron skyndade sig att gå emellan och få ut henne snabbt. Så gott han kunde snyggade han till dem båda på närmaste pub innan han letade upp den som ansvarade för orkestern han hade lett i maj, under sitt gästspel. Den lättade minen var inte att ta miste på. Han var välkommen! Men... det var ju detaljen med att de fortfarande hade kontrakt med mr Rutherford... Att bryta det skulle bli dyrt. Kunde han komma tillbaka lite senare, så skulle de fundera på saken? Om en vecka, kanske? Eller två?
Hjärtat sjönk. Vad skulle han säga? Ja, naturligtvis, det gick så bra så.
Stod utanför och andades kontrollerat. Någon enda detalj måste han ha kontroll över, och då låg andningen närmast till hands. Hungrig var han, så hungrig att han knappt kunde tänka, och Dee gjorde honom nervös genom att inte vara sig själv. Hon hade inte ens frågat efter sina flöjter.
-Mr McGuire?
Först kunde han inte placera henne. Rynkade lite på pannan. Kort, lite rund, nästan ingen haka, väldigt oansenlig Vem...? Så såg han på hennes händer och ljusnade. Händer hade betydligt större värde för honom när det gällde att identifiera människor.
-Miss Somerset! Så trevligt att se er!
Den unga kvinnan som Dee hade utsett till försteviolinist, genom att hon skällde ut den tidigare så att han förnärmat avlägsnade sig, log rosigt mot honom.
-Att ni är tillbaka! Till... till oss?
-Det är min förhoppning, men mr Rutherford...
Eleina Somerset rynkade diskret på näsan.
-Ja. Just det.
Hon ville fråga mer, det såg han, men hon var förfärligt väluppfostrad.
-Nu vet jag faktiskt inte vad vi ska göra, säger han uppriktigt. Han är för trött och för hungrig och för missmodig för att försöka låta som att allt kommer att ordna sig.
-Vet ni inte?
-Nej. Vi har ingenstans att ta vägen och jag har inte mer än två cent på fickan.
-Men det är ju förskräckligt! Ni måste naturligtvis komma och bo hos oss tills det har löst sig.
Knäna vek sig nästan av tacksamhet.
-Jag skulle vilja protestera, miss Somerset. Säga att vi inte kan tränga oss på. Men... Ni är gudasänd. Jag törs inte riskera att ni...
Mer fick han inte fram innan han måste blunda och andas igen.
Dee, som hade haft sin blick i fjärran, nästan gled tillbaka in i verkligheten och landade med ett ryck.
-Skärp dig! fräste hon. Jag är hungrig! Var bor ni?
Mrs Somerset hade tagit hand om dem. Huset var stort, de hade haft många barn som nu alla var utflugna utom Eleina, och de hade kunnat få varsitt rum om de velat. Cameron avböjde, utan att ens försöka hitta på någon godtagbar förklaring. Mat var det primära, så full av skam satt han där, i skrynkliga kläder och hår som kändes sandigt vid familjens fina bord med vit duk. Och när hungern var stillad, kände han tröttheten överväldiga honom. Så nu låg han här, i den rena sängen, ren, mätt och med de mest akuta bränderna släckta.
Morgonen efter tog det flera sekunder innan han mindes var han var. Ett ljud väckte honom, ett ljud så välbekant men så saknat att han trodde han drömde.
Divina som spelade.
Snabbt kom han ur nattkläderna och fann fram rena. Följde ljudet utan att veta varifrån det kom. En klocka slog sex spröda slag.
I familjens stora musikrum stod hon, hans brorsdotter, i sitt spetsprydda nattlinne och håret på ända och spelade på en stackars hes blockflöjt som hon verkade ha hittat i en korg full av olika flöjtmodeller. Alla förmaningar som han normalt kunde haft fann knappt ens fäste i hans tankar. Om att inte spela i gryningen hos främmande människor. Att inte gå ut i huset barfota i nattkläderna.
Efter en stund blåste hon ur flöjten, smekte den ömt och såg upp på honom.
-Hämta mina. Den här är trött nu.
Aldrig hade han trott att han skulle känna sig så lycklig över att bli kommenderad av henne!
Under dagen växte en tanke fram. De fick bo här så länge de ville, fattades bara annat, men det var sådant som ett värdpar förväntades säga och som gäster inte förväntades utnyttja. Några nätter till, kanske en vecka, men mer än så kunde de absolut inte bo där. Så han kunde inte skjuta problemet framför sig.
Att se Dee spela igen... och njuta av det så innerligt...
Skulle det vara att utnyttja henne, det han tänkte på? Kanske skulle det rentav vara att sälja henne?
Kanske.
Men vad hade han annars att sälja?
Cameron McGuire tog ett djupt andetag, plockade fram bläck och brevpapper ur sin packning och författade sitt livs svåraste brev.
Kommentarer
Trackback
