Bilder på Divina och Cameron
9
Rena lakan!
Njutningsfullt drog Cameron in doften ifrån kudden han låg på. Snövit. Själv var han också renare än han varit på flera veckor, och doftade av någon sorts lavendeltvål. Med handen kände han över det vackert snidade träverket i gästsängen som han låg i. Lent och levande. Skönhet nära inpå honom!
Divina sov. Som alltid somnade hon nästan direkt hon lade huvudet på kudden. Även hon nybadad och väldoftande. Till att börja med hade hon protesterat mot behandlingen, en reaktion som han emottog med lättnad då de senaste dagarnas apati hade skrämt honom mer än något annat. Men mrs Somerset hade en mjuk moderlighet som lugnade henne. Faktiskt tillät hon till och med att hennes hår blev flätat. Så blev inte sängen lika blöt.
Om de inte hade träffat miss Eleina...
Mardrömmen han levt i började sakta stilla sig, och mellan de rena lakanen kände han hur allt vände. Nu. Nu började framtiden. Det som hade hänt låg bakom dem till största delen.
Prövande nynnade han lite på första satsen ur Våren av Vivaldi. Dee log i sömnen, och en värme spred sig genom hans bröst. Hon var nog inte förlorad, så som han hade trott.
Desperationen när han inte hade kunnat finna henne i hela Boston hade hotat att spränga hans huvud. Hon skulle ju bara spela hos den där mannen, ledsagad av deras manager. Det hade hon gjort flera gånger tidigare, och det hade inte varit några problem? Eller? Hon hade visserligen försökt berätta något för honom, något om att hon tvingats spela barfota, men han hade varit fullt upptagen av att kopiera noter och bara lyssnat med ett halvt öra. Sagt något om att mannen kanske varit rädd om sina äkta mattor. Men... När han till slut hade gått till polisen, så fick han höra. Någon hade funnit henne ute på gatan, i bara underkläderna, ösandes förbannelser över mänskligheten. Tillkallat polis – som snart fick anledning att utöka arresteringsorsaken från förargelseväckande beteende till våld mot tjänsteman. Den unga frökens reaktion visade snart att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk, varpå stadens mentalsjukhus var det enda rätta stället att förvara henne på.
Fastspänd. Neddrogad.
Hjärtat stannade i bröstet när han såg henne. Hon som fick panik bara någon höll i henne... Plötsligt blev han tacksam över att hon verkade vara i det närmaste medvetslös, eller åtminstone omedveten om omvärlden. Och tanken slog honom... Han kunde lämna henne där. Kunde faktiskt bara gå sin väg. Leva sitt eget liv, så som han hävdade att han längtade efter.
Tanken försvann lika snabbt som den dykt upp. Naturligtvis kunde han inte det. Inte en minut skulle gå utan skuldkänslor. Han måste få loss henne!
Lättare sagt än gjort. De kunde minsann inte bara släppa en så svårt sjuk människa. Men vården var ju inte precis gratis heller. Skarp blick på Cameron. Så, om han inte kunde betala, så skulle de anse henne vara en välgörenhetspatient, och sådana brukade ”ställa upp” på att vara försökskaniner i vissa experiment. Till exempel hade läkarna hört talas om en spännande metod, som gick ut på att försöka kapa vissa trådar i hjärnan... För att få henne lugn. Ingen hade provat den än, inte med lyckat resultat i alla fall, men...
Det var då han hade bestämt sig. Pest eller kolera? Det visste han inte, men något måste göras. Något drastiskt.
Han hade skrivit till sin hyttkamrat, Willie Wattson. Kamrat var förresten att ta i. En kväll hade de visserligen druckit tillsammans, men det bidrog inte till att bilden av den andre blev bättre. Snarare tvärtom. Men – Wattson tyckte om Dee, av någon anledning som Cameron inte ville forska närmare i. Karln hade också någon form av egenkomponerad hederlighet. Vem annars skulle kunna tillfrågas om hjälp? Ingen som han kom på. Att skriva hem till brodern Alasdair skulle ta alldeles för lång tid. Dessutom tyckte Cameron att det var bäst om så få som möjligt fick veta om detta. Dee hade en tendens att förtränga allt obehagligt, en egenskap som just nu var ganska praktisk. Kom hon bara loss, så kanske ingen skulle få veta.
En bitter smak blandade sig med den järnaktiga chocken när han såg henne där. Naturligtvis skulle alla tycka att det var hans fel, om detta kom ut. Det var alltid hans fel när Divina gjorde något opassande eller råkade ut för något. Ansvaret var ju hans, eller hur? Aldrig ett tack för allt positivt han hade gjort. Alasdairs äldsta dotter Heavenlee hade försökt ta hand om sin syster en tid strax innan de reste till Förenta Staterna, men hade måst be om hjälp. Inte ett tack för det, naturligtvis, utan en anklagelse om att Cameron hade skämt bort henne, gjort henne beroende av honom. Samma sak i breven som nu skickades över Atlanten. Spetsade med syrligheter. Om det verkligen hade legat något i dem, så hade han haft dåligt samvete. Och visst, det var inte bra att Dee hade umgåtts med både Wattson och den där konstnären Marsh, men hur skulle han ha kunnat hindra henne? Det var det de vägrade lyssna på, hans familj. De förträngde att man inte kunde ge Dee förhållningsorder och förvänta sig att hon skulle följa dem. Envis, halsstarrig, nonchalant, ouppfostrad. Så sade de om henne. Envis och nonchalant, ja. Men ouppfostrad? Sannerligen inte. Cameron visste att både Heavenlee, Alasdair och de barnjungfrur som funnits genom åren hade gjort sitt allra bästa. Kruxet var att inget hade bitit. Som om Dee varit tondöv för sociala normer. Cameron hade under flera år försökt undervisa en totalt tondöv kvinna som ville lära sig att sjunga till piano, men hade till sin förundran funnit att han måste ge upp. Fram till dess hade hans övertygelse varit att om man bara övade tillräckligt mycket, så skulle man lära sig. Så Heavenlees ”när du bara blir äldre, när du bara blir gift, om du bara...”, de rann av Dee som vatten på den berömda gåsen.
Eller gjorde det?
Efter att ha lärt känna Wattson, hade hon borstat håret. Frivilligt. Bara en sådan sak. Och hennes musik hade blivit innerligare. Kanske fanns det hopp.
Wattson hade kommit så snart han kunnat. Med nycklar i form av hot, våld och mutor hade han låst upp Divinas fängelse och tagit dem båda till ett hotell, eftersom de just då inte hade något hem alls, förutom den lilla skrubb där Cameron suttit och kopierat noter. Det var det som hade blivit hans uppgift i Boston, inte alls att leda någon orkester. Och den barockensembel som Divina skulle få spela med, den hade blivit nedlagd för flera år sedan. Alasdairs skolkamrat, som engagerats som manager för hela denna resa, hade inte skött sina åtaganden. Alls. Värre än så, det var han som hade förmedlat kontakten med vem det nu var som hade förorsakat att Dee hamnat på gatan i underkläderna. Naturligtvis var även det Camerons fel, enligt Wattson. Som tur var befanns han vara för patetisk, för obetydlig för att Wattson skulle slösa tid på att bryta hans armar.
Ur djupet av sin förödmjukelse bad Cameron om mer hjälp. Hans lön hade inte räckt till något annat än mat. Inte en cent fanns att lägga på resan tillbaka till Washington DC, där han åtminstone hade ett litet, litet hopp om att kunna få tillbaka den tjänst som han lånat under maj månad. Någon returbiljett till Skottland fanns inte, den skulle Alasdair ordna åt dem när de visste hur turnén artade sig, om den blev förlängd. Att resa hem redan nu var dessutom fullständigt otänkbart. Resan i sig, med sjösjukans helvete, måste få sjunka i djupare glömska, och reste han hem nu skulle han för alltid känna sig som den ynkedom som folk tyckte att han var.
Alla utom Dean...
Cameron borrade ner huvudet i den rena kudden.
Dean. Hans Dean. Den bångstyriga, dramatiska, begåvade eleven som han tyckt så mycket om redan första lektionen i London. Under åren i Italien hade de ingen kontakt alls, men så hade pojken, som nu var en yngling, dykt upp i Wien. Där hade de umgåtts en tid, en glad och kreativ tid, innan han drog vidare. Detta för att han, som han sade nu när de träffades igen på skeppet, inte kunnat sluta tänka på Cameron. Nu var han på väg till släktingar i Amerika, där han skulle få lära sig vad det innebar att arbeta och inte bara flyta runt i Europa och göra slut på familjeförmögenheten. Mitt i all livfullhet fanns det något sårbart hos Dean, något som Cameron längtade efter att få beskydda. Särskilt nu när han blivit rejält skadad efter en serie olyckliga omständigheter. Och när han blev inlåst i arresten på fartyget... Då hade Cam verkligen plockat fram hela artilleriet. Fått människor att ljuga för att få ut honom. Även om det kanske låg något bakom anklagelserna om matstöld, så var detta inte rätt sätt att bemöta gärningen. Särskilt inte när den utfördes med en god baktanke, att ta ifrån de rika och ge till den höggravida Emmaline Chance som behövde näringen mycket bättre än förstaklasspassagerarna.
Att något så enkelt kunde vara så svårt, något så svårt vara så enkelt. Den kristna läran satt djupt i Camerons ryggrad. Att ha ett förhållande med en man var fullständigt otänkbart. Ärligt talat var han så oerfaren att han inte visste hur man skulle kunna ha det. Hade aldrig haft något allvarligare än en kort romans med miss Livesbury, försteviolinisten i den lilla kammarorkestern i London som han haft hand om en tid. Några försiktiga, svärmande kyssar. Långt ifrån de som Dean...
Han kramade kuddens hörn tills det nyss så släta örngottet blev skrynkligt.
Dean hade kysst honom. Först, trodde Cameron, för att han tyckte synd om sin gamla lärare, när han i ett anfall av självömkan berättade hur ensam han kände sig. Men riktigt så hade det visst inte varit. Dean älskade Cameron, sade han. Tyckte att han var fantastisk. Och Cameron... Under ett gräl de hade, så kom det fram. Jo, han älskade Dean också. Det var det som den där djupa, nästan gnagande känslan i bröstet betydde. Älskade det sällan sinande ordflödet, alla idéer, alla tvära kast, all energi. Men när Dean undrade vad som skulle hända, så kunde han inte svara. Vad fanns det att hända? Vad de var? Ja, vänner? Vad annars fanns det? Något mer, verkade Dean tycka, men Cameron förstod inte. Och nu satt Dean där, ännu mer skadad, med sin violin i spillror efter den hemska tågolyckan som krävt så många liv och så mycket blod, satt ute på landet på en gård och vantrivdes. Om han kanske skulle skriva till Deans föräldrar, fråga om inte pojken kunde få flytta till honom och Dee istället? Det var en lockande tanke, som grusades fullständigt av att de inte hade någonstans att bo.
Wattson hade kärvt gått med på att betala Dees biljett till Washington DC. Utan ett uns av dåligt samvete såg Cameron till att byta den till två tågbiljetter i tredje klass, på hårda, obekväma träbänkar. Han kunde inte gärna skicka henne ensam, eller hur? Så den där gangstern kunde stoppa upp sina anklagelser där solen sällan skiner.
Första natten sov de på järnvägsstationen, så gott de kunde tills de blev bortkörda av en vakt. Dee var fortfarande tillräckligt avtrubbad för att gå med på det, men tillräckligt vaken för att protestera högt när vakten försökte ta tag i henne. Cameron skyndade sig att gå emellan och få ut henne snabbt. Så gott han kunde snyggade han till dem båda på närmaste pub innan han letade upp den som ansvarade för orkestern han hade lett i maj, under sitt gästspel. Den lättade minen var inte att ta miste på. Han var välkommen! Men... det var ju detaljen med att de fortfarande hade kontrakt med mr Rutherford... Att bryta det skulle bli dyrt. Kunde han komma tillbaka lite senare, så skulle de fundera på saken? Om en vecka, kanske? Eller två?
Hjärtat sjönk. Vad skulle han säga? Ja, naturligtvis, det gick så bra så.
Stod utanför och andades kontrollerat. Någon enda detalj måste han ha kontroll över, och då låg andningen närmast till hands. Hungrig var han, så hungrig att han knappt kunde tänka, och Dee gjorde honom nervös genom att inte vara sig själv. Hon hade inte ens frågat efter sina flöjter.
-Mr McGuire?
Först kunde han inte placera henne. Rynkade lite på pannan. Kort, lite rund, nästan ingen haka, väldigt oansenlig Vem...? Så såg han på hennes händer och ljusnade. Händer hade betydligt större värde för honom när det gällde att identifiera människor.
-Miss Somerset! Så trevligt att se er!
Den unga kvinnan som Dee hade utsett till försteviolinist, genom att hon skällde ut den tidigare så att han förnärmat avlägsnade sig, log rosigt mot honom.
-Att ni är tillbaka! Till... till oss?
-Det är min förhoppning, men mr Rutherford...
Eleina Somerset rynkade diskret på näsan.
-Ja. Just det.
Hon ville fråga mer, det såg han, men hon var förfärligt väluppfostrad.
-Nu vet jag faktiskt inte vad vi ska göra, säger han uppriktigt. Han är för trött och för hungrig och för missmodig för att försöka låta som att allt kommer att ordna sig.
-Vet ni inte?
-Nej. Vi har ingenstans att ta vägen och jag har inte mer än två cent på fickan.
