Våren 1875
Våren i Paris...
Romantikens tid. Kärlekens tid.
Tomhetens tid.
Nej, det här hade inte blivit alls som Cameron hade tänkt sig. Felet var hans och ingen annans. Som alltid.
Alla drömmar de hade spunnit, han och Dean. I Paris var klimatet mildare för annorlunda kärlek. De skulle bo tillsammans, leva tillsammans, förhoppningsvis också arbeta tillsammans utan att behöva vara oroliga för att bli dömda till döden. Allt skulle bli så bra!
Men så var det kyrkan. Den geografiska positionen spelade ingen roll, så länge kyrkan hade sina universella regler. Relationen mellan Cameron och Dean var helt enkelt fel. Hur skulle han kunna uppfostra Elise i dubbelmoral?
Ny tvekan.
Nya slitningar.
Det gick inte att få ihop.
”Allt är jag beredd att offra för dig. Precis allt!”
Med de orden hade Cameron gått till sin biktfader för att lämna kyrkan. Dean kom i för hårt kläm i den moraliska grottekvarnen. Om inte kyrkan fanns... Då skulle de kanske kunna bli fria. Tillsammans.
Kanske.
Biktfadern var inte hemma. Var det Guds plan? Visste Herren vad som skulle ha hänt med Cameron, att kyrkan var hans skelett och hans hud? Allt som höll ihop honom? Naturligtvis visste Han. Alla regler och krav och förbud, det var bara vad vilken orolig förälder som helst skulle satt upp för sitt barn. Det som var konstant, var Guds kärlek. Djupare och starkare än någon människa kunde förmå.
Min Gud, förlåt mig! Tack för alla prövningar, tack för att Du låter mig förstå att det är hos Dig jag hör hemma!
Dee blev fullständigt vansinnig när han berättade att han tänkt tanken, att lämna kyrkan. Så kunde man bara inte göra! Hon slog honom med knytnävarna och gjorde honom ganska illa, då bröstkorgen inte var ordentligt läkt sedan misshandeln. Dean försökte hindra henne, men skällde också ut Cameron. Hur kunde han hitta på något så dumt? Kyrkan var ju viktig för honom, en del av honom, skulle han behöva ha det på sitt samvete också, att Cameron lämnat sin tro för hans skull? Riktigt så uttryckte han det kanske inte, men andemeningen var den.
Situationen var fastlåst.
Till slut hade Cameron känt sig tvungen att bryta med Dean. Igen. För bådas skull. ”Det känns som att han lever till hälften genom mig och till hälften på andra sidan av ett högt berg”, hade Dean anförtrott Divina, som inte förstod sig på outtalade order om att hålla tyst och refererat allt för Cameron. Det här fungerade inte längre. De måste gå tillbaka till att bara vara vänner. Nej, inte tills det ändrar sig, det här är slutgiltigt! Du får inte vänta på mig, Dean!
Det hade varit svårt för dem båda, och svårt för Dean att acceptera. Till slut hade han tyst krävt att ja, men då måste du hålla fast vid det. Cameron hade velat fram och tillbaka så många gånger under åren, att Dean knappt visste varken ut eller in. Han orkade inte mycket mer nu.
Så nej, Paris hade inte blivit vad de hoppats.
Dean bodde i ett konstnärskollektiv där han verkade trivas bra. Cameron hade en liten bostad med sovkammare, ett litet vardagsrum som togs upp av ett piano och ett stort bord, och delade kök med några andra män som bodde ensamma i liknande lägenheter. Alldeles för litet för att kunna ta dit Elise. Först måste han hitta något större. Men hon hade det bra hos Heavenlee, fick han rapporter om. Prydliga brev till far skrivna med ett barns koncentrerade handstil, som fick honom att gråta av längtan och tomhet. Samtidigt visste han att livet han hade att erbjuda henne kanske inte var den bästa grunden för en ung flicka. Han hade gärna haft henne med sig hela dagarna på operan, men så var det skolgång och annat som krockade med det. Han kom alltid hem mycket sent och sov länge – när skulle han hinna träffa henne, om han tog hit henne? Var det kanske bäst att hon fick vara kvar hos Heavenlee lite till, tills det var dags för internat? Så kunde hon tillbringa feierna hos honom. Vad var bäst? Vem kunde han tala med?
