Divina och Cameron McGuire

Var är jag?
Med ett ryck vaknade Cameron McGuire i hytten som han delade med tre andra män. Illamåendet låg ständigt lurande ombord på det här skeppet. Sömnen blev så störd att han knappt visste vem eller var han befann sig, och han försökte blockera tanken på hur många dygn de hade kvar på den här resan. Kanske skulle han vänja sig.
Något sade honom ändå att det måste vara dag nu. Med stela leder tvättade han av sig och tog på de enkla reskläderna. Hungern slet i honom, som den alltid gjorde på morgonen. Efter morgonbestyren gick han direkt till matsalen, han var för hungrig för att orka med Divina. Personalen höll på att plocka ihop frukosten, så han måste ha sovit länge.
Lugnet spred sig i kropp och själ av den rejäla tallriken med traditionell engelsk frukost. Fanns inget godare än stekta korvar och ägg på morgonen! Med det i botten begav han sig sedan på niècejakt. Tanken på att Divina gick omkring på skeppet utan någon som såg efter henne var olustig. Hon var vacker och obetänksam, en ytterst dålig kombination. Visst hade han redan hunnit leka med tanken på att slänga henne överbord, men det betydde inte att han ville att någon annan skulle göra henne illa. Hon var hans ansvar. På gott och ont.

Cameron knackade på hennes hyttdörr. Inget svar. Ett snabbt varv i alla gemensamma utrymmen gav inget resultat, inte heller ett mer noggrant. Hade vakten vid trappan till övre däck sett en ung kvinna försöka ta sig upp? Inte det?
Tänk om någon verkligen hade slängt henne överbord?
Tanken väckte diametrala känslor.
Att få bli fri...
Men – hur skulle han klara sig utan henne?
Han intensifierade sökandet. Kunde hon ha gått ner till tredje klass?
En vakt bekräftade att jo, för några timmar sedan hade faktiskt en mörkhårig, brunögd ung kvinna förmått en kollega att följa med henne ner. Vart där? Nej, det visste han inte. Och jodå, nog kunde han få gå ner och leta, om det nu var så att damen var ute och luftade sig otillåtet.
Cameron nästan snubblade ner för trappan, och råkade stöta till en kvinna som han till sin förfäran upptäckte var höggravid. Han hade aldrig varit nära en havande kvinna, hyste den djupaste respekt och förundran inför livets mysterier och vågade knappt tilltala henne för att fråga hur det gått. Men när hon vacklade till och måste ta stöd emot väggen, så kunde han inte låta bli att ingripa. Erbjöd henne förläget sin arm, så att hon kunde sätta sig ner och vila. Började småprata med henne, först rena artigheter, men oväntat snabbt kom de in på hans mest ömtåliga punkter. Hans scenskräck. Hans sorg när Divina förkastade det han hade komponerat åt henne. Och hans innerliga längtan efter att få spela piano!
Mrs Chance, hette hon. Emmaline Chance, på väg mot Amerika för att skapa ett nytt liv åt sig och sitt väntade barn. Utan möjlighet att återvända, sade hon. Broarna var brända.
Brända broar...
Wien...
Nej, inte tänka på det nu! Koncentrera sig på den här unga frun. Rådde henne att lämna det tråkiga kvar i England, och förteg att hans egna spöken vägrat stanna kvar i Österrike.
Cameron blev uppriktigt bekymrad över att hon inte verkade ha några vänner ombord som kunde se efter henne. Undrade, mycket generat, om han kunde få lov att titta till henne ibland, tills hon funnit ordentliga vänner?
Jo, det kunde han få.
När han efter en stund försäkrat sig om att mrs Chance verkade ha återhämtat sig, så reste han sig. Måste verkligen finna Dee. Han bara... måste.