-Men det är ju förskräckligt! Ni måste naturligtvis komma och bo hos oss tills det har löst sig.
Knäna vek sig nästan av tacksamhet.
-Jag skulle vilja protestera, miss Somerset. Säga att vi inte kan tränga oss på. Men... Ni är gudasänd. Jag törs inte riskera att ni...
Mer fick han inte fram innan han måste blunda och andas igen.
Dee, som hade haft sin blick i fjärran, nästan gled tillbaka in i verkligheten och landade med ett ryck.
-Skärp dig! fräste hon. Jag är hungrig! Var bor ni?
Mrs Somerset hade tagit hand om dem. Huset var stort, de hade haft många barn som nu alla var utflugna utom Eleina, och de hade kunnat få varsitt rum om de velat. Cameron avböjde, utan att ens försöka hitta på någon godtagbar förklaring. Mat var det primära, så full av skam satt han där, i skrynkliga kläder och hår som kändes sandigt vid familjens fina bord med vit duk. Och när hungern var stillad, kände han tröttheten överväldiga honom. Så nu låg han här, i den rena sängen, ren, mätt och med de mest akuta bränderna släckta.
Morgonen efter tog det flera sekunder innan han mindes var han var. Ett ljud väckte honom, ett ljud så välbekant men så saknat att han trodde han drömde.
Divina som spelade.
Snabbt kom han ur nattkläderna och fann fram rena. Följde ljudet utan att veta varifrån det kom. En klocka slog sex spröda slag.
I familjens stora musikrum stod hon, hans brorsdotter, i sitt spetsprydda nattlinne och håret på ända och spelade på en stackars hes blockflöjt som hon verkade ha hittat i en korg full av olika flöjtmodeller. Alla förmaningar som han normalt kunde haft fann knappt ens fäste i hans tankar. Om att inte spela i gryningen hos främmande människor. Att inte gå ut i huset barfota i nattkläderna.
Efter en stund blåste hon ur flöjten, smekte den ömt och såg upp på honom.
-Hämta mina. Den här är trött nu.
Aldrig hade han trott att han skulle känna sig så lycklig över att bli kommenderad av henne!
Under dagen växte en tanke fram. De fick bo här så länge de ville, fattades bara annat, men det var sådant som ett värdpar förväntades säga och som gäster inte förväntades utnyttja. Några nätter till, kanske en vecka, men mer än så kunde de absolut inte bo där. Så han kunde inte skjuta problemet framför sig.
Att se Dee spela igen... och njuta av det så innerligt...
Skulle det vara att utnyttja henne, det han tänkte på? Kanske skulle det rentav vara att sälja henne?
Kanske.
Men vad hade han annars att sälja?
Cameron McGuire tog ett djupt andetag, plockade fram bläck och brevpapper ur sin packning och författade sitt livs svåraste brev.
Njutningsfullt drog Cameron in doften ifrån kudden han låg på. Snövit. Själv var han också renare än han varit på flera veckor, och doftade av någon sorts lavendeltvål. Med handen kände han över det vackert snidade träverket i gästsängen som han låg i. Lent och levande. Skönhet nära inpå honom!
Divina sov. Som alltid somnade hon nästan direkt hon lade huvudet på kudden. Även hon nybadad och väldoftande. Till att börja med hade hon protesterat mot behandlingen, en reaktion som han emottog med lättnad då de senaste dagarnas apati hade skrämt honom mer än något annat. Men mrs Somerset hade en mjuk moderlighet som lugnade henne. Faktiskt tillät hon till och med att hennes hår blev flätat. Så blev inte sängen lika blöt.
Om de inte hade träffat miss Eleina...
Mardrömmen han levt i började sakta stilla sig, och mellan de rena lakanen kände han hur allt vände. Nu. Nu började framtiden. Det som hade hänt låg bakom dem till största delen.
Prövande nynnade han lite på första satsen ur Våren av Vivaldi. Dee log i sömnen, och en värme spred sig genom hans bröst. Hon var nog inte förlorad, så som han hade trott.
Desperationen när han inte hade kunnat finna henne i hela Boston hade hotat att spränga hans huvud. Hon skulle ju bara spela hos den där mannen, ledsagad av deras manager. Det hade hon gjort flera gånger tidigare, och det hade inte varit några problem? Eller? Hon hade visserligen försökt berätta något för honom, något om att hon tvingats spela barfota, men han hade varit fullt upptagen av att kopiera noter och bara lyssnat med ett halvt öra. Sagt något om att mannen kanske varit rädd om sina äkta mattor. Men... När han till slut hade gått till polisen, så fick han höra. Någon hade funnit henne ute på gatan, i bara underkläderna, ösandes förbannelser över mänskligheten. Tillkallat polis – som snart fick anledning att utöka arresteringsorsaken från förargelseväckande beteende till våld mot tjänsteman. Den unga frökens reaktion visade snart att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk, varpå stadens mentalsjukhus var det enda rätta stället att förvara henne på.
Fastspänd. Neddrogad.
Hjärtat stannade i bröstet när han såg henne. Hon som fick panik bara någon höll i henne... Plötsligt blev han tacksam över att hon verkade vara i det närmaste medvetslös, eller åtminstone omedveten om omvärlden. Och tanken slog honom... Han kunde lämna henne där. Kunde faktiskt bara gå sin väg. Leva sitt eget liv, så som han hävdade att han längtade efter.
Tanken försvann lika snabbt som den dykt upp. Naturligtvis kunde han inte det. Inte en minut skulle gå utan skuldkänslor. Han måste få loss henne!
Lättare sagt än gjort. De kunde minsann inte bara släppa en så svårt sjuk människa. Men vården var ju inte precis gratis heller. Skarp blick på Cameron. Så, om han inte kunde betala, så skulle de anse henne vara en välgörenhetspatient, och sådana brukade ”ställa upp” på att vara försökskaniner i vissa experiment. Till exempel hade läkarna hört talas om en spännande metod, som gick ut på att försöka kapa vissa trådar i hjärnan... För att få henne lugn. Ingen hade provat den än, inte med lyckat resultat i alla fall, men...
Det var då han hade bestämt sig. Pest eller kolera? Det visste han inte, men något måste göras. Något drastiskt.
Han hade skrivit till sin hyttkamrat, Willie Wattson. Kamrat var förresten att ta i. En kväll hade de visserligen druckit tillsammans, men det bidrog inte till att bilden av den andre blev bättre. Snarare tvärtom. Men – Wattson tyckte om Dee, av någon anledning som Cameron inte ville forska närmare i. Karln hade också någon form av egenkomponerad hederlighet. Vem annars skulle kunna tillfrågas om hjälp? Ingen som han kom på. Att skriva hem till brodern Alasdair skulle ta alldeles för lång tid. Dessutom tyckte Cameron att det var bäst om så få som möjligt fick veta om detta. Dee hade en tendens att förtränga allt obehagligt, en egenskap som just nu var ganska praktisk. Kom hon bara loss, så kanske ingen skulle få veta.
En bitter smak blandade sig med den järnaktiga chocken när han såg henne där. Naturligtvis skulle alla tycka att det var hans fel, om detta kom ut. Det var alltid hans fel när Divina gjorde något opassande eller råkade ut för något. Ansvaret var ju hans, eller hur? Aldrig ett tack för allt positivt han hade gjort. Alasdairs äldsta dotter Heavenlee hade försökt ta hand om sin syster en tid strax innan de reste till Förenta Staterna, men hade måst be om hjälp. Inte ett tack för det, naturligtvis, utan en anklagelse om att Cameron hade skämt bort henne, gjort henne beroende av honom. Samma sak i breven som nu skickades över Atlanten. Spetsade med syrligheter. Om det verkligen hade legat något i dem, så hade han haft dåligt samvete. Och visst, det var inte bra att Dee hade umgåtts med både Wattson och den där konstnären Marsh, men hur skulle han ha kunnat hindra henne? Det var det de vägrade lyssna på, hans familj. De förträngde att man inte kunde ge Dee förhållningsorder och förvänta sig att hon skulle följa dem. Envis, halsstarrig, nonchalant, ouppfostrad. Så sade de om henne. Envis och nonchalant, ja. Men ouppfostrad? Sannerligen inte. Cameron visste att både Heavenlee, Alasdair och de barnjungfrur som funnits genom åren hade gjort sitt allra bästa. Kruxet var att inget hade bitit. Som om Dee varit tondöv för sociala normer. Cameron hade under flera år försökt undervisa en totalt tondöv kvinna som ville lära sig att sjunga till piano, men hade till sin förundran funnit att han måste ge upp. Fram till dess hade hans övertygelse varit att om man bara övade tillräckligt mycket, så skulle man lära sig. Så Heavenlees ”när du bara blir äldre, när du bara blir gift, om du bara...”, de rann av Dee som vatten på den berömda gåsen.
Eller gjorde det?
Efter att ha lärt känna Wattson, hade hon borstat håret. Frivilligt. Bara en sådan sak. Och hennes musik hade blivit innerligare. Kanske fanns det hopp.
Wattson hade kommit så snart han kunnat. Med nycklar i form av hot, våld och mutor hade han låst upp Divinas fängelse och tagit dem båda till ett hotell, eftersom de just då inte hade något hem alls, förutom den lilla skrubb där Cameron suttit och kopierat noter. Det var det som hade blivit hans uppgift i Boston, inte alls att leda någon orkester. Och den barockensembel som Divina skulle få spela med, den hade blivit nedlagd för flera år sedan. Alasdairs skolkamrat, som engagerats som manager för hela denna resa, hade inte skött sina åtaganden. Alls. Värre än så, det var han som hade förmedlat kontakten med vem det nu var som hade förorsakat att Dee hamnat på gatan i underkläderna. Naturligtvis var även det Camerons fel, enligt Wattson. Som tur var befanns han vara för patetisk, för obetydlig för att Wattson skulle slösa tid på att bryta hans armar.
Ur djupet av sin förödmjukelse bad Cameron om mer hjälp. Hans lön hade inte räckt till något annat än mat. Inte en cent fanns att lägga på resan tillbaka till Washington DC, där han åtminstone hade ett litet, litet hopp om att kunna få tillbaka den tjänst som han lånat under maj månad. Någon returbiljett till Skottland fanns inte, den skulle Alasdair ordna åt dem när de visste hur turnén artade sig, om den blev förlängd. Att resa hem redan nu var dessutom fullständigt otänkbart. Resan i sig, med sjösjukans helvete, måste få sjunka i djupare glömska, och reste han hem nu skulle han för alltid känna sig som den ynkedom som folk tyckte att han var.
Alla utom Dean...
Cameron borrade ner huvudet i den rena kudden.
Dean. Hans Dean. Den bångstyriga, dramatiska, begåvade eleven som han tyckt så mycket om redan första lektionen i London. Under åren i Italien hade de ingen kontakt alls, men så hade pojken, som nu var en yngling, dykt upp i Wien. Där hade de umgåtts en tid, en glad och kreativ tid, innan han drog vidare. Detta för att han, som han sade nu när de träffades igen på skeppet, inte kunnat sluta tänka på Cameron. Nu var han på väg till släktingar i Amerika, där han skulle få lära sig vad det innebar att arbeta och inte bara flyta runt i Europa och göra slut på familjeförmögenheten. Mitt i all livfullhet fanns det något sårbart hos Dean, något som Cameron längtade efter att få beskydda. Särskilt nu när han blivit rejält skadad efter en serie olyckliga omständigheter. Och när han blev inlåst i arresten på fartyget... Då hade Cam verkligen plockat fram hela artilleriet. Fått människor att ljuga för att få ut honom. Även om det kanske låg något bakom anklagelserna om matstöld, så var detta inte rätt sätt att bemöta gärningen. Särskilt inte när den utfördes med en god baktanke, att ta ifrån de rika och ge till den höggravida Emmaline Chance som behövde näringen mycket bättre än förstaklasspassagerarna.
Att något så enkelt kunde vara så svårt, något så svårt vara så enkelt. Den kristna läran satt djupt i Camerons ryggrad. Att ha ett förhållande med en man var fullständigt otänkbart. Ärligt talat var han så oerfaren att han inte visste hur man skulle kunna ha det. Hade aldrig haft något allvarligare än en kort romans med miss Livesbury, försteviolinisten i den lilla kammarorkestern i London som han haft hand om en tid. Några försiktiga, svärmande kyssar. Långt ifrån de som Dean...
Han kramade kuddens hörn tills det nyss så släta örngottet blev skrynkligt.
Dean hade kysst honom. Först, trodde Cameron, för att han tyckte synd om sin gamla lärare, när han i ett anfall av självömkan berättade hur ensam han kände sig. Men riktigt så hade det visst inte varit. Dean älskade Cameron, sade han. Tyckte att han var fantastisk. Och Cameron... Under ett gräl de hade, så kom det fram. Jo, han älskade Dean också. Det var det som den där djupa, nästan gnagande känslan i bröstet betydde. Älskade det sällan sinande ordflödet, alla idéer, alla tvära kast, all energi. Men när Dean undrade vad som skulle hända, så kunde han inte svara. Vad fanns det att hända? Vad de var? Ja, vänner? Vad annars fanns det? Något mer, verkade Dean tycka, men Cameron förstod inte. Och nu satt Dean där, ännu mer skadad, med sin violin i spillror efter den hemska tågolyckan som krävt så många liv och så mycket blod, satt ute på landet på en gård och vantrivdes. Om han kanske skulle skriva till Deans föräldrar, fråga om inte pojken kunde få flytta till honom och Dee istället? Det var en lockande tanke, som grusades fullständigt av att de inte hade någonstans att bo.