De försökte att umgås som förr, han och Dean. Som innan den olycksaliga båtresan över Atlanten då Dean hade förklarat sin kärlek. Det gick inte särskilt bra. Ansträngt. Undvek sorgfälligt vissa ämnen. Bara vänner?
Vi är inte bara vänner! Jag saknar dig, jag älskar dig, jag vill vara nära dig, det värker i mig av längtan efter din hud!
Försiktigt började Cameron dra sig undan. Det var inte så svårt. Operan krävde varje vaken timme, och ytterligare lite till. På vägen hem och varje morgon gick han till kyrkan. Biktade sig med jämna mellanrum, ibland svamlande eftersom han nästan somnade. Satt igenom gudstjänsterna med en känsla av att inte ha tid. Söndag en vilodag? Det kunde han glömma! Då kan han lika gärna sluta direkt, förstått? Det här och det här och det här måste vara gjort innan måndag! Varsågod och gör det efter midnatt på söndag kväll om du hinner med allt! Varje bikt inleddes med ”Förlåt fader, ty jag har syndat. Jag har inte helgat vilodagen.” Femtio Ave Maria i böter.
Dean blev orolig. Dels för avståndstagandet, dels för arbetsbördan. Cameron måste vila! Tänka på sig själv lite!
Nytt gräl. Om man nu kunde kalla det gräl, Camerons ensidiga utbrott, trött och hungrig, Dean visste inget om att behöva ta ansvar, han hade ingenting att säga i det här fallet!
I samma sekund ångrade sig Cameron och ville be om förlåtelse, men orkade inte. Inte en gång till. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han skrikit åt Dean när han var hungrig, och sedan gjort avbön. Alla gånger han försökt förklara för Dean att det första han skulle göra om Cameron började bete sig illa var att stoppa något i munnen på honom... Det var inte lätt att minnas det, när man fick en skur av obehagliga ord haglande över sig. Inte var det Deans ansvar att se till att Cameron åt. Verkligen inte. Han förlät, gång på gång, men skuggan längst in i ögonen blev allt djupare för var gång.
Operan var ett samhälle i sig. Till Camerons lättnad hade dirigenten en undanskymd plats, sett ur publikens vinkel. Det var inte han som var i fokus här. Inte ens på affischen var han omnämnd. Däremot regissören! Det var stjärnan det. En ständig maktkamp mellan de båda divorna, regissörmadam LeFay och primadonnan mademoiselle Rosette. Skvallret viskade om att det var därför den senaste musikaliska ledaren hade fått nog. Han kom i kläm.
Redan från dag ett hade damerna försökt slita honom åt sitt eget håll och få honom som allierad. Stackars ungkarlen, ensam och ny i Paris, kom hem till oss på supé! Jaså, är ni gift? Hm. Å, är hon kvar i Amerika? Ja, men då så! Då måste vi ta hand om er!
-Monsieur McGuire har tyvärr lovat bort sig till oss ikväll, hördes en lugn röst.
Cameron vände sig och såg på sin räddande ängel. En kort, knubbig man med yvigt, lockigt stålgrått hår som stod rakt upp, och ett präktigt skägg, blinkade konspiratoriskt åt honom.
-Ja.. Ja, tyvärr, ett löfte kan man ju inte bryta, inföll Cameron som inte hade någon aning om vem karln var.
-Precis. Man ska hålla sig väl med inspicienten. Det vet alla.
Primadonnan mulnade men knyckte på nacken.
-En annan gång, då!
Den gråhårige såg efter henne, och först när hon var utom synhåll presenterade han sig:
-Aaron Stein. Inspicient här sedan tidernas begynnelse. Fråga mig om det är något du behöver veta! Kvällsvarden serveras klockan elva.
-Ni behöver verkligen inte...
-Jo, det tror jag att jag behöver. Annars skickar de ut spioner. De största dramerna sker utanför kulisserna.
Cameron nickade. Han började ana något sådant.
-Tack, då!
Familjen Stein, Aaron och hans två bröder, ägde ett helt kvarter och levde i en storfamilj i ett av husen. Cameron kände nästan som om han åkte kana rakt ner i en yster kalabalik när han klev in genom dörren. Inte helt olikt Deans kollektiv, men betydligt fler barn och röster som blandades i skratt och gräl, och främmande dofter från köket som fick honom att tänka på den asiatiska familjen i Amerika som tagit emot honom med öppen famn. Inte för att aromerna var desamma, men känslan.
-Har du tagit hit en kristen man! grälade en bastant kvinna som Aaron presenterade som sin svägerskas kusin.
