Divina och Cameron McGuire

Kroppen värkte av att hålla gråten under kontroll, av att försöka andas jämnt och tyst och inte väcka den som somnat på hans bröstkorg.
Minnet hade legat så djupt inbäddat, gömt bakom regler och konventioner, förbud och hot om straff.
Cameron såg sig själv utifrån, som det barn han hade varit den gången han i sin oskulde hade frågat barnflickan om någon alldeles för intim detalj. Hon hade berättat för hans mor om pojkens syndiga tankar, han hade fått ett rejält kok stryk och en uppläxning av familjens präst.
En uppläxning som han först nu insåg var ett övergrepp, som med största sannolikhet bidragit till hans komplicerade förhållande till intimitet. En föreläsning om synd och förfall, hans lilla hand som tvingades hålla om det som man ju absolut inte fick röra, se här, så vidrigt, så får du aldrig göra, det är smutsigt, syndigt, nu ska du lära dig... Och om du någonsin andas ett ord om detta så kommer du att brinna i helvetet, till domedag och därefter... för du är en stygg pojke!
Sju lås på den kistan.

Alla pojklekar i mörkret på internatskolan i Edinburgh hade han stängt öronen för. Inviter från damer i London likaså. Det var först när han träffade Susan som han började våga tänka i de banorna. Den ljuvliga, blonda Susan, försteviolinist i amatörorkestern som han övade sitt dirigentskap på som nittonåring. Han hade blivit handlöst förälskad i henne. Försiktigt uppvaktat, så försiktigt att det tog tid innan hon märkte det. De hade börjat sällskapa. Familjen tog emot honom med öppen famn när de förvissat sig om att han kom från en respektabel och relativt förmögen familj, även om det nu råkade vara barbariska skottar. Förlovning, försiktiga kyssar men naturligtvis inget mer. Cameron var faktiskt rädd för något mer. Nöjde sig med att hålla henne i handen, och promenera med hennes arm under sin.
Strax efter förlovningen flyttade Divina hem till honom för att få mer avancerad musikundervisning. Det blev slutet på förlovningen. Susan klarade inte av Dees aggressiva attityd, och Cameron gömde sig bakom sitt löfte till brodern och var i hemlighet lättad. Inte för det, han tyckte verkligen om Susan och ville leva med henne, men när hon rodnande började tala om deras äktenskapliga liv, så hade han blivit illa till mods. Var inte alls redo för något sådant.
Under lång tid skyllde han, omedvetet, på Dee. Hur kunde man ha ett förhållande med ett sådant ok om halsen? Tog på sig en opassande mantel av självömkan. Det var synd om honom, eller hur?
Det var under ett sådant samtal, i Deans hytt på vägen över Atlanten, som livet ställdes på ända. När Cameron hade beklagat sig över att ingen älskade honom. Dean gjorde det. Nej, inte bara som en vän, utan på riktigt.

Åren av slitningar. Fram och tillbaka. Upp och ner. Närmanden och fjärmanden.

Efter det själsliga självmordet under bron, så blev Cameron vårdslös med sig själv. Brydde sig varken om att äta eller raka sig. Försökte samla ihop resterna av den misslyckade parisvistelsen och tog sig hem till Skottland, till Heavenlee och Elise. Presenterade planen om att återvända till Amerika för systerdottern, som inte alls blev glad. Hon hade hunnit fästa sig vid flickan, och nu skulle han ta barnet över havet? Utan någon klar plan? Menade han allvar?
Cameron menade ingenting, Hängde inte ihop någonstans. Kunde inte fästa tankarna på någonting. Näringsbristen gjorde honom stirrig och osammanhängande snarare än hungrig. Försökte njuta av att vara med Elise igen, men inte ens det skar igenom hans mur av overklighet.
Första natten smög sig ångesten tillbaka med full styrka. Vid den första känningen var han nästan tacksam, här var någonting han kände igen, en del av honom själv. Snart förbyttes emellertid den känslan till en fast övertygelse om att han var på väg att dö, och han skrek på hjälp, utan att veta vad hjälpen skulle kunna göra.
En tjänsteflicka kom in. Lyckades verkligen lugna honom lite. Var det något han behövde? Ja, hud! Flickan tvekade men drog upp sitt blusliv en liten bit. Han hade nöjt sig med det. Det hade han verkligen. Men hon ville ha mer. Ville ha allt. Kallade honom mr McGuire. Cameron förlorade uppfattningen om tid och rum, trodde nästan att det var Dean, blev upprymd av att höra sitt namn på det där sättet, hade inte förmågan att inse det olämpliga i att känna livsandarna stiga av att en ung person i beroendeställning upprepade hans namn. Hade en liten gnutta sinnesnärvaro kvar och frågade om hon var säker.
Det var hon.
Dagen efter kunde Cameron knappt släppa henne med blicken. Fick med henne upp på sitt rum, försökte få henne att tala om för honom vad han skulle göra. Det tyckte hon inte om. Men hon tyckte visst om gårdagens aktiviteter, för hon svalde sitt motstånd och kommenderade honom. På kvällen bad hon om att få slippa just det, men ville gärna fortsätta det här spännande. Det ville inte Cameron. Förtrollningen var bruten, eller så hade han med det första ordentliga kvällsmål han ätit på länge återfått något av sin sans. Efter det försökte han undvika Sarah, som flickan visst hette, och kom med undanflykter när hon ville fortsätta deras relation. Han ville ju egentligen inte alls.