Wattson hade kärvt gått med på att betala Dees biljett till Washington DC. Utan ett uns av dåligt samvete såg Cameron till att byta den till två tågbiljetter i tredje klass, på hårda, obekväma träbänkar. Han kunde inte gärna skicka henne ensam, eller hur? Så den där gangstern kunde stoppa upp sina anklagelser där solen sällan skiner.
Första natten sov de på järnvägsstationen, så gott de kunde tills de blev bortkörda av en vakt. Dee var fortfarande tillräckligt avtrubbad för att gå med på det, men tillräckligt vaken för att protestera högt när vakten försökte ta tag i henne. Cameron skyndade sig att gå emellan och få ut henne snabbt. Så gott han kunde snyggade han till dem båda på närmaste pub innan han letade upp den som ansvarade för orkestern han hade lett i maj, under sitt gästspel. Den lättade minen var inte att ta miste på. Han var välkommen! Men... det var ju detaljen med att de fortfarande hade kontrakt med mr Rutherford... Att bryta det skulle bli dyrt. Kunde han komma tillbaka lite senare, så skulle de fundera på saken? Om en vecka, kanske? Eller två?
Hjärtat sjönk. Vad skulle han säga? Ja, naturligtvis, det gick så bra så.
Stod utanför och andades kontrollerat. Någon enda detalj måste han ha kontroll över, och då låg andningen närmast till hands. Hungrig var han, så hungrig att han knappt kunde tänka, och Dee gjorde honom nervös genom att inte vara sig själv. Hon hade inte ens frågat efter sina flöjter.
-Mr McGuire?
Först kunde han inte placera henne. Rynkade lite på pannan. Kort, lite rund, nästan ingen haka, väldigt oansenlig Vem...? Så såg han på hennes händer och ljusnade. Händer hade betydligt större värde för honom när det gällde att identifiera människor.
-Miss Somerset! Så trevligt att se er!
Den unga kvinnan som Dee hade utsett till försteviolinist, genom att hon skällde ut den tidigare så att han förnärmat avlägsnade sig, log rosigt mot honom.
-Att ni är tillbaka! Till... till oss?
-Det är min förhoppning, men mr Rutherford...
Eleina Somerset rynkade diskret på näsan.
-Ja. Just det.
Hon ville fråga mer, det såg han, men hon var förfärligt väluppfostrad.
-Nu vet jag faktiskt inte vad vi ska göra, säger han uppriktigt. Han är för trött och för hungrig och för missmodig för att försöka låta som att allt kommer att ordna sig.
-Vet ni inte?
-Nej. Vi har ingenstans att ta vägen och jag har inte mer än två cent på fickan.
-Men det är ju förskräckligt! Ni måste naturligtvis komma och bo hos oss tills det har löst sig.
Knäna vek sig nästan av tacksamhet.
-Jag skulle vilja protestera, miss Somerset. Säga att vi inte kan tränga oss på. Men... Ni är gudasänd. Jag törs inte riskera att ni...
Mer fick han inte fram innan han måste blunda och andas igen.
Dee, som hade haft sin blick i fjärran, nästan gled tillbaka in i verkligheten och landade med ett ryck.
-Skärp dig! fräste hon. Jag är hungrig! Var bor ni?
Mrs Somerset hade tagit hand om dem. Huset var stort, de hade haft många barn som nu alla var utflugna utom Eleina, och de hade kunnat få varsitt rum om de velat. Cameron avböjde, utan att ens försöka hitta på någon godtagbar förklaring. Mat var det primära, så full av skam satt han där, i skrynkliga kläder och hår som kändes sandigt vid familjens fina bord med vit duk. Och när hungern var stillad, kände han tröttheten överväldiga honom. Så nu låg han här, i den rena sängen, ren, mätt och med de mest akuta bränderna släckta.
Morgonen efter tog det flera sekunder innan han mindes var han var. Ett ljud väckte honom, ett ljud så välbekant men så saknat att han trodde han drömde.
Divina som spelade.
Snabbt kom han ur nattkläderna och fann fram rena. Följde ljudet utan att veta varifrån det kom. En klocka slog sex spröda slag.
I familjens stora musikrum stod hon, hans brorsdotter, i sitt spetsprydda nattlinne och håret på ända och spelade på en stackars hes blockflöjt som hon verkade ha hittat i en korg full av olika flöjtmodeller. Alla förmaningar som han normalt kunde haft fann knappt ens fäste i hans tankar. Om att inte spela i gryningen hos främmande människor. Att inte gå ut i huset barfota i nattkläderna.
Efter en stund blåste hon ur flöjten, smekte den ömt och såg upp på honom.
-Hämta mina. Den här är trött nu.
Aldrig hade han trott att han skulle känna sig så lycklig över att bli kommenderad av henne!
Under dagen växte en tanke fram. De fick bo här så länge de ville, fattades bara annat, men det var sådant som ett värdpar förväntades säga och som gäster inte förväntades utnyttja. Några nätter till, kanske en vecka, men mer än så kunde de absolut inte bo där. Så han kunde inte skjuta problemet framför sig.
Att se Dee spela igen... och njuta av det så innerligt...
Skulle det vara att utnyttja henne, det han tänkte på? Kanske skulle det rentav vara att sälja henne?
Kanske.
Men vad hade han annars att sälja?
Cameron McGuire tog ett djupt andetag, plockade fram bläck och brevpapper ur sin packning och författade sitt livs svåraste brev.
8
Fan ta Sebastian Farrell!
Cameron McGuire svor tyst över meddelandet han fått vid lunchen. Att violinisten inte alls skulle kunna leda nöjesrepetitionerna av La Tempesta di Mare. Kunde Cameron ta sig an det projektet? För gammal vänskaps skull?
Ja, vad fanns det för val? Dee skulle flå honom levande om han ställde in.
Inte för det. Han hade dirigerat det stycket förut, flera gånger, det satt i ryggmärgen och han hade ju hört Dee och Dean spela det kvällen innan. Eller, Claudio som han kallade sig nu. Hur han skulle kunna minnas det. D som i Dean, det var så han mindes sin forna elev bäst. Den motsträvige pojken som inte alls ville spela piano, men som var en naturbegåvning.
Första genomspelningarna lät precis så amatörmässiga som man kundet tänka sig när en grupp med olika bakgrund spelade a vista. Men efter ett par timmar dristade sig Cameron till att fråga – skulle de kunna tänka sig att spela det här inför publik? De föräldralösa små barnen lämnade honom ingen ro, en idé hade väckts. Om man kunde göra en sorts insamling? En konsert, med dels det här stycket, dels lite valfritt om någon vågade, och kanske någon av de mer konstnärliga kunde tänka sig att auktionera ut något av sina verk? För barnens skull? Kanske imorgon kväll redan, för man visste ju inte när skeppet skulle nå hamnen?
Cameron McGuire svor tyst över meddelandet han fått vid lunchen. Att violinisten inte alls skulle kunna leda nöjesrepetitionerna av La Tempesta di Mare. Kunde Cameron ta sig an det projektet? För gammal vänskaps skull?
Ja, vad fanns det för val? Dee skulle flå honom levande om han ställde in.
Inte för det. Han hade dirigerat det stycket förut, flera gånger, det satt i ryggmärgen och han hade ju hört Dee och Dean spela det kvällen innan. Eller, Claudio som han kallade sig nu. Hur han skulle kunna minnas det. D som i Dean, det var så han mindes sin forna elev bäst. Den motsträvige pojken som inte alls ville spela piano, men som var en naturbegåvning.
Första genomspelningarna lät precis så amatörmässiga som man kundet tänka sig när en grupp med olika bakgrund spelade a vista. Men efter ett par timmar dristade sig Cameron till att fråga – skulle de kunna tänka sig att spela det här inför publik? De föräldralösa små barnen lämnade honom ingen ro, en idé hade väckts. Om man kunde göra en sorts insamling? En konsert, med dels det här stycket, dels lite valfritt om någon vågade, och kanske någon av de mer konstnärliga kunde tänka sig att auktionera ut något av sina verk? För barnens skull? Kanske imorgon kväll redan, för man visste ju inte när skeppet skulle nå hamnen?
7
Hon hade borstat håret.
Redan den detaljen gjorde Cameron väldigt misstänksam, liksom hennes drömska humör redan vid frukosten. Ville inte störa honom, sade hon, skulle öva några timmar på egen hand så kunde de väl äta lunch tillsammans sedan?
Häpet såg han efter henne när hon nästan dansade iväg till den lilla vrå som hon gjort till sin fingerövningsplats. Vad hade gått åt henne?
Vid lunchen fick han veta.
Efter att handgripligen ha fört henne bort ifrån en person som han aldrig någonsin trott att hon skulle le sådär emot, någon som dessutom kommenterade hennes nyborstade hår och sa att hon såg bättre ut, så kom frågan som fick honom att sätta ärterna i halsen.
-Cam, har du älskat med någon?
Han hostade så att tårarna började rinna.
-Dee!
-Vad?
-Så säger man inte!
-Inte? Jag fick höra flera olika varianter, men jag tyckte den lät vackrast. Jag menar... Ligga är någorlunda vackert, men det är så tvetydigt. Ligger gör jag ju varenda dag, men jag har aldrig älskat. Har du?
Cameron kämpar för att få tillbaka andan.
-Jag vill inte tala om det!
-Det är inte så bra det, för tydligen, om man ska tro vissa källor, så har jag blivit lite felinformerad om hur barn blir till. Det är, påstår somliga, inte alls så att Gud planterar ett frö i kvinnan om Han så behagar. Man måste tydligen göra allt möjligt besynnerligt, med en man dessutom, men det behöver inte bli barn för det, man kan visst bestämma det eller hur det nu var. Jag hängde inte med riktigt, jag blev för omtumlad. Ljuger han, tror du?
Farbrodern blir rödare och rödare, och ser allt olyckligare ut.
-Vem har du talat med nu, Dee?
Hon lägger huvudet på sned och funderar lite.
-Jag är inte säker på att du inte kommer att göra något dumt, för jag tänkte att han skulle få visa mig hur man gör.
Besticken åker i golvet.
-A- att- att- det... det... FÅR DU INTE!
-Det är inte din sak att förbjuda eller bestämma. Han tyckte själv att det kunde vara en bra idé att jag vet mer, så att inte någon annan utnyttjar min oskuldsfullhet och gör det där märkliga utan att jag förstår vad som händer.
-Det där är sådant man måste vänta med tills man är gift!
-Så du har aldrig?
-NEJ! ryter han och drämmer näven i bordet så att saltströaren hoppar.
-Du ser, det är sådant du borde berättat för mig. Men jag tror att det kunde vara bra. För min musik.
-Varför i hela världen skulle det vara det?
Dee äter lugnt när hon förklarar:
-Tydligen kretsar mycket i konsten kring det där, musiken också, och det har jag inte förstått. Jag menar, jag känner ju till lust, det gör jag, men det kommer ju när jag spelar, eller hör musik, eller blir målad på.
-Blir... blir...?
-Har du kysst någon då? Jo, förresten, nu minns jag! Det var det du gjorde med den där försteviolinisten i London, vad? Efter öppningskonserten? Var det därför du blev så arg när jag avbröt? För jag blev ganska irriterad när...
-DEE! HÅLL KÄFTEN!
Hon reste sig häftigt.
-Det är DITT FEL att jag inte vet något, Cam! DITT FEL!
Så störtade hon ut.
Med darrande händer försökte Cameron peta i sig resten av lunchen, väl medveten om att han behövde all den energin trots att han totalt tappat aptiten.
En minut senare hördes ett skrik, färgat av dödsångest, som han alltför väl kände igen. Det var gudskelov inte ofta han hade hört det, men nog visste han vems det var.
Efter det första igennkänningsögonblicket rusade han ut och fick se henne.
Tre vuxna män försökte hindra Divina från att klättra över relingen och kasta sig ner i havet.
Under de sekunder det tog för honom att hämta sig efter att det svartnat för ögonen, så hade Willie Wattson fått ett bra grepp om henne och lyckats släpa henne därifrån under hårda ord. Vad var det för sätt att bete sig på!
Cameron var otäckt rädd för att han visste. Frågade några chockade åskådare om vad som hänt, och lyckades få sina misstankar bekräftade.
Motorerna hade gått sönder. Det var vindstilla. Någon hade kläckt ur sig att de nog skulle bli fast på det här skeppet i evinnerligt tid.
Känslan av att vara instängd, att vara fast...
Så länge de var i rörelse gick det bra. Men hennes hysteri när tåget havererade i norra Italien och de varken fick upp fönstret eller dörrarna... Det var nästan så att han fortfarande hade ringningar i öronen efter hennes sanslösa förtvivlan.
Häromdagen var det hon som genom sin bryskhet räddat honom ur en panikångestattack. Han log beskt inom sig. Den halte leder den lytte... Men nu fanns inte tid till att gräva ner sig i egna handikapp. Just nu var det Dee som var viktig.
Såhär dags satt de flesta kvar i matsalen, men ett fåtal hade sökt sig till den lilla salong där han visste att det fanns ett piano. Instrumentet som hans själ längtade så innerligt efter, men som han knappt vågade röra vid när han trodde sig sedd. Men nu...
-Vänligen gå ut, allihop! bad han så balanserat han förmådde, men åsynen av mr Wattson som kom dragande med en nu spöklikt apatisk Divina underströk bryskheten. Och med löfte om att Willie skulle hålla dörren låst, började Cameron McGuire att spela efter bara några sekunders tvekan.