-En god man, svarade Aaron lugnt och drog ut en stol till Cameron, som inte var van vid att känna sig utanför på det här sättet. Även om katolicismen inte var så stark i världen, så var väl ändå de flesta kristna?
-Hrmpf! fnös kvinnan och slevade eftertryckligt upp något på Camerons tallrik som doftade himmelskt. Han skulle velat ge henne en komplimang, men tordes inte. Den välkända, fruktade ångesten smög sig inpå honom, men hann inte riktigt få fäste innan en annan kvinna med ett brett leende kramade om honom.
-Aarons vänner är våra vänner! Så roligt! Vårt hem är ert hem!
-Min hustru, livets ros! förklarade Aaron stolt och kysste den rodnande kvinnan på kinden. Utan henne vore jag ingenting, en liten lort på vägen att trampa i! Livets kitt! Hannie heter hon, Gud är god, sannerligen god mot mig som lät mig träffa henne!
-Sluta nu, fnittrade den gråsprängda damen som en tonårsflicka. Vad ska din vän tro om oss?
Ett glas fylldes med rött vin. Cameron tvekade något ögonblick, tänkte på hur mycket vin han druckit sist han var ifrån Dean och att det var nära att det hade kunnat bli lite för mycket. Dee hade skällt på honom, och Elise hade rynkat på näsan, men de var inte här nu, och ett glas kunde väl inte vara så farligt?
Middagen blev riktigt trevligt. I sorlet kunde Cameron koppla av. Inga melodislingor eller stämmor fick plats i hans huvud bland alla samtal som rörde sig omkring och över honom. Tyst lutade han sig tillbaka med ett litet leende och lät sig själv försvinna i den brokiga mosaiken.
Middagarna blev snart ett standardinslag i vardagen, och ett mönster utkristalliserade sig. Han vaknade på förmiddagen, åt en ordentlig frukost medan han ögnade igenom notkladdarna, ägnade några timmar i hemmet åt att renskriva, skriva om, tolka, krympa ner andra kompositörers partitur till de stämmor som han hade tillgång till i den lilla orkestern, förbi kyrkan, till operan för eftermiddagsrepetitioner, finslipning, och så föreställning alla kvällar utom måndagarna, hem till Aaron för en stadig middag och ett glas vin eller tre, och så hemåt på gott humör. Inget utrymme alls för eget skapande, men inte heller något utrymme för saknad och längtan! Det här fungerade, helt klart! Livet gick. Måndagarna var tunga, då operan var helt stängd, men det fick bli dagar för arbete, bikt och de femtio Ave Mariorna. Inte tid att träffa Dean, väldigt ledsen, finns verkligen inte tid. Alls. Måste fylla tomrummet med arbete. Vågar inte träffa dig.
Dean kom till föreställningarna. Ganska ofta. Väntade på Cameron efteråt, för att få prata lite, för att inte släppa kontakten helt. I de stunderna gick det ganska bra, när de hade något utanför dem själva att fokusera på. Cameron var alltid uppskruvad efter en föreställning, och ville gärna diskutera detaljer. Den där trombonen i takt hundrafyrtioåtta, lät den verkligen bra där? Skulle han ta en klarinett där istället, vad tyckte Dean? Men de hann inte prata mer än några minuter innan någon annan ryckte tag i Cameron med åsikter om det ena eller det andra, mestadels gräl om att cellisten spelade alldeles för håglöst, eller att han varit en sextiofjärdedels slag för tidig när han gjorde tecken till la Rosetta, hur kunde han behandla henne på det här viset, var det madam LeFay som hade lurat honom till detta? Cameorn gav Dean ett ursäktande ögonkast, ryckte hjälplöst på axlarna och lät sig dras med för att bli manglad en stund innan Aaron kom ifrån sitt efterarbete och kunde rädda honom.
Aaron var en människokännare och lärde snabbt att läsa av Cameron. Stack diskret och oskyldigt åt honom en stor smörgås med kallskuret framåt eftermiddagen när rösten började bli lite vresig. Tog hand om allt och alla på La Petite Opera. Månaderna gick, och den kristne mannen blev accepterad även av skeptikerna i familjen Stein, med lite hjärtliga gliringar då och då. Efter ett tag började han svara tillbaka, och vågade ge sig in i diskussionerna.
Livet var inte så tokigt ändå.