Relationen med Heavenlee ändrades när han bad om ett allvarligt samtal med henne. Han funderade allvarligt på att lämna kyrkan. Hon blev förfärad, det kunde man bara inte göra!
Han försökte förklara. Ville inte lämna Gud, tänkte aldrig lämna Gud, men kyrkan... tänk om det faktiskt inte var så, att Gud och Kyrkan var ett? Tänk om... kanske var det ändå inte Gud som satt alla regler? Kanske hade Dean rätt i att kärlek aldrig kan vara fel?
Av alla människor var det Heavenlee som försynt frågade om det inte kunde vara så att anledningen till att Cameron och Dean bråkade så mycket var att Cameron verkade hålla ett avstånd till Dean. Hon kunde nästan inte tro att hon själv kunde ha något att säga om en så okristen relation, men... kanske var hon inte så fastlåst i konventioner ändå? Om nu farbror verkligen älskade den här mannen... Hur fel det än var, så ville hon att han skulle må bra och vara lycklig. Och sluta utnyttja mitt tjänstefolk, tack, det här var ett förtroende mer än hon kunde ta emot! Det var illa nog att få höra om.. om det där under bron, det är inget man vill veta om sina familjemedlemmar!
Ändå verkade hon nästan glad när Cameron berättade att det var läge att gifta sig med flickan. Lite bekymmersamt att han inte verkade särskilt engagerad i det hela, men ändå långt bättre än en relation med en man! Och de kunde nog få ett bra äktenskap. Om de bara lärde känna varandra.

Det var just det. Cameron ville inte lära känna Sarah. Han trodde inte ens på att hon väntade barn, som hon påstod. Eller, det kanske hon gjorde, men han var så inställd på att något skulle gå fel på vägen att han nästan hade dåligt samvete i förväg, som om hans egen inställning skulle frammana en olycka. Sarah var rädd och ledsen, förkrossad över att han hade trott att hon hade större erfarenhet av det förbjudna. Men vad skulle han tro? Hon hade ju själv begärt det, och visade ingen blygsel när det gällde att befalla honom. Han borde väl ha ljugit, sagt att naturligtvis inte, men det var så dags. Sarah svarade honom enstavigt och undvikande, ville inte ta emot hans ursäkt.
Och Dean var borta ur hans liv.
Med kall logik började Cameron fundera på sitt liv. Det fanns inte längre något värde i det. Tvärtom, alla han kom i kontakt med lyckades han såra. Han var inte ett dugg bättre än Emily. Hur länge skulle det dröja innan Elise också tog skada av honom?
En plan sattes i verket. En tyst plan. Frieri till Sarah. Papper hos familjens jurist, där Heavenlee skulle bli förmyndare åt Elise om något hände Cameron. Det verkade vara det bästa. För alla.

Just då kom ett brev från Dee, där hon förkunnade att hon och ensemblen från Washington D C skulle göra en europaturné om något år, och att Cameron skulle leda dem. Ingen fråga, bara ett konstaterande.
Det var som att ryckas upp ur en nedåtvirvlande brunn. Något att hålla fast i, något att se fram emot, något att leva för! Kunde han bara få dyka ner i musiken och skapandet så skulle han nog kunna stänga ute allt och alla andra. Giftermålet? Javisst, det kunde han genomföra, det spelade ingen roll för honom längre. Vänlig och artig mot Sarah men absolut ingen inbjudan till att lära känna honom. Ingen mer inpå livet, tack!