Å, denna musik!
Som en kanna vatten efter en ökenvandring var det, att få låta fingrarna dansa över de lena tangenterna. Improvisationer blandades med gammalt och nytt, vävdes ihop till en timslång längtan som gjorde att han glömde bort både Divina och sig själv. När han väl landade, var hon tillbaka också. Såg på honom med lugn, allvarlig blick. Han mötte den. Förstod henne. Alltför väl.
Lyfte upp henne utan ett ord.
Någon liten flicka var hon inte längre, kunde han erfara dels med hennes tyngd, dels med hennes tidigare ord. Men än ville han inte släppa taget. Inte riktigt än.
Redan den detaljen gjorde Cameron väldigt misstänksam, liksom hennes drömska humör redan vid frukosten. Ville inte störa honom, sade hon, skulle öva några timmar på egen hand så kunde de väl äta lunch tillsammans sedan?
Häpet såg han efter henne när hon nästan dansade iväg till den lilla vrå som hon gjort till sin fingerövningsplats. Vad hade gått åt henne?
Vid lunchen fick han veta.
Efter att handgripligen ha fört henne bort ifrån en person som han aldrig någonsin trott att hon skulle le sådär emot, någon som dessutom kommenterade hennes nyborstade hår och sa att hon såg bättre ut, så kom frågan som fick honom att sätta ärterna i halsen.
-Cam, har du älskat med någon?
Han hostade så att tårarna började rinna.
-Dee!
-Vad?
-Så säger man inte!
-Inte? Jag fick höra flera olika varianter, men jag tyckte den lät vackrast. Jag menar... Ligga är någorlunda vackert, men det är så tvetydigt. Ligger gör jag ju varenda dag, men jag har aldrig älskat. Har du?
Cameron kämpar för att få tillbaka andan.
-Jag vill inte tala om det!
-Det är inte så bra det, för tydligen, om man ska tro vissa källor, så har jag blivit lite felinformerad om hur barn blir till. Det är, påstår somliga, inte alls så att Gud planterar ett frö i kvinnan om Han så behagar. Man måste tydligen göra allt möjligt besynnerligt, med en man dessutom, men det behöver inte bli barn för det, man kan visst bestämma det eller hur det nu var. Jag hängde inte med riktigt, jag blev för omtumlad. Ljuger han, tror du?
Farbrodern blir rödare och rödare, och ser allt olyckligare ut.
-Vem har du talat med nu, Dee?
Hon lägger huvudet på sned och funderar lite.
-Jag är inte säker på att du inte kommer att göra något dumt, för jag tänkte att han skulle få visa mig hur man gör.
Besticken åker i golvet.
-A- att- att- det... det... FÅR DU INTE!
-Det är inte din sak att förbjuda eller bestämma. Han tyckte själv att det kunde vara en bra idé att jag vet mer, så att inte någon annan utnyttjar min oskuldsfullhet och gör det där märkliga utan att jag förstår vad som händer.
-Det där är sådant man måste vänta med tills man är gift!
-Så du har aldrig?
-NEJ! ryter han och drämmer näven i bordet så att saltströaren hoppar.
-Du ser, det är sådant du borde berättat för mig. Men jag tror att det kunde vara bra. För min musik.
-Varför i hela världen skulle det vara det?
Dee äter lugnt när hon förklarar:
-Tydligen kretsar mycket i konsten kring det där, musiken också, och det har jag inte förstått. Jag menar, jag känner ju till lust, det gör jag, men det kommer ju när jag spelar, eller hör musik, eller blir målad på.
-Blir... blir...?
-Har du kysst någon då? Jo, förresten, nu minns jag! Det var det du gjorde med den där försteviolinisten i London, vad? Efter öppningskonserten? Var det därför du blev så arg när jag avbröt? För jag blev ganska irriterad när...
-DEE! HÅLL KÄFTEN!
Hon reste sig häftigt.
-Det är DITT FEL att jag inte vet något, Cam! DITT FEL!
Så störtade hon ut.
Med darrande händer försökte Cameron peta i sig resten av lunchen, väl medveten om att han behövde all den energin trots att han totalt tappat aptiten.
En minut senare hördes ett skrik, färgat av dödsångest, som han alltför väl kände igen. Det var gudskelov inte ofta han hade hört det, men nog visste han vems det var.
Efter det första igennkänningsögonblicket rusade han ut och fick se henne.
Tre vuxna män försökte hindra Divina från att klättra över relingen och kasta sig ner i havet.
Under de sekunder det tog för honom att hämta sig efter att det svartnat för ögonen, så hade Willie Wattson fått ett bra grepp om henne och lyckats släpa henne därifrån under hårda ord. Vad var det för sätt att bete sig på!
Cameron var otäckt rädd för att han visste. Frågade några chockade åskådare om vad som hänt, och lyckades få sina misstankar bekräftade.
Motorerna hade gått sönder. Det var vindstilla. Någon hade kläckt ur sig att de nog skulle bli fast på det här skeppet i evinnerligt tid.
Känslan av att vara instängd, att vara fast...
Så länge de var i rörelse gick det bra. Men hennes hysteri när tåget havererade i norra Italien och de varken fick upp fönstret eller dörrarna... Det var nästan så att han fortfarande hade ringningar i öronen efter hennes sanslösa förtvivlan.
Häromdagen var det hon som genom sin bryskhet räddat honom ur en panikångestattack. Han log beskt inom sig. Den halte leder den lytte... Men nu fanns inte tid till att gräva ner sig i egna handikapp. Just nu var det Dee som var viktig.
Såhär dags satt de flesta kvar i matsalen, men ett fåtal hade sökt sig till den lilla salong där han visste att det fanns ett piano. Instrumentet som hans själ längtade så innerligt efter, men som han knappt vågade röra vid när han trodde sig sedd. Men nu...
-Vänligen gå ut, allihop! bad han så balanserat han förmådde, men åsynen av mr Wattson som kom dragande med en nu spöklikt apatisk Divina underströk bryskheten. Och med löfte om att Willie skulle hålla dörren låst, började Cameron McGuire att spela efter bara några sekunders tvekan.
Å, denna musik!
Som en kanna vatten efter en ökenvandring var det, att få låta fingrarna dansa över de lena tangenterna. Improvisationer blandades med gammalt och nytt, vävdes ihop till en timslång längtan som gjorde att han glömde bort både Divina och sig själv. När han väl landade, var hon tillbaka också. Såg på honom med lugn, allvarlig blick. Han mötte den. Förstod henne. Alltför väl.
Lyfte upp henne utan ett ord.
Någon liten flicka var hon inte längre, kunde han erfara dels med hennes tyngd, dels med hennes tidigare ord. Men än ville han inte släppa taget. Inte riktigt än.
6
En vecka hade passerat. En evighetslång vecka. För Divinas del skulle hon föredragit vilket annat ressätt som helst än detta, att vara fast ombord på ett stort skepp mitt ute på havet. Ångesten över de öppna ytorna gick att hålla i schack med övning och musik, men det blev allt svårare och hennes humör blev därefter.
Vänner hade hon nästan aldrig haft, annat än ett ytterst fåtal, som istället stod henne mycket nära. Var inte intresserad av det heller, så hyttkamraterna Sybil Day och systrarna Emily och Sophie Andrews struntade hon blankt i. Förväntade sig att de inte skulle bry sig om henne heller, men irritationen hade växt under dessa dagar. De syrliga kommentarerna hade legat under ytan, och till slut hade Dee gått över någon gräns när hon uttalat sig föraktfullt om fotografier. Hade sagt att det borde vara straffbart att förvandla något levande, vibrerande och färgsprakande till en platt, stilla grå fyrkant.
Som vanligt hade hon varit nere i tredje klass på kvällen. På grund av O´Neills död och högtidsstunden, så var det ingen dansstämning, men gamle Seamus hade spelat de vackraste sorgliga melodier han kunde, och Dee hade suttit och gråtit öppet. Cameron hade lagt sig tidigt, fortfarande matt efter den panikångestattack som Emily hade råkat framkalla efter att en gång för mycket be honom om att spela för henne, men hon visste att vakterna höll ett extra öga på henne. Inte förrän efter midnatt begav hon sig tillbaka till hytten, klädde om och klättrade upp till sin bädd.
Madrassen var genomsur.
Ett raseri grep Divina, en känsla av vanmakt så stark att det nästan svartnade för ögonen på henne.
Igen.
Här också.
Tystnaden i hytten var påtaglig. Hon kunde höra deras tysta förväntan, spänningen inför hur hon skulle reagera.
Ja, vad skulle hon göra? Helst av allt hade hon bara lagt sig där, ignorerat dem, ville visa att hon minsann stod ovanför deras barnsliga pennalism. Men då visste hon att hon skulle bli sjuk, och det hade hon inte tid till. Inte ro till. Vara instängd här...
Det snörpte till i bröstet igen.
Så lugnt hon förmådde klättrade hon ner igen, plockade upp sin stora yllesjal, stack fötterna i kängorna och gick ut.
Vad skulle hon göra nu?
Gå till Cameron, var hennes första tanke.
Tusen av hans förmaningar om att inte öppna en dörr utan att knacka hade runnit av henne, men en enda kommentar av farbroderns hyttkamrat William Wattson om vad som kunde hända med hennes flinka fingrar om hon glömde att knacka en enda gång till hade bitit sig fast. Därför tvekade hon en lång stund innan hon ens knackade, och då gjorde hon det försiktigt.
Inget svar.
Att bara gå in var helt otänkbart nu. För om något skulle hända hennes främsta verktyg, händerna, så skulle hon dö. Och hon hade för mycket ospelad musik inom sig för att ha tid med att dö nu.
Utanför hytten fanns en smal bänk, som hon kurade ihop sig på i sjalen. Vad skulle hon göra? Gå in till ett av sällskapsrummen i bara nattdräkt kändes inte särskilt lockande. Inte för att hon brydde sig om hur hon såg, ut, men det skulle bli så besvärligt med Cameron imorgon om ryktet började gå.
Skulle hon se om Connor var vaken? De hade blivit, kanske inte goda vänner men ett starkt samförstånd fanns mellan dem. Ibland var han vaken hela dygnet, och såhär dags hade han förmodligen inte lagt sig.
Lösningen på hennes situation blev oväntad, märklig, omtumlande och fyllde Divina med ett lyckorus minst lika stort som när hon spelade ett Vivaldi-largo.
Fem över sex på morgonen gick hon tillbaka till sin hytt. Drog undan gardinen för att få in dagsljuset, så att hon skulle kunna klä sig.
Med ens stannade hon till vid åsynen av sig själv i spegeln.
Borsta ditt hår, tjatade Cameron alltid om. Hon blev så mycket finare då, sades det. Något hon aldrig brytt sig om. Men nu?
Plötsligt ville hon vara det! Ville vara fin!
Utan att ens tänka grep hon den borste som låg på spegelbordet. Hennes egen var det inte, den hade Cameron i sin packning eftersom det var han som alltid påminde henne.
Det var visst Sybils borste, och hon uppskattade inte lånet. Sade åt henne att låta bli. Då tog Dee fingrarna till hjälp istället, och njöt för första gången av den sensuella känslan av sitt eget hår. Tänk att det var så lent!
”Kan du sluta sjunga!” bad någon. Emily.
Hade hon sjungit? Ja, det var inte så underligt.
Dee vände sig mot sin fiende. Om inte någon av de här flickorna hade hällt vatten i hennes säng, så hade hon aldrig upptäckt den här dolda skatten.
”För din skull ska jag göra det”, svarade hon leende och gick ut ur hytten för att fortsätta sin dag. En dag som plötsligt innehöll fler löften än hon någonsin trott fanns!
Vänner hade hon nästan aldrig haft, annat än ett ytterst fåtal, som istället stod henne mycket nära. Var inte intresserad av det heller, så hyttkamraterna Sybil Day och systrarna Emily och Sophie Andrews struntade hon blankt i. Förväntade sig att de inte skulle bry sig om henne heller, men irritationen hade växt under dessa dagar. De syrliga kommentarerna hade legat under ytan, och till slut hade Dee gått över någon gräns när hon uttalat sig föraktfullt om fotografier. Hade sagt att det borde vara straffbart att förvandla något levande, vibrerande och färgsprakande till en platt, stilla grå fyrkant.
Som vanligt hade hon varit nere i tredje klass på kvällen. På grund av O´Neills död och högtidsstunden, så var det ingen dansstämning, men gamle Seamus hade spelat de vackraste sorgliga melodier han kunde, och Dee hade suttit och gråtit öppet. Cameron hade lagt sig tidigt, fortfarande matt efter den panikångestattack som Emily hade råkat framkalla efter att en gång för mycket be honom om att spela för henne, men hon visste att vakterna höll ett extra öga på henne. Inte förrän efter midnatt begav hon sig tillbaka till hytten, klädde om och klättrade upp till sin bädd.
Madrassen var genomsur.
Ett raseri grep Divina, en känsla av vanmakt så stark att det nästan svartnade för ögonen på henne.
Igen.
Här också.
Tystnaden i hytten var påtaglig. Hon kunde höra deras tysta förväntan, spänningen inför hur hon skulle reagera.
Ja, vad skulle hon göra? Helst av allt hade hon bara lagt sig där, ignorerat dem, ville visa att hon minsann stod ovanför deras barnsliga pennalism. Men då visste hon att hon skulle bli sjuk, och det hade hon inte tid till. Inte ro till. Vara instängd här...