Så länge han inte behövde tänka.
Romantikens tid. Kärlekens tid.
Tomhetens tid.
Nej, det här hade inte blivit alls som Cameron hade tänkt sig. Felet var hans och ingen annans. Som alltid.
Alla drömmar de hade spunnit, han och Dean. I Paris var klimatet mildare för annorlunda kärlek. De skulle bo tillsammans, leva tillsammans, förhoppningsvis också arbeta tillsammans utan att behöva vara oroliga för att bli dömda till döden. Allt skulle bli så bra!
Men så var det kyrkan. Den geografiska positionen spelade ingen roll, så länge kyrkan hade sina universella regler. Relationen mellan Cameron och Dean var helt enkelt fel. Hur skulle han kunna uppfostra Elise i dubbelmoral?
Ny tvekan.
Nya slitningar.
Det gick inte att få ihop.
”Allt är jag beredd att offra för dig. Precis allt!”
Med de orden hade Cameron gått till sin biktfader för att lämna kyrkan. Dean kom i för hårt kläm i den moraliska grottekvarnen. Om inte kyrkan fanns... Då skulle de kanske kunna bli fria. Tillsammans.
Kanske.
Biktfadern var inte hemma. Var det Guds plan? Visste Herren vad som skulle ha hänt med Cameron, att kyrkan var hans skelett och hans hud? Allt som höll ihop honom? Naturligtvis visste Han. Alla regler och krav och förbud, det var bara vad vilken orolig förälder som helst skulle satt upp för sitt barn. Det som var konstant, var Guds kärlek. Djupare och starkare än någon människa kunde förmå.
Min Gud, förlåt mig! Tack för alla prövningar, tack för att Du låter mig förstå att det är hos Dig jag hör hemma!
Dee blev fullständigt vansinnig när han berättade att han tänkt tanken, att lämna kyrkan. Så kunde man bara inte göra! Hon slog honom med knytnävarna och gjorde honom ganska illa, då bröstkorgen inte var ordentligt läkt sedan misshandeln. Dean försökte hindra henne, men skällde också ut Cameron. Hur kunde han hitta på något så dumt? Kyrkan var ju viktig för honom, en del av honom, skulle han behöva ha det på sitt samvete också, att Cameron lämnat sin tro för hans skull? Riktigt så uttryckte han det kanske inte, men andemeningen var den.
Situationen var fastlåst.
Till slut hade Cameron känt sig tvungen att bryta med Dean. Igen. För bådas skull. ”Det känns som att han lever till hälften genom mig och till hälften på andra sidan av ett högt berg”, hade Dean anförtrott Divina, som inte förstod sig på outtalade order om att hålla tyst och refererat allt för Cameron. Det här fungerade inte längre. De måste gå tillbaka till att bara vara vänner. Nej, inte tills det ändrar sig, det här är slutgiltigt! Du får inte vänta på mig, Dean!
Det hade varit svårt för dem båda, och svårt för Dean att acceptera. Till slut hade han tyst krävt att ja, men då måste du hålla fast vid det. Cameron hade velat fram och tillbaka så många gånger under åren, att Dean knappt visste varken ut eller in. Han orkade inte mycket mer nu.
Så nej, Paris hade inte blivit vad de hoppats.
Dean bodde i ett konstnärskollektiv där han verkade trivas bra. Cameron hade en liten bostad med sovkammare, ett litet vardagsrum som togs upp av ett piano och ett stort bord, och delade kök med några andra män som bodde ensamma i liknande lägenheter. Alldeles för litet för att kunna ta dit Elise. Först måste han hitta något större. Men hon hade det bra hos Heavenlee, fick han rapporter om. Prydliga brev till far skrivna med ett barns koncentrerade handstil, som fick honom att gråta av längtan och tomhet. Samtidigt visste han att livet han hade att erbjuda henne kanske inte var den bästa grunden för en ung flicka. Han hade gärna haft henne med sig hela dagarna på operan, men så var det skolgång och annat som krockade med det. Han kom alltid hem mycket sent och sov länge – när skulle han hinna träffa henne, om han tog hit henne? Var det kanske bäst att hon fick vara kvar hos Heavenlee lite till, tills det var dags för internat? Så kunde hon tillbringa feierna hos honom. Vad var bäst? Vem kunde han tala med?
De försökte att umgås som förr, han och Dean. Som innan den olycksaliga båtresan över Atlanten då Dean hade förklarat sin kärlek. Det gick inte särskilt bra. Ansträngt. Undvek sorgfälligt vissa ämnen. Bara vänner?
