8
Fan ta Sebastian Farrell!
Cameron McGuire svor tyst över meddelandet han fått vid lunchen. Att violinisten inte alls skulle kunna leda nöjesrepetitionerna av La Tempesta di Mare. Kunde Cameron ta sig an det projektet? För gammal vänskaps skull?
Ja, vad fanns det för val? Dee skulle flå honom levande om han ställde in.
Inte för det. Han hade dirigerat det stycket förut, flera gånger, det satt i ryggmärgen och han hade ju hört Dee och Dean spela det kvällen innan. Eller, Claudio som han kallade sig nu. Hur han skulle kunna minnas det. D som i Dean, det var så han mindes sin forna elev bäst. Den motsträvige pojken som inte alls ville spela piano, men som var en naturbegåvning.
Första genomspelningarna lät precis så amatörmässiga som man kundet tänka sig när en grupp med olika bakgrund spelade a vista. Men efter ett par timmar dristade sig Cameron till att fråga – skulle de kunna tänka sig att spela det här inför publik? De föräldralösa små barnen lämnade honom ingen ro, en idé hade väckts. Om man kunde göra en sorts insamling? En konsert, med dels det här stycket, dels lite valfritt om någon vågade, och kanske någon av de mer konstnärliga kunde tänka sig att auktionera ut något av sina verk? För barnens skull? Kanske imorgon kväll redan, för man visste ju inte när skeppet skulle nå hamnen?
Cameron McGuire svor tyst över meddelandet han fått vid lunchen. Att violinisten inte alls skulle kunna leda nöjesrepetitionerna av La Tempesta di Mare. Kunde Cameron ta sig an det projektet? För gammal vänskaps skull?
Ja, vad fanns det för val? Dee skulle flå honom levande om han ställde in.
Inte för det. Han hade dirigerat det stycket förut, flera gånger, det satt i ryggmärgen och han hade ju hört Dee och Dean spela det kvällen innan. Eller, Claudio som han kallade sig nu. Hur han skulle kunna minnas det. D som i Dean, det var så han mindes sin forna elev bäst. Den motsträvige pojken som inte alls ville spela piano, men som var en naturbegåvning.
Första genomspelningarna lät precis så amatörmässiga som man kundet tänka sig när en grupp med olika bakgrund spelade a vista. Men efter ett par timmar dristade sig Cameron till att fråga – skulle de kunna tänka sig att spela det här inför publik? De föräldralösa små barnen lämnade honom ingen ro, en idé hade väckts. Om man kunde göra en sorts insamling? En konsert, med dels det här stycket, dels lite valfritt om någon vågade, och kanske någon av de mer konstnärliga kunde tänka sig att auktionera ut något av sina verk? För barnens skull? Kanske imorgon kväll redan, för man visste ju inte när skeppet skulle nå hamnen?
Kommentarer
Trackback