Det snörpte till i bröstet igen.
Så lugnt hon förmådde klättrade hon ner igen, plockade upp sin stora yllesjal, stack fötterna i kängorna och gick ut.
Vad skulle hon göra nu?
Gå till Cameron, var hennes första tanke.
Tusen av hans förmaningar om att inte öppna en dörr utan att knacka hade runnit av henne, men en enda kommentar av farbroderns hyttkamrat William Wattson om vad som kunde hända med hennes flinka fingrar om hon glömde att knacka en enda gång till hade bitit sig fast. Därför tvekade hon en lång stund innan hon ens knackade, och då gjorde hon det försiktigt.
Inget svar.
Att bara gå in var helt otänkbart nu. För om något skulle hända hennes främsta verktyg, händerna, så skulle hon dö. Och hon hade för mycket ospelad musik inom sig för att ha tid med att dö nu.
Utanför hytten fanns en smal bänk, som hon kurade ihop sig på i sjalen. Vad skulle hon göra? Gå in till ett av sällskapsrummen i bara nattdräkt kändes inte särskilt lockande. Inte för att hon brydde sig om hur hon såg, ut, men det skulle bli så besvärligt med Cameron imorgon om ryktet började gå.
Skulle hon se om Connor var vaken? De hade blivit, kanske inte goda vänner men ett starkt samförstånd fanns mellan dem. Ibland var han vaken hela dygnet, och såhär dags hade han förmodligen inte lagt sig.
Lösningen på hennes situation blev oväntad, märklig, omtumlande och fyllde Divina med ett lyckorus minst lika stort som när hon spelade ett Vivaldi-largo.
Fem över sex på morgonen gick hon tillbaka till sin hytt. Drog undan gardinen för att få in dagsljuset, så att hon skulle kunna klä sig.
Med ens stannade hon till vid åsynen av sig själv i spegeln.
Borsta ditt hår, tjatade Cameron alltid om. Hon blev så mycket finare då, sades det. Något hon aldrig brytt sig om. Men nu?
Plötsligt ville hon vara det! Ville vara fin!
Utan att ens tänka grep hon den borste som låg på spegelbordet. Hennes egen var det inte, den hade Cameron i sin packning eftersom det var han som alltid påminde henne.
Det var visst Sybils borste, och hon uppskattade inte lånet. Sade åt henne att låta bli. Då tog Dee fingrarna till hjälp istället, och njöt för första gången av den sensuella känslan av sitt eget hår. Tänk att det var så lent!
”Kan du sluta sjunga!” bad någon. Emily.
Hade hon sjungit? Ja, det var inte så underligt.
Dee vände sig mot sin fiende. Om inte någon av de här flickorna hade hällt vatten i hennes säng, så hade hon aldrig upptäckt den här dolda skatten.
”För din skull ska jag göra det”, svarade hon leende och gick ut ur hytten för att fortsätta sin dag. En dag som plötsligt innehöll fler löften än hon någonsin trott fanns!
5
Divina tog Seamus på orden, och drog med sig Cameron ner till tredje klass efter middagen. Den gamle mannen var märkbart glad över uppmärksamheten, och spelade låt efter låt.
-Cam, skriv ner musiken, beordrade hon.
-Det kan jag inte, Dee!
-Det är klart att du kan! Gör det bara.
-Jag hinner inte uppfatta allt!
Hon såg på honom, nästan klentroget.
-Är du helt värdelös, du?
Camerons ögon vidgades en aning, innan han bet ihop och vände sig ifrån henne.
-Musik som den här ska inte skriva ner, lilla vän, försökte Seamus mildra. Den lär man sig med öronen, inte med ögonen.
-Med öronen?
-Ja. På gehör. Kan du det?
Dee vände på huvudet och såg rakt in i Camerons ljusgrå ögon. Smålog lite.
-Ja. Jag kan spela på gehör.
Cameron drog efter andan och kände hur ögonen tårades. Blinkade snabbt bort dem.
Divinas gehör hade räddat hans liv.
Åtminstone hade det känts så just då.
Det var därför han inte kunde släppa henne. Därför han blivit så rädd, vid sidan av den falska lättnaden, när han inte kunnat finna henne på förmiddagen. För hon hade blivit hans livboj. Hans ankare. Hur hon än betedde sig mot honom, vad hon än sade eller gjorde, så skulle han aldrig glömma det. Aldrig någonsin. Det räckte med att han fick ett vykort från Wien, så kände han paniken komma smygande. Då var hon oumbärlig i sin självupptagenhet. ”Dee, vad tycker du om den här passagen?” kunde han säga och slänga till henne några noter som han darrigt krafsat ner bara för att ha något att argumentera över, och när hon då dissekerade varenda not och undrade om han blivit galen, så såg han bara på henne och tänkte: ”Nej, men jag skulle kunna bli. Utan dig.”
Det var nämligen inte bara Divina som hade bränt de österrikiska broarna.
När Seamus inte längre orkade spela, så gick de upp till andra klass igen. De senaste nätternas dåliga sömn hade gått hårt åt Cameron, som var så trött att han nästan föll omkull. Men han hälsade artigt på Dees hyttkamrat Sybil Day och hennes sällskap, konstnären Connor Marsh.
-Fröken, ursäkta om jag är lite påflugen men, skulle jag inte kunna få måla av er?
Det tog en sekund innan Cameron insåg att det var Dee som hade fått frågan. I samma ögonblick som han svarade:
-Kommer inte på fråga!
Så blev hennes eget svar:
-Jovisst!
Connor valde att bara höra Divina.
-Utmärkt, nu på en gång. Jag måste bara hämta mina färger och penslar.
Sybil gav Cameron en ursäktande blick innan hon drog Connor i armen.
-Lyssna!
-Men släpp honom! fräste Dee.
Sybil backade ett steg men höll kvar om ärmen.
-Så lugn nu flickor, vad ville du Sybil?
Hon såg upp på honom.
-Herrn tyckte inte det var så passande. Du lyssnar bara på vad du vill höra.
-Det var inte han som fick frågan, snäste Dee. Gå och lägg dig, Sybil. Du har inget med det här att göra.
Sybil blängde mot henne, verkade vilja säga något men gav istället Cameron en bedjane blick.
Tröttheten kändes plötsligt gränslös. Allt han ville var att säga godnatt till Dee och gå till sängs. Allt han inte ville var att bråka med någon alls, allra minst sin brorsdotter.
-Gå och lägg dig själv, och var inte elak mot din hyttkamrat, Dee, sade han trött. Dee ignorerade honom fullständigt och fixerade Connor med den intensiva glöd hon bar med sig sedan timmarna med musik.
-Vill ni måla av mig, så hämta era färger!
Sybil gav Cameron ett tacksamt leende för att han åtminstone försökte innan hon suckar.
-Godnatt Connor. Och godnatt till er med, herrn.
Tonen var sårad, och i de två första korta orden fanns en underton: "Du får skylla dig själv, du vet vad jag har sagt om henne"
Cameron växlade en blick med henne. De förstod nog varandra ganska bra, fick han känslan av.
Diskussionen mellan Dee och Connor gick honom helt förbi, om känslor och inspiration och lokal, men plötsligt var det visst bestämt att måleriet skulle ske inne i matsalen, i Dees förhoppning om att det skulle finnas något att äta åt Cameron. För, som hon lite överlägset påpekade inför konstnären, ”Han blir så grinig när han är hungrig!”
Jag är inte hungrig, jag är trött, ville han skrika men orkade inte, utan lommade efter dem. Fann sig plötsligt bärande på en färglåda. Fann även en brödbit och något att dricka i matsalen. Iakttog de båda eldsjälarna med gränslös skepsis.
Connor gick helt upp i sitt skapande.
Divina gick helt upp i minnet av musiken.
Cameron gav helt upp och somnade med armarna som kudde mot bordet.
-Cam, skriv ner musiken, beordrade hon.
-Det kan jag inte, Dee!
-Det är klart att du kan! Gör det bara.
-Jag hinner inte uppfatta allt!
Hon såg på honom, nästan klentroget.
-Är du helt värdelös, du?
Camerons ögon vidgades en aning, innan han bet ihop och vände sig ifrån henne.
-Musik som den här ska inte skriva ner, lilla vän, försökte Seamus mildra. Den lär man sig med öronen, inte med ögonen.
-Med öronen?
-Ja. På gehör. Kan du det?
Dee vände på huvudet och såg rakt in i Camerons ljusgrå ögon. Smålog lite.
-Ja. Jag kan spela på gehör.
Cameron drog efter andan och kände hur ögonen tårades. Blinkade snabbt bort dem.
Divinas gehör hade räddat hans liv.
Åtminstone hade det känts så just då.
Det var därför han inte kunde släppa henne. Därför han blivit så rädd, vid sidan av den falska lättnaden, när han inte kunnat finna henne på förmiddagen. För hon hade blivit hans livboj. Hans ankare. Hur hon än betedde sig mot honom, vad hon än sade eller gjorde, så skulle han aldrig glömma det. Aldrig någonsin. Det räckte med att han fick ett vykort från Wien, så kände han paniken komma smygande. Då var hon oumbärlig i sin självupptagenhet. ”Dee, vad tycker du om den här passagen?” kunde han säga och slänga till henne några noter som han darrigt krafsat ner bara för att ha något att argumentera över, och när hon då dissekerade varenda not och undrade om han blivit galen, så såg han bara på henne och tänkte: ”Nej, men jag skulle kunna bli. Utan dig.”
Det var nämligen inte bara Divina som hade bränt de österrikiska broarna.
När Seamus inte längre orkade spela, så gick de upp till andra klass igen. De senaste nätternas dåliga sömn hade gått hårt åt Cameron, som var så trött att han nästan föll omkull. Men han hälsade artigt på Dees hyttkamrat Sybil Day och hennes sällskap, konstnären Connor Marsh.
-Fröken, ursäkta om jag är lite påflugen men, skulle jag inte kunna få måla av er?
Det tog en sekund innan Cameron insåg att det var Dee som hade fått frågan. I samma ögonblick som han svarade:
-Kommer inte på fråga!
Så blev hennes eget svar:
-Jovisst!
Connor valde att bara höra Divina.
-Utmärkt, nu på en gång. Jag måste bara hämta mina färger och penslar.
Sybil gav Cameron en ursäktande blick innan hon drog Connor i armen.
-Lyssna!
-Men släpp honom! fräste Dee.
Sybil backade ett steg men höll kvar om ärmen.
-Så lugn nu flickor, vad ville du Sybil?
Hon såg upp på honom.
-Herrn tyckte inte det var så passande. Du lyssnar bara på vad du vill höra.
-Det var inte han som fick frågan, snäste Dee. Gå och lägg dig, Sybil. Du har inget med det här att göra.
Sybil blängde mot henne, verkade vilja säga något men gav istället Cameron en bedjane blick.
Tröttheten kändes plötsligt gränslös. Allt han ville var att säga godnatt till Dee och gå till sängs. Allt han inte ville var att bråka med någon alls, allra minst sin brorsdotter.
-Gå och lägg dig själv, och var inte elak mot din hyttkamrat, Dee, sade han trött. Dee ignorerade honom fullständigt och fixerade Connor med den intensiva glöd hon bar med sig sedan timmarna med musik.
-Vill ni måla av mig, så hämta era färger!
Sybil gav Cameron ett tacksamt leende för att han åtminstone försökte innan hon suckar.
-Godnatt Connor. Och godnatt till er med, herrn.
Tonen var sårad, och i de två första korta orden fanns en underton: "Du får skylla dig själv, du vet vad jag har sagt om henne"
Cameron växlade en blick med henne. De förstod nog varandra ganska bra, fick han känslan av.
Diskussionen mellan Dee och Connor gick honom helt förbi, om känslor och inspiration och lokal, men plötsligt var det visst bestämt att måleriet skulle ske inne i matsalen, i Dees förhoppning om att det skulle finnas något att äta åt Cameron. För, som hon lite överlägset påpekade inför konstnären, ”Han blir så grinig när han är hungrig!”
Jag är inte hungrig, jag är trött, ville han skrika men orkade inte, utan lommade efter dem. Fann sig plötsligt bärande på en färglåda. Fann även en brödbit och något att dricka i matsalen. Iakttog de båda eldsjälarna med gränslös skepsis.
Connor gick helt upp i sitt skapande.
Divina gick helt upp i minnet av musiken.
Cameron gav helt upp och somnade med armarna som kudde mot bordet.
4
Så fort Cameron hörde musiken så förstod han var Divina måste vara. Mycket riktigt, där satt hon, i en större sal där folk dansade av hjärtans lust. På golvet, vid en äldre spelemans fötter, satt hans brorsdotter, fullständigt uppslukad. Den där minen... Det var så hon brukade se på honom förr. När han spelade för henne. Återigen krockade känslorna i honom. Avundssjuka, svartsjuka, lättnad, irritation.
Där på golvet kunde hon inte sitta. Han fann en liten låda för henne att sitta på. Utan att ta någon som helst notis om honom lät hon sig placeras på den, ögonen fixerade vid musikern. Att ta i henne såhär kändes nästan förbjudet. De rörde aldrig vid varandra.
Nästan aldrig.
Utom när hon slog honom.
Felet var hans.
När Divinas karriär i Wien tvärdog, så hade hon inte vetat hur hon skulle reagera, hur hon skulle bli av med all frustration och instängd musik som nu inte fick något utlopp. Hon började kasta saker omkring sig. Riva sönder kläder.