Vi är inte bara vänner! Jag saknar dig, jag älskar dig, jag vill vara nära dig, det värker i mig av längtan efter din hud!
Försiktigt började Cameron dra sig undan. Det var inte så svårt. Operan krävde varje vaken timme, och ytterligare lite till. På vägen hem och varje morgon gick han till kyrkan. Biktade sig med jämna mellanrum, ibland svamlande eftersom han nästan somnade. Satt igenom gudstjänsterna med en känsla av att inte ha tid. Söndag en vilodag? Det kunde han glömma! Då kan han lika gärna sluta direkt, förstått? Det här och det här och det här måste vara gjort innan måndag! Varsågod och gör det efter midnatt på söndag kväll om du hinner med allt! Varje bikt inleddes med ”Förlåt fader, ty jag har syndat. Jag har inte helgat vilodagen.” Femtio Ave Maria i böter.
Dean blev orolig. Dels för avståndstagandet, dels för arbetsbördan. Cameron måste vila! Tänka på sig själv lite!
Nytt gräl. Om man nu kunde kalla det gräl, Camerons ensidiga utbrott, trött och hungrig, Dean visste inget om att behöva ta ansvar, han hade ingenting att säga i det här fallet!
I samma sekund ångrade sig Cameron och ville be om förlåtelse, men orkade inte. Inte en gång till. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han skrikit åt Dean när han var hungrig, och sedan gjort avbön. Alla gånger han försökt förklara för Dean att det första han skulle göra om Cameron började bete sig illa var att stoppa något i munnen på honom... Det var inte lätt att minnas det, när man fick en skur av obehagliga ord haglande över sig. Inte var det Deans ansvar att se till att Cameron åt. Verkligen inte. Han förlät, gång på gång, men skuggan längst in i ögonen blev allt djupare för var gång.
Operan var ett samhälle i sig. Till Camerons lättnad hade dirigenten en undanskymd plats, sett ur publikens vinkel. Det var inte han som var i fokus här. Inte ens på affischen var han omnämnd. Däremot regissören! Det var stjärnan det. En ständig maktkamp mellan de båda divorna, regissörmadam LeFay och primadonnan mademoiselle Rosette. Skvallret viskade om att det var därför den senaste musikaliska ledaren hade fått nog. Han kom i kläm.
Redan från dag ett hade damerna försökt slita honom åt sitt eget håll och få honom som allierad. Stackars ungkarlen, ensam och ny i Paris, kom hem till oss på supé! Jaså, är ni gift? Hm. Å, är hon kvar i Amerika? Ja, men då så! Då måste vi ta hand om er!
-Monsieur McGuire har tyvärr lovat bort sig till oss ikväll, hördes en lugn röst.
Cameron vände sig och såg på sin räddande ängel. En kort, knubbig man med yvigt, lockigt stålgrått hår som stod rakt upp, och ett präktigt skägg, blinkade konspiratoriskt åt honom.
-Ja.. Ja, tyvärr, ett löfte kan man ju inte bryta, inföll Cameron som inte hade någon aning om vem karln var.
-Precis. Man ska hålla sig väl med inspicienten. Det vet alla.
Primadonnan mulnade men knyckte på nacken.
-En annan gång, då!
Den gråhårige såg efter henne, och först när hon var utom synhåll presenterade han sig:
-Aaron Stein. Inspicient här sedan tidernas begynnelse. Fråga mig om det är något du behöver veta! Kvällsvarden serveras klockan elva.
-Ni behöver verkligen inte...
-Jo, det tror jag att jag behöver. Annars skickar de ut spioner. De största dramerna sker utanför kulisserna.
Cameron nickade. Han började ana något sådant.
-Tack, då!
Familjen Stein, Aaron och hans två bröder, ägde ett helt kvarter och levde i en storfamilj i ett av husen. Cameron kände nästan som om han åkte kana rakt ner i en yster kalabalik när han klev in genom dörren. Inte helt olikt Deans kollektiv, men betydligt fler barn och röster som blandades i skratt och gräl, och främmande dofter från köket som fick honom att tänka på den asiatiska familjen i Amerika som tagit emot honom med öppen famn. Inte för att aromerna var desamma, men känslan.
-Har du tagit hit en kristen man! grälade en bastant kvinna som Aaron presenterade som sin svägerskas kusin.