De reste in till närmaste stad, Inverness, där familjens jurist hade sitt kontor. En trevlig utflykt hade Cameron planerat för dem, så mycket kunde han åtminstone göra för flickan. Skilda rum på järnvägshotellet, och imorgon skulle de skriva papper, långt ifrån kyrkans makt, och gå på opera på kvällen. Sedan skulle Sarah leva skyddad i ett äktenskap om det nu blev något barn, och när hon träffade någon annan, så skulle de skilja sig. Arrangemanget var ju bara för att hon inte skulle bli bespottad. Han hade avtalat med en gammal vän, Janet, om att följa med Sarah på en shoppingtur i staden, så att hon blev ordentligt ekiperad. Det hade han egentligen inte alls råd till, men Heavenlee hade lånat honom en rejäl summa. Janet var syster till hans skolkamrat Jacob, och han hade tillbringat flera ferier i deras stora hus mitt i Inverness på den tiden då de gick på Loretto School tillsammans. Han hade nog tänkt följa med dem, hade alltid trivts i Janets sällskap även om det verkade outhärdligt tråkigt att titta på kläder, men... så...

Plötsligt var Dean där.
I den lilla matsalen.
Håret på ända, sotig av kol, bärande på skissblock, inne i sin egen värld.
Hur höga var inte oddsen för det!
Inte särskilt höga, visade det sig när de äntligen fick varandra på tu man hand. Cameron fick iväg Sarah till Janet med opassande brådska, och sprang tillbaka till hotellet, med en innerlig önskan om att Dean och han hade förstått varandra i den tysta kommunikation som uppstod efter den ömsesidiga överraskningen. Dean hade hållit upp en lapp med något som borde vara hans rumsnummer, och Cameron hade nickat. Nog borde han väl förstå?

Ingen av dem ville bryta omfamningen. Som om alla missförstånd, alla bråk, allt annat än deras kärlek var som bortblåst. Dean hade velat resa för att hälsa på Cameron, bara för att se honom, och då var det inte så underligt att järnvägshotellet i Inverness var ett bra ställe att rasta på, eftersom man lättast tog sig till Heavenlees gods via järnvägen till närmaste by.
Cameron berättade allt. Nästan allt, inte om sina hemliga planer för att sluta sitt liv, det kändes onödigt och var ändå inte aktuellt just nu. Men om hans avståndstagande från kyrkan. Om Sarah. Om det som hände vid bron.
Det sista tog Dean hårdast. Han kunde inte förstå. Om nu Cameron hade velat... varför hade han inte bett Dean?
Så enkelt var det inte. Cameron hade inte velat. Och hade låtit bli, om han haft den allra minsta gnutta livsglädje kvar just när ynglingen hade närmat sig. Samtidigt kunde han inte ångra sig. För trots det hemska han gjort, trots att han inte biktas sig sedan innan dess, trots att han bestämt sig för att lämna kyrkan, så fanns Gud kvar. En sann och äkta Gud utan regler och förbud. Kärlekens Gud. Utan att ha drivit sig själv ner till botten, så kanske han aldrig hade upplevt det förut.
Nu hade Gud givit honom ännu en chans, vilken i ordningen hade Cameron tappat räkningen på. Kanske fanns det inte något sådant som en sista chans. Kanske var det kärlekens kärna, att det alltid finns förlåtelse? Dean, som alltid förlät, som lät kärleken vinna varje gång, Dean var klokare än någon annan Cameron kände. Hans Dean!
Den här gången fick han inte förstöra det!
Efter den inledande återseendets glädje hann verkligheten ikapp. Hur skulle det bli nu då? Cameron hade sagt si och så, bestämt och ombestämt sig så många gånger... Och hur skulle det bli mellan dem nu då? Skulle de båda leva i celibat, eller...? Dean visste ju att Cameron inte ville...
Cameron försökte förklara. Det var inte det att han inte ville, det var bara det att det var så svårt! Han hade blivit uppfostrad till att tro en sak, och...
Och där hade det gamla kommit upp till ytan, när han började berätta hur han fått en så ansträngd syn på sexualitet.
Dean hade också gråtit. Sagt att han skulle slå ihjäl prästen, som var begraven sedan många år. Men äntligen, äntligen trodde Cameron att de båda två hade förstått något viktigt. Kanske hade de för första gången någonsin förutsättning för att kunna leva tillsammans utan att slita sönder varandra!

Om det inte hade varit för att Cameron skulle gifta sig imorgon, förstås.