-Slå mig istället! hade Cameron krävt när Beethovens byst åkte i golvet och splittrades i tusen bitar.
Så då gjorde hon det.
Minnet av att det var han som fått henne att börja med det här beteendet höll honom sansad när hon nu försökte slå honom när han efter flera timmar nere i den improviserade danssalen försökte få med henne för att äta lite sen lunch. Säkert hade hon inte ätit frukost, och även om hennes behov av regelbundna mattider inte på långt när var lika stora som hans, så visste han hur det blev om hon inte åt. Då trängdes hungerkänslorna undan helt och hållet, så att hon inte åt något alls.
Spelmannen kom Cameron till hjälp. Sade åt ”tösen” att han själv måste äta lite och vila fingrarna, så kunde hon komma tillbaka till honom ikväll och höra mer. Med det löftet slog Dee om helt, blev följsam och nöjd. Gick före honom när han stannade till för att se efter hur det var med mrs Chance, som såg blek ut.
Tydligen hade det sett ut som att han hade bråkat ordentligt med Dee, när han tagit tag om hennes överarmar för att hindra att hon slog för hårt. Cameron blev kall i magen. Uppfattade mrs Chance honom som en våldsam man? Han som inte ens kunde slå ihjäl en mygga!
Men nej, hon verkade kunna läsa honom. Tog hans hand. Lät honom förstå att han inte var ensam, att hon fanns där om han skulle behöva prata.
En våg av längtan sköljde igenom honom. Längtan efter att få tala, få berätta, få... ja, faktiskt få gråta. Längtan efter mänsklig kontakt!
Hur skulle han kunna förklara?
I femton år hade de levt tillsammans, tätt inpå men ändå i helt skilda mentala världar. De talade aldrig om känslor eller tankar, diskuterade endast musik, fraseringar, intonation, teknik, och ännu mer musik. Dee hade bara varit sju-åtta år när Cameron i en förflugen tanke sade vid juldagsmiddagen att hon borde flytta till honom i London, där han just hade börjat arbeta som dirigent. Inte hade han menat allvar! Men redan då var flickan målmedveten, och började packa sina saker. Brodern Alasdair betraktade först roat sitt yngsta barn, tills han insåg att hon faktiskt menade allvar och blev arg på dem båda, även om Cam skyndsamt hade förklarat att han bara hade skojat. Den gången reste han ensam tillbaka till London, men utan att någonsin ha fått veta vad som utspelat sig hemma i Edinburgh under våren, så fick han förfrågan – kunde Dee få komma till honom till hösten? Naturligtvis skulle hon få gå i skola och Alasdair skulle bekosta en hushållerska åt dem, eller åtminstone dela på kostnaden, Cameron verkade tjäna ganska bra. Och det hade ju varit hans idé, därför borde han få betala.
Nog hade han fått betala.
Där på golvet kunde hon inte sitta. Han fann en liten låda för henne att sitta på. Utan att ta någon som helst notis om honom lät hon sig placeras på den, ögonen fixerade vid musikern. Att ta i henne såhär kändes nästan förbjudet. De rörde aldrig vid varandra.
Nästan aldrig.
Utom när hon slog honom.
Felet var hans.
När Divinas karriär i Wien tvärdog, så hade hon inte vetat hur hon skulle reagera, hur hon skulle bli av med all frustration och instängd musik som nu inte fick något utlopp. Hon började kasta saker omkring sig. Riva sönder kläder.
-Slå mig istället! hade Cameron krävt när Beethovens byst åkte i golvet och splittrades i tusen bitar.
Så då gjorde hon det.
Minnet av att det var han som fått henne att börja med det här beteendet höll honom sansad när hon nu försökte slå honom när han efter flera timmar nere i den improviserade danssalen försökte få med henne för att äta lite sen lunch. Säkert hade hon inte ätit frukost, och även om hennes behov av regelbundna mattider inte på långt när var lika stora som hans, så visste han hur det blev om hon inte åt. Då trängdes hungerkänslorna undan helt och hållet, så att hon inte åt något alls.
Spelmannen kom Cameron till hjälp. Sade åt ”tösen” att han själv måste äta lite och vila fingrarna, så kunde hon komma tillbaka till honom ikväll och höra mer. Med det löftet slog Dee om helt, blev följsam och nöjd. Gick före honom när han stannade till för att se efter hur det var med mrs Chance, som såg blek ut.
Tydligen hade det sett ut som att han hade bråkat ordentligt med Dee, när han tagit tag om hennes överarmar för att hindra att hon slog för hårt. Cameron blev kall i magen. Uppfattade mrs Chance honom som en våldsam man? Han som inte ens kunde slå ihjäl en mygga!
Men nej, hon verkade kunna läsa honom. Tog hans hand. Lät honom förstå att han inte var ensam, att hon fanns där om han skulle behöva prata.
En våg av längtan sköljde igenom honom. Längtan efter att få tala, få berätta, få... ja, faktiskt få gråta. Längtan efter mänsklig kontakt!
Hur skulle han kunna förklara?
I femton år hade de levt tillsammans, tätt inpå men ändå i helt skilda mentala världar. De talade aldrig om känslor eller tankar, diskuterade endast musik, fraseringar, intonation, teknik, och ännu mer musik. Dee hade bara varit sju-åtta år när Cameron i en förflugen tanke sade vid juldagsmiddagen att hon borde flytta till honom i London, där han just hade börjat arbeta som dirigent. Inte hade han menat allvar! Men redan då var flickan målmedveten, och började packa sina saker. Brodern Alasdair betraktade först roat sitt yngsta barn, tills han insåg att hon faktiskt menade allvar och blev arg på dem båda, även om Cam skyndsamt hade förklarat att han bara hade skojat. Den gången reste han ensam tillbaka till London, men utan att någonsin ha fått veta vad som utspelat sig hemma i Edinburgh under våren, så fick han förfrågan – kunde Dee få komma till honom till hösten? Naturligtvis skulle hon få gå i skola och Alasdair skulle bekosta en hushållerska åt dem, eller åtminstone dela på kostnaden, Cameron verkade tjäna ganska bra. Och det hade ju varit hans idé, därför borde han få betala.
Nog hade han fått betala.
3
Var är jag?
Med ett ryck vaknade Cameron McGuire i hytten som han delade med tre andra män. Illamåendet låg ständigt lurande ombord på det här skeppet. Sömnen blev så störd att han knappt visste vem eller var han befann sig, och han försökte blockera tanken på hur många dygn de hade kvar på den här resan. Kanske skulle han vänja sig.
Något sade honom ändå att det måste vara dag nu. Med stela leder tvättade han av sig och tog på de enkla reskläderna. Hungern slet i honom, som den alltid gjorde på morgonen. Efter morgonbestyren gick han direkt till matsalen, han var för hungrig för att orka med Divina. Personalen höll på att plocka ihop frukosten, så han måste ha sovit länge.
Lugnet spred sig i kropp och själ av den rejäla tallriken med traditionell engelsk frukost. Fanns inget godare än stekta korvar och ägg på morgonen! Med det i botten begav han sig sedan på niècejakt. Tanken på att Divina gick omkring på skeppet utan någon som såg efter henne var olustig. Hon var vacker och obetänksam, en ytterst dålig kombination. Visst hade han redan hunnit leka med tanken på att slänga henne överbord, men det betydde inte att han ville att någon annan skulle göra henne illa. Hon var hans ansvar. På gott och ont.
Cameron knackade på hennes hyttdörr. Inget svar. Ett snabbt varv i alla gemensamma utrymmen gav inget resultat, inte heller ett mer noggrant. Hade vakten vid trappan till övre däck sett en ung kvinna försöka ta sig upp? Inte det?
Tänk om någon verkligen hade slängt henne överbord?
Tanken väckte diametrala känslor.
Att få bli fri...
Men – hur skulle han klara sig utan henne?
Han intensifierade sökandet. Kunde hon ha gått ner till tredje klass?
En vakt bekräftade att jo, för några timmar sedan hade faktiskt en mörkhårig, brunögd ung kvinna förmått en kollega att följa med henne ner. Vart där? Nej, det visste han inte. Och jodå, nog kunde han få gå ner och leta, om det nu var så att damen var ute och luftade sig otillåtet.
Cameron nästan snubblade ner för trappan, och råkade stöta till en kvinna som han till sin förfäran upptäckte var höggravid. Han hade aldrig varit nära en havande kvinna, hyste den djupaste respekt och förundran inför livets mysterier och vågade knappt tilltala henne för att fråga hur det gått. Men när hon vacklade till och måste ta stöd emot väggen, så kunde han inte låta bli att ingripa. Erbjöd henne förläget sin arm, så att hon kunde sätta sig ner och vila. Började småprata med henne, först rena artigheter, men oväntat snabbt kom de in på hans mest ömtåliga punkter. Hans scenskräck. Hans sorg när Divina förkastade det han hade komponerat åt henne. Och hans innerliga längtan efter att få spela piano!
Mrs Chance, hette hon. Emmaline Chance, på väg mot Amerika för att skapa ett nytt liv åt sig och sitt väntade barn. Utan möjlighet att återvända, sade hon. Broarna var brända.
Brända broar...
Wien...
Nej, inte tänka på det nu! Koncentrera sig på den här unga frun. Rådde henne att lämna det tråkiga kvar i England, och förteg att hans egna spöken vägrat stanna kvar i Österrike.
Cameron blev uppriktigt bekymrad över att hon inte verkade ha några vänner ombord som kunde se efter henne. Undrade, mycket generat, om han kunde få lov att titta till henne ibland, tills hon funnit ordentliga vänner?
Jo, det kunde han få.
När han efter en stund försäkrat sig om att mrs Chance verkade ha återhämtat sig, så reste han sig. Måste verkligen finna Dee. Han bara... måste.
Med ett ryck vaknade Cameron McGuire i hytten som han delade med tre andra män. Illamåendet låg ständigt lurande ombord på det här skeppet. Sömnen blev så störd att han knappt visste vem eller var han befann sig, och han försökte blockera tanken på hur många dygn de hade kvar på den här resan. Kanske skulle han vänja sig.
Något sade honom ändå att det måste vara dag nu. Med stela leder tvättade han av sig och tog på de enkla reskläderna. Hungern slet i honom, som den alltid gjorde på morgonen. Efter morgonbestyren gick han direkt till matsalen, han var för hungrig för att orka med Divina. Personalen höll på att plocka ihop frukosten, så han måste ha sovit länge.
Lugnet spred sig i kropp och själ av den rejäla tallriken med traditionell engelsk frukost. Fanns inget godare än stekta korvar och ägg på morgonen! Med det i botten begav han sig sedan på niècejakt. Tanken på att Divina gick omkring på skeppet utan någon som såg efter henne var olustig. Hon var vacker och obetänksam, en ytterst dålig kombination. Visst hade han redan hunnit leka med tanken på att slänga henne överbord, men det betydde inte att han ville att någon annan skulle göra henne illa. Hon var hans ansvar. På gott och ont.
Cameron knackade på hennes hyttdörr. Inget svar. Ett snabbt varv i alla gemensamma utrymmen gav inget resultat, inte heller ett mer noggrant. Hade vakten vid trappan till övre däck sett en ung kvinna försöka ta sig upp? Inte det?
Tänk om någon verkligen hade slängt henne överbord?
Tanken väckte diametrala känslor.
Att få bli fri...
Men – hur skulle han klara sig utan henne?
Han intensifierade sökandet. Kunde hon ha gått ner till tredje klass?
En vakt bekräftade att jo, för några timmar sedan hade faktiskt en mörkhårig, brunögd ung kvinna förmått en kollega att följa med henne ner. Vart där? Nej, det visste han inte. Och jodå, nog kunde han få gå ner och leta, om det nu var så att damen var ute och luftade sig otillåtet.
Cameron nästan snubblade ner för trappan, och råkade stöta till en kvinna som han till sin förfäran upptäckte var höggravid. Han hade aldrig varit nära en havande kvinna, hyste den djupaste respekt och förundran inför livets mysterier och vågade knappt tilltala henne för att fråga hur det gått. Men när hon vacklade till och måste ta stöd emot väggen, så kunde han inte låta bli att ingripa. Erbjöd henne förläget sin arm, så att hon kunde sätta sig ner och vila. Började småprata med henne, först rena artigheter, men oväntat snabbt kom de in på hans mest ömtåliga punkter. Hans scenskräck. Hans sorg när Divina förkastade det han hade komponerat åt henne. Och hans innerliga längtan efter att få spela piano!
Mrs Chance, hette hon. Emmaline Chance, på väg mot Amerika för att skapa ett nytt liv åt sig och sitt väntade barn. Utan möjlighet att återvända, sade hon. Broarna var brända.
Brända broar...
Wien...
Nej, inte tänka på det nu! Koncentrera sig på den här unga frun. Rådde henne att lämna det tråkiga kvar i England, och förteg att hans egna spöken vägrat stanna kvar i Österrike.
Cameron blev uppriktigt bekymrad över att hon inte verkade ha några vänner ombord som kunde se efter henne. Undrade, mycket generat, om han kunde få lov att titta till henne ibland, tills hon funnit ordentliga vänner?
Jo, det kunde han få.
När han efter en stund försäkrat sig om att mrs Chance verkade ha återhämtat sig, så reste han sig. Måste verkligen finna Dee. Han bara... måste.
2
Äntligen uppehållsväder!