-En god man, svarade Aaron lugnt och drog ut en stol till Cameron, som inte var van vid att känna sig utanför på det här sättet. Även om katolicismen inte var så stark i världen, så var väl ändå de flesta kristna?
-Hrmpf! fnös kvinnan och slevade eftertryckligt upp något på Camerons tallrik som doftade himmelskt. Han skulle velat ge henne en komplimang, men tordes inte. Den välkända, fruktade ångesten smög sig inpå honom, men hann inte riktigt få fäste innan en annan kvinna med ett brett leende kramade om honom.
-Aarons vänner är våra vänner! Så roligt! Vårt hem är ert hem!
-Min hustru, livets ros! förklarade Aaron stolt och kysste den rodnande kvinnan på kinden. Utan henne vore jag ingenting, en liten lort på vägen att trampa i! Livets kitt! Hannie heter hon, Gud är god, sannerligen god mot mig som lät mig träffa henne!
-Sluta nu, fnittrade den gråsprängda damen som en tonårsflicka. Vad ska din vän tro om oss?
Ett glas fylldes med rött vin. Cameron tvekade något ögonblick, tänkte på hur mycket vin han druckit sist han var ifrån Dean och att det var nära att det hade kunnat bli lite för mycket. Dee hade skällt på honom, och Elise hade rynkat på näsan, men de var inte här nu, och ett glas kunde väl inte vara så farligt?
Middagen blev riktigt trevligt. I sorlet kunde Cameron koppla av. Inga melodislingor eller stämmor fick plats i hans huvud bland alla samtal som rörde sig omkring och över honom. Tyst lutade han sig tillbaka med ett litet leende och lät sig själv försvinna i den brokiga mosaiken.
Middagarna blev snart ett standardinslag i vardagen, och ett mönster utkristalliserade sig. Han vaknade på förmiddagen, åt en ordentlig frukost medan han ögnade igenom notkladdarna, ägnade några timmar i hemmet åt att renskriva, skriva om, tolka, krympa ner andra kompositörers partitur till de stämmor som han hade tillgång till i den lilla orkestern, förbi kyrkan, till operan för eftermiddagsrepetitioner, finslipning, och så föreställning alla kvällar utom måndagarna, hem till Aaron för en stadig middag och ett glas vin eller tre, och så hemåt på gott humör. Inget utrymme alls för eget skapande, men inte heller något utrymme för saknad och längtan! Det här fungerade, helt klart! Livet gick. Måndagarna var tunga, då operan var helt stängd, men det fick bli dagar för arbete, bikt och de femtio Ave Mariorna. Inte tid att träffa Dean, väldigt ledsen, finns verkligen inte tid. Alls. Måste fylla tomrummet med arbete. Vågar inte träffa dig.
Dean kom till föreställningarna. Ganska ofta. Väntade på Cameron efteråt, för att få prata lite, för att inte släppa kontakten helt. I de stunderna gick det ganska bra, när de hade något utanför dem själva att fokusera på. Cameron var alltid uppskruvad efter en föreställning, och ville gärna diskutera detaljer. Den där trombonen i takt hundrafyrtioåtta, lät den verkligen bra där? Skulle han ta en klarinett där istället, vad tyckte Dean? Men de hann inte prata mer än några minuter innan någon annan ryckte tag i Cameron med åsikter om det ena eller det andra, mestadels gräl om att cellisten spelade alldeles för håglöst, eller att han varit en sextiofjärdedels slag för tidig när han gjorde tecken till la Rosetta, hur kunde han behandla henne på det här viset, var det madam LeFay som hade lurat honom till detta? Cameorn gav Dean ett ursäktande ögonkast, ryckte hjälplöst på axlarna och lät sig dras med för att bli manglad en stund innan Aaron kom ifrån sitt efterarbete och kunde rädda honom.
Aaron var en människokännare och lärde snabbt att läsa av Cameron. Stack diskret och oskyldigt åt honom en stor smörgås med kallskuret framåt eftermiddagen när rösten började bli lite vresig. Tog hand om allt och alla på La Petite Opera. Månaderna gick, och den kristne mannen blev accepterad även av skeptikerna i familjen Stein, med lite hjärtliga gliringar då och då. Efter ett tag började han svara tillbaka, och vågade ge sig in i diskussionerna.
Livet var inte så tokigt ändå.
Så länge han inte behövde tänka.