Divina McGuire andades tacksamt in den friska havsluften när hon tog sin morgonpromenad. Sin vana trogen hade hon vaknat före gryningen och genast börjat göra fingerövningar på den plomberade flöjt hon hade med sig just för det ändamålet. Både klimatet och akustiken gjorde att hon tvekade att använda sina riktiga flöjter. Nu hade hon inte tagit en ton på två hela dagar, och det började krypa i henne. De senaste dagarnas konstanta regnande hade inte heller hjälpt upp hennes humör, då Cameron bestämt hade förbjudit henne att gå ut och förkyla sig. Efter det lilla intermezzot när stråkkvartetten spelade uppe i första klass så hade han varit så arg på henne att han nästan vägrat studera hennes fingerteknik och kroppshållning. ”Jag vill inte ha dig för mina ögon”, hade han väst, men lugnade ner sig så småningom. Han var inte långsint. Inte som andra...
Med armbågarna mot relingen tänkte Divina tillbaka på den lyckligaste tiden i hennes liv. En tid som hon hade trott skulle vara för evigt. De fem åren i barockensemblen i Wien. Å, så hon hade njutit! Varje dag hade hon vaknat full av livslust och glädje, i den lilla men ljusa lägenheten som hon delade med Cameron och deras hushållerska. Varje morgon hade hon väckt sin farbror, ofta över skrivbordet där han suttit och komponerat till långt fram på småtimmarna, och bett honom gå igenom nya noter med henne. Barockmusik! Det var den stilen, den logiska uppbyggnaden, som gav den starkaste genklangen i hennes inre. Framför allt Vivaldi. Hennes livs kärlek, hennes egen Antonio, vars porträtt hängde i en liten trämedaljong runt hennes hals.
Men den tiden var förbi.
I frustration slog hon nävarna i relingen. Försiktigt, för att inte skada sina viktigaste verktyg, men som en markering. Den här resan... Å, så hon avskydde att vara instängd på det här sättet! Att åka tåg gick an, för där kunde hon med ögonen se att de tog sig framåt. Men hav? Detta eviga, oändliga hav? Paniken hotade att gripa henne och hon andades djupt ett par gånger för att återfå kontrollen. Övervägde att gå och väcka Cameron, men förkastade det. Han var en sådan sömntuta, och var alldeles för grinig om han blev väckt för tidigt för att vara något bra sällskap.
Plötsligt lystrade hon till.
Musik!
Inte sådant där skval eller trams som erbjöds här ombord som så kallad underhållning, utan riktig musik! För henne en helt ny sort. Hon stod och lyssnade koncentrerat en stund. Jo, där fanns logik, rätt sorts upprepningar, en tanke bakom.
Utan att ens tänka över det nästan gled hon mot ljudet.
I trappan ner mot hennes mål blev hon stoppad av en skeppsvakt.
-Och vart har damen tänkt att bege sig?
-Dit! svarade hon nästan frånvarande och försökte ta sig förbi.
-Det är tredje klass. Ni hör nog inte hemma där, miss.
Klådan inuti henne, längtan efter det som hon kallade riktig musik, höll på att göra henne tokig. Hon måste dit, bara måste!
-Jag har en vän där.
-Och vad heter den vännen?
Vakten plockade upp en passagerarlista.
-Smith.
-Förnamn?
-Jag vet inte! Jag vet inte! Snälla ni, snälla... Jag måste... Musiken...
-Vad är det med musiken?
Divina var aldrig medvetet manipulativ för att få som hon ville. Hade aldrig ens tänkt tanken på att bete sig på ett eller annat sätt för att nå ett visst resultat. Det hade kostat henne mycket. Platsen i barockensemblen som det värsta exemplet. Så utan baktankar spände hon sina bruna, nu uppriktigt tårfyllda ögon i den unga vakten och sade nästan desperat:
-Jag längtar!
Vakten vacklade till inför hennes intensitet. Var tvungen att svälja hårt innan han kunde svara henne. Nickade sedan kort.
-Jag skall följa er.
Han gjorde ett tecken till en kollega att ta över trappuppsikten, och fick skynda på sina steg för att hinna följa Divina som nästan sprang åt det håll musiken kom ifrån.
Seamus Ó Flaitheartha slutade inte spela, men höjde förvånat ett vitt, buskigt ögonbryn när han såg den unga kvinnan skynda emot honom och tvärstanna med exalterad blick. Först när han ansåg sig vara klar stoppade han ner tinwhistlen i jackfickan.
-Nej! utropade Divina. Mer! Snälla ni, mer!
-Jag börjar bli stel i fingrarna, miss. Det är kallt härute.
-Då går vi in!
En glimt tändes i den gamle mannens ögon. Vakten rätade på ryggen och förklarade att han ämnade ledsaga den här unga kvinnan under hennes besök nere i tredje klass. Seamus ryckte på axlarna med ett snett leende och ledde dem in till ett litet sällskapsrum där det så här tidigt på morgonen inte hunnit samlas så många. Ånyo plockade han fram sitt instrument och spelade en irländsk jigg medan Divina hänfört studerade honom. Låt efter låt, tills Seamus menade att det var frukostdags.
-Spelar ni mer sedan?
-Det vet jag inte, lilla fröken. Kanske senare.
-För mig?
Något klack till i gamlingen. Ensam i livet hade han tyckt sig vara, då han gav upp allt därhemma och bestämde sig för att flytta till barnen som utvandrat efter den stora svälten för tjugo år sedan. Om de levde fortfarande förstås, nu var det länge sedan han hört något. Plötsligt kände han sig inte så ensam längre.
-Ja, för dig ska jag spela, lilla vän!
Divina McGuire andades tacksamt in den friska havsluften när hon tog sin morgonpromenad. Sin vana trogen hade hon vaknat före gryningen och genast börjat göra fingerövningar på den plomberade flöjt hon hade med sig just för det ändamålet. Både klimatet och akustiken gjorde att hon tvekade att använda sina riktiga flöjter. Nu hade hon inte tagit en ton på två hela dagar, och det började krypa i henne. De senaste dagarnas konstanta regnande hade inte heller hjälpt upp hennes humör, då Cameron bestämt hade förbjudit henne att gå ut och förkyla sig. Efter det lilla intermezzot när stråkkvartetten spelade uppe i första klass så hade han varit så arg på henne att han nästan vägrat studera hennes fingerteknik och kroppshållning. ”Jag vill inte ha dig för mina ögon”, hade han väst, men lugnade ner sig så småningom. Han var inte långsint. Inte som andra...
Med armbågarna mot relingen tänkte Divina tillbaka på den lyckligaste tiden i hennes liv. En tid som hon hade trott skulle vara för evigt. De fem åren i barockensemblen i Wien. Å, så hon hade njutit! Varje dag hade hon vaknat full av livslust och glädje, i den lilla men ljusa lägenheten som hon delade med Cameron och deras hushållerska. Varje morgon hade hon väckt sin farbror, ofta över skrivbordet där han suttit och komponerat till långt fram på småtimmarna, och bett honom gå igenom nya noter med henne. Barockmusik! Det var den stilen, den logiska uppbyggnaden, som gav den starkaste genklangen i hennes inre. Framför allt Vivaldi. Hennes livs kärlek, hennes egen Antonio, vars porträtt hängde i en liten trämedaljong runt hennes hals.
Men den tiden var förbi.
I frustration slog hon nävarna i relingen. Försiktigt, för att inte skada sina viktigaste verktyg, men som en markering. Den här resan... Å, så hon avskydde att vara instängd på det här sättet! Att åka tåg gick an, för där kunde hon med ögonen se att de tog sig framåt. Men hav? Detta eviga, oändliga hav? Paniken hotade att gripa henne och hon andades djupt ett par gånger för att återfå kontrollen. Övervägde att gå och väcka Cameron, men förkastade det. Han var en sådan sömntuta, och var alldeles för grinig om han blev väckt för tidigt för att vara något bra sällskap.
Plötsligt lystrade hon till.
Musik!
Inte sådant där skval eller trams som erbjöds här ombord som så kallad underhållning, utan riktig musik! För henne en helt ny sort. Hon stod och lyssnade koncentrerat en stund. Jo, där fanns logik, rätt sorts upprepningar, en tanke bakom.
Utan att ens tänka över det nästan gled hon mot ljudet.
I trappan ner mot hennes mål blev hon stoppad av en skeppsvakt.
-Och vart har damen tänkt att bege sig?
-Dit! svarade hon nästan frånvarande och försökte ta sig förbi.
-Det är tredje klass. Ni hör nog inte hemma där, miss.
Klådan inuti henne, längtan efter det som hon kallade riktig musik, höll på att göra henne tokig. Hon måste dit, bara måste!
-Jag har en vän där.
-Och vad heter den vännen?
Vakten plockade upp en passagerarlista.
-Smith.
-Förnamn?
-Jag vet inte! Jag vet inte! Snälla ni, snälla... Jag måste... Musiken...
-Vad är det med musiken?
Divina var aldrig medvetet manipulativ för att få som hon ville. Hade aldrig ens tänkt tanken på att bete sig på ett eller annat sätt för att nå ett visst resultat. Det hade kostat henne mycket. Platsen i barockensemblen som det värsta exemplet. Så utan baktankar spände hon sina bruna, nu uppriktigt tårfyllda ögon i den unga vakten och sade nästan desperat:
-Jag längtar!
Vakten vacklade till inför hennes intensitet. Var tvungen att svälja hårt innan han kunde svara henne. Nickade sedan kort.
-Jag skall följa er.
Han gjorde ett tecken till en kollega att ta över trappuppsikten, och fick skynda på sina steg för att hinna följa Divina som nästan sprang åt det håll musiken kom ifrån.
Seamus Ó Flaitheartha slutade inte spela, men höjde förvånat ett vitt, buskigt ögonbryn när han såg den unga kvinnan skynda emot honom och tvärstanna med exalterad blick. Först när han ansåg sig vara klar stoppade han ner tinwhistlen i jackfickan.
-Nej! utropade Divina. Mer! Snälla ni, mer!
-Jag börjar bli stel i fingrarna, miss. Det är kallt härute.
-Då går vi in!
En glimt tändes i den gamle mannens ögon. Vakten rätade på ryggen och förklarade att han ämnade ledsaga den här unga kvinnan under hennes besök nere i tredje klass. Seamus ryckte på axlarna med ett snett leende och ledde dem in till ett litet sällskapsrum där det så här tidigt på morgonen inte hunnit samlas så många. Ånyo plockade han fram sitt instrument och spelade en irländsk jigg medan Divina hänfört studerade honom. Låt efter låt, tills Seamus menade att det var frukostdags.
-Spelar ni mer sedan?
-Det vet jag inte, lilla fröken. Kanske senare.
-För mig?
Något klack till i gamlingen. Ensam i livet hade han tyckt sig vara, då han gav upp allt därhemma och bestämde sig för att flytta till barnen som utvandrat efter den stora svälten för tjugo år sedan. Om de levde fortfarande förstås, nu var det länge sedan han hört något. Plötsligt kände han sig inte så ensam längre.
-Ja, för dig ska jag spela, lilla vän!
1
-Dee, är du färdig?
Försynt knackade Cameron McGuire på dörren till den fyrbäddshytt där den tjugotreåriga brorsdottern Divina skulle sova med tre okända kvinnor under resan över Atlanten. Själv hade han också plats i en liknande hytt, men misstänkte att kvinnornas förmodligen inte var lika spartanskt inredd som deras. En spegel fanns där visserligen så att han kunde raka sig, men hade det skadat med en vacker ram runt? Fick inte män njuta av skönhet? Som tur var hade han sin pärlemordekorerade rakkniv och den sirligt ornamenterade snusdosan i silver att titta på när ögonen hungrade efter vackra ting. Inte för att han snusade, men han älskade att känna på den i sin ficka, med fingertopparna smeka över etsningarna.
Att på det här sättet knacka på kvinnornas dörr var honom så främmande att det tagit honom en hel kvart att samla sig. Och dessförinnan hade han väntat en hel halvtimme i närheten, i hopp om att Divina skulle komma ut självmant. Om han inte fick en ordentlig frukost, så blev han inte människa på resten av dagen, och nu var han farligt nära den gränsen!
Då dök hon upp, fullt påklädd, med håret i sin vanliga morgonoreda, från ett helt annat håll.
-Jaha, är det här du är! Jag var just och letade efter dig, och hittade en spritt naken karl i din hytt. Gud, så fula ni är, ni män!
-Vad – vad gjorde du? Knackade du inte ens?
Hon ryckte lätt på axlarna.
-Divina... Hur många gånger måste jag säga det till dig? Du kan inte bara öppna dörrar sådär! Du måste knacka först!
-Han kunde väl ha låst om han nu var så pryd! svarade hon sorglöst och började gå mot restaurangen.
Cameron bet ihop om sina förmanade ord. I femton år hade han upprepat samma saker, gång på gång. Om han inte känt henne bättre så hade han trott att hon trotsade honom med avsikt, för att reta honom. Men Divina McGuire var för självupptagen för att vilja reta någon annan.
Han skyndade på sina steg så att han kom ikapp henne. ”Borsta håret!”, tänkte han, men visste precis hur det samtalet skulle forma sig. ”Varför? - För att det är vackrare så. - Jag behöver inte vara vacker. - Men det gör ont i mina ögon att se dig så! - Blunda då.”
-Hur länge har du varit uppe? frågade han.
-Ett par timmar kanske.
-Har du ätit frukost?
-Det är klart att jag inte har! Men du behöver äta, för vi måste öva. Vi hann nästan inte öva något alls igår!
Han suckade inombords. Nästan inte alls innebar tre timmar. Mot bättre vetande hade han hoppats på att få lite semester på den här resan. Inte vågat tänka tanken högt, men närt en hemlig och förbjuden förhoppning om att Divina skulle bli sjösjuk. Som straff för det hade han själv känt sig illamående, något som hon hade lyckats hejda genom att stoppa i honom mat, för det hade hon hört, att trots att mat var det sista man tänkte på, så var det bästa botemedlet. För han hade verkligen inte tid att vara sjuk! Tyvärr hade det hjälpt, och nu var hon ännu mer mån om att han skulle få i sig ordentligt med näring. Själv åt hon en enda gång på dagen, till lunch. Det fick räcka för henne. Därefter vilade hon i två timmar. Hans tid. Hans egen, värdefulla tid.
Cameron försökte ignorera hennes otålighet när han bredde smör och marmelad på ännu en toast.
-Jag träffade på en gammal bekant igår när du hade gått och lagt dig, berättade han.
Hon såg ointresserat bort, fingrade på bordskanten.
-Försteviolinisten från London, hösten 1862 om du minns?
-Det är klart att jag minns, fnyste hon.
-Ja, förlåt, det är klart. Nå, han arbetar här ombord nu, i salongsorkestern. Och han...
-Salongsorkestern!
Det fanns tillräckligt många stavelser i ordet för att uttrycka det förakt Divina kände för sådana påfund.
-... Och han bjöd in oss att lyssna ikväll, om vi ville.
-På en salongsorkester?
-En symfoniorkester skulle inte göras rättvisa ombord, Dee, sade han milt. Och du vet att han är skicklig.
-Det är han. Så varför lånar han sig till detta?
-Kanske ser han det som semester.
Hennes ögon smalnade, och hon nickade lite. Som en maskerad kanske. När folk klädde ut sig och fånade sig, det hade hon sett och hade förstått att andra tyckte det var skojigt. Vad det nu var för vits med det.
-Och det är musik, tillade han längtansfullt.
-Salongsorkestermusik.
-Musik som musik!
-Ska vi ha den här diskussionen en gång till, Cameron?
-Nej, svarade han trött. Det ska vi inte.
Mot alla odds lyckades Cameron få lov att borsta ut och sätta upp Divinas matta, mörkt bruna hår och valde ut hennes kläder innan han förväntansfullt tog med henne upp till första klassens vackra matsal. Skönheten lamslog honom nästan! Kristallkronor, vackra linnedukar, gnistrande silverbestick... Å, hade han bara haft råd att köpa en förstaklassbiljett! Så han hade njutit av denna resa då. Och alla dessa människor, som blev vackra endast genom de kläder de bar.
Skamset torkade han bort en tår ur ögonvrån, låtsades att han fått ett dammkorn i ögat. En melodi kom till honom, en dansmelodi, inspirerad av dessa klänningar, han måste ha ett piano nu genast så att han inte glömde den! Men nej, han var här för att lyssna, så var det. Bakom en liten skärm skulle de få sitta, han och Dee, medan de som egentligen hörde hemma där avnjöt sin supé.
-Miss Divina, hälsade violinisten artigt och kysste den lilla fyrkantiga handen. Ett sant nöje att se er ombord! Säg, skulle ni vilja göra oss den äran att spela med oss någon kväll?
-Med en salongsorkester? svarade hon nästan förundrat.
Musikern stelnade till en aning, men behöll sitt leende.
-Det var naturligtvis menat som ett skämt, miss Divina.
Hon nickade nådigt.
-Det var ett roligt skämt.
Cameron himlade med ögonen bakom hennes rygg och bytte sedan en uppgiven men något road blick med sin vän.
-Ikväll blir det bara en stråkkvartett. Igår var vi hela styrkan, eftersom det var första kvällen, men nu har folk börjat tala med varandra på allvar och då passar det bättre med lite tystare musik.
-Stråkkvartett? Det kan jag stå ut med, svarade hon och slog sig ner med benen i kors.
-En fin dam sitter inte med benen sådär! väste Cameron, något han upprepat ännu fler gånger än att man måste knacka på dörrar. Frånvarande bytte hon ben, som hon gjort lika många gånger som han sagt åt henne, och han gav upp även denna gång. Varför han orkade fortsätta försöka uppfostra henne visste han inte själv. De hade helt enkelt fastnat i dessa rutiner.
Musiken började, mjukt, böljande och försiktigt, som en angenäm bakgrund till sorlet och skratten i matsalen. Divina rynkade ögonbrynen.
-De lyssnar ju inte! viskade hon agiterat.
-Lyssna du istället! uppmanade Cameron, med en orolig känsla i magen när han såg henne bli alltmer uppjagad. Innan han hann stoppa henne hade hon rest sig och klivit fram från sin plats bakom skärmen. Hon gjorde en så myndig gest mot försteviolinisten att han helt kom av sig och bara tittade på henne.
-Era oförskämda, ouppfostrade kulturella slödder! ropade hon ut i salen. HÅLL TYST när någon visar er den nåden att spela för er!
Bara de som satt närmast hörde henne, men stämningen spred sig snabbt genom salen. Vad? Vad hände? Vem var den där flickan, hon var då rakt inte klädd som man kunde förvänta sig i första klass! Varför tystnade den trevliga musiken? Och vem var den där mannen, nästan purpurröd i ansiktet, som släpade ut henne?
Försteviolinisten slätade ut sina anletsdrag. Det såg faktiskt ut som att han hade försökt låta bli att skratta åt något. Han nickade åt sina kollegor, tog upp stråken och började om.
Försynt knackade Cameron McGuire på dörren till den fyrbäddshytt där den tjugotreåriga brorsdottern Divina skulle sova med tre okända kvinnor under resan över Atlanten. Själv hade han också plats i en liknande hytt, men misstänkte att kvinnornas förmodligen inte var lika spartanskt inredd som deras. En spegel fanns där visserligen så att han kunde raka sig, men hade det skadat med en vacker ram runt? Fick inte män njuta av skönhet? Som tur var hade han sin pärlemordekorerade rakkniv och den sirligt ornamenterade snusdosan i silver att titta på när ögonen hungrade efter vackra ting. Inte för att han snusade, men han älskade att känna på den i sin ficka, med fingertopparna smeka över etsningarna.
Att på det här sättet knacka på kvinnornas dörr var honom så främmande att det tagit honom en hel kvart att samla sig. Och dessförinnan hade han väntat en hel halvtimme i närheten, i hopp om att Divina skulle komma ut självmant. Om han inte fick en ordentlig frukost, så blev han inte människa på resten av dagen, och nu var han farligt nära den gränsen!
Då dök hon upp, fullt påklädd, med håret i sin vanliga morgonoreda, från ett helt annat håll.
-Jaha, är det här du är! Jag var just och letade efter dig, och hittade en spritt naken karl i din hytt. Gud, så fula ni är, ni män!
-Vad – vad gjorde du? Knackade du inte ens?
Hon ryckte lätt på axlarna.
-Divina... Hur många gånger måste jag säga det till dig? Du kan inte bara öppna dörrar sådär! Du måste knacka först!
-Han kunde väl ha låst om han nu var så pryd! svarade hon sorglöst och började gå mot restaurangen.
Cameron bet ihop om sina förmanade ord. I femton år hade han upprepat samma saker, gång på gång. Om han inte känt henne bättre så hade han trott att hon trotsade honom med avsikt, för att reta honom. Men Divina McGuire var för självupptagen för att vilja reta någon annan.
Han skyndade på sina steg så att han kom ikapp henne. ”Borsta håret!”, tänkte han, men visste precis hur det samtalet skulle forma sig. ”Varför? - För att det är vackrare så. - Jag behöver inte vara vacker. - Men det gör ont i mina ögon att se dig så! - Blunda då.”
-Hur länge har du varit uppe? frågade han.
-Ett par timmar kanske.
-Har du ätit frukost?
-Det är klart att jag inte har! Men du behöver äta, för vi måste öva. Vi hann nästan inte öva något alls igår!
Han suckade inombords. Nästan inte alls innebar tre timmar. Mot bättre vetande hade han hoppats på att få lite semester på den här resan. Inte vågat tänka tanken högt, men närt en hemlig och förbjuden förhoppning om att Divina skulle bli sjösjuk. Som straff för det hade han själv känt sig illamående, något som hon hade lyckats hejda genom att stoppa i honom mat, för det hade hon hört, att trots att mat var det sista man tänkte på, så var det bästa botemedlet. För han hade verkligen inte tid att vara sjuk! Tyvärr hade det hjälpt, och nu var hon ännu mer mån om att han skulle få i sig ordentligt med näring. Själv åt hon en enda gång på dagen, till lunch. Det fick räcka för henne. Därefter vilade hon i två timmar. Hans tid. Hans egen, värdefulla tid.
Cameron försökte ignorera hennes otålighet när han bredde smör och marmelad på ännu en toast.
-Jag träffade på en gammal bekant igår när du hade gått och lagt dig, berättade han.
Hon såg ointresserat bort, fingrade på bordskanten.
-Försteviolinisten från London, hösten 1862 om du minns?
-Det är klart att jag minns, fnyste hon.
-Ja, förlåt, det är klart. Nå, han arbetar här ombord nu, i salongsorkestern. Och han...
-Salongsorkestern!
Det fanns tillräckligt många stavelser i ordet för att uttrycka det förakt Divina kände för sådana påfund.
-... Och han bjöd in oss att lyssna ikväll, om vi ville.
-På en salongsorkester?
-En symfoniorkester skulle inte göras rättvisa ombord, Dee, sade han milt. Och du vet att han är skicklig.
-Det är han. Så varför lånar han sig till detta?
-Kanske ser han det som semester.
Hennes ögon smalnade, och hon nickade lite. Som en maskerad kanske. När folk klädde ut sig och fånade sig, det hade hon sett och hade förstått att andra tyckte det var skojigt. Vad det nu var för vits med det.
-Och det är musik, tillade han längtansfullt.
-Salongsorkestermusik.
-Musik som musik!
-Ska vi ha den här diskussionen en gång till, Cameron?
-Nej, svarade han trött. Det ska vi inte.
Mot alla odds lyckades Cameron få lov att borsta ut och sätta upp Divinas matta, mörkt bruna hår och valde ut hennes kläder innan han förväntansfullt tog med henne upp till första klassens vackra matsal. Skönheten lamslog honom nästan! Kristallkronor, vackra linnedukar, gnistrande silverbestick... Å, hade han bara haft råd att köpa en förstaklassbiljett! Så han hade njutit av denna resa då. Och alla dessa människor, som blev vackra endast genom de kläder de bar.
Skamset torkade han bort en tår ur ögonvrån, låtsades att han fått ett dammkorn i ögat. En melodi kom till honom, en dansmelodi, inspirerad av dessa klänningar, han måste ha ett piano nu genast så att han inte glömde den! Men nej, han var här för att lyssna, så var det. Bakom en liten skärm skulle de få sitta, han och Dee, medan de som egentligen hörde hemma där avnjöt sin supé.
-Miss Divina, hälsade violinisten artigt och kysste den lilla fyrkantiga handen. Ett sant nöje att se er ombord! Säg, skulle ni vilja göra oss den äran att spela med oss någon kväll?
-Med en salongsorkester? svarade hon nästan förundrat.
Musikern stelnade till en aning, men behöll sitt leende.
-Det var naturligtvis menat som ett skämt, miss Divina.
Hon nickade nådigt.
-Det var ett roligt skämt.
Cameron himlade med ögonen bakom hennes rygg och bytte sedan en uppgiven men något road blick med sin vän.
-Ikväll blir det bara en stråkkvartett. Igår var vi hela styrkan, eftersom det var första kvällen, men nu har folk börjat tala med varandra på allvar och då passar det bättre med lite tystare musik.
-Stråkkvartett? Det kan jag stå ut med, svarade hon och slog sig ner med benen i kors.
-En fin dam sitter inte med benen sådär! väste Cameron, något han upprepat ännu fler gånger än att man måste knacka på dörrar. Frånvarande bytte hon ben, som hon gjort lika många gånger som han sagt åt henne, och han gav upp även denna gång. Varför han orkade fortsätta försöka uppfostra henne visste han inte själv. De hade helt enkelt fastnat i dessa rutiner.
Musiken började, mjukt, böljande och försiktigt, som en angenäm bakgrund till sorlet och skratten i matsalen. Divina rynkade ögonbrynen.
-De lyssnar ju inte! viskade hon agiterat.
-Lyssna du istället! uppmanade Cameron, med en orolig känsla i magen när han såg henne bli alltmer uppjagad. Innan han hann stoppa henne hade hon rest sig och klivit fram från sin plats bakom skärmen. Hon gjorde en så myndig gest mot försteviolinisten att han helt kom av sig och bara tittade på henne.
-Era oförskämda, ouppfostrade kulturella slödder! ropade hon ut i salen. HÅLL TYST när någon visar er den nåden att spela för er!
Bara de som satt närmast hörde henne, men stämningen spred sig snabbt genom salen. Vad? Vad hände? Vem var den där flickan, hon var då rakt inte klädd som man kunde förvänta sig i första klass! Varför tystnade den trevliga musiken? Och vem var den där mannen, nästan purpurröd i ansiktet, som släpade ut henne?
Försteviolinisten slätade ut sina anletsdrag. Det såg faktiskt ut som att han hade försökt låta bli att skratta åt något. Han nickade åt sina kollegor, tog upp stråken och började om.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
