Divina och Cameron McGuire

En vecka hade passerat. En evighetslång vecka. För Divinas del skulle hon föredragit vilket annat ressätt som helst än detta, att vara fast ombord på ett stort skepp mitt ute på havet. Ångesten över de öppna ytorna gick att hålla i schack med övning och musik, men det blev allt svårare och hennes humör blev därefter.
Vänner hade hon nästan aldrig haft, annat än ett ytterst fåtal, som istället stod henne mycket nära. Var inte intresserad av det heller, så hyttkamraterna Sybil Day och systrarna Emily och Sophie Andrews struntade hon blankt i. Förväntade sig att de inte skulle bry sig om henne heller, men irritationen hade växt under dessa dagar. De syrliga kommentarerna hade legat under ytan, och till slut hade Dee gått över någon gräns när hon uttalat sig föraktfullt om fotografier. Hade sagt att det borde vara straffbart att förvandla något levande, vibrerande och färgsprakande till en platt, stilla grå fyrkant.
Som vanligt hade hon varit nere i tredje klass på kvällen. På grund av O´Neills död och högtidsstunden, så var det ingen dansstämning, men gamle Seamus hade spelat de vackraste sorgliga melodier han kunde, och Dee hade suttit och gråtit öppet. Cameron hade lagt sig tidigt, fortfarande matt efter den panikångestattack som Emily hade råkat framkalla efter att en gång för mycket be honom om att spela för henne, men hon visste att vakterna höll ett extra öga på henne. Inte förrän efter midnatt begav hon sig tillbaka till hytten, klädde om och klättrade upp till sin bädd.
Madrassen var genomsur.
Ett raseri grep Divina, en känsla av vanmakt så stark att det nästan svartnade för ögonen på henne.
Igen.
Här också.
Tystnaden i hytten var påtaglig. Hon kunde höra deras tysta förväntan, spänningen inför hur hon skulle reagera.
Ja, vad skulle hon göra? Helst av allt hade hon bara lagt sig där, ignorerat dem, ville visa att hon minsann stod ovanför deras barnsliga pennalism. Men då visste hon att hon skulle bli sjuk, och det hade hon inte tid till. Inte ro till. Vara instängd här...
Det snörpte till i bröstet igen.
Så lugnt hon förmådde klättrade hon ner igen, plockade upp sin stora yllesjal, stack fötterna i kängorna och gick ut.
Vad skulle hon göra nu?
Gå till Cameron, var hennes första tanke.
Tusen av hans förmaningar om att inte öppna en dörr utan att knacka hade runnit av henne, men en enda kommentar av farbroderns hyttkamrat William Wattson om vad som kunde hända med hennes flinka fingrar om hon glömde att knacka en enda gång till hade bitit sig fast. Därför tvekade hon en lång stund innan hon ens knackade, och då gjorde hon det försiktigt.
Inget svar.
Att bara gå in var helt otänkbart nu. För om något skulle hända hennes främsta verktyg, händerna, så skulle hon dö. Och hon hade för mycket ospelad musik inom sig för att ha tid med att dö nu.
Utanför hytten fanns en smal bänk, som hon kurade ihop sig på i sjalen. Vad skulle hon göra? Gå in till ett av sällskapsrummen i bara nattdräkt kändes inte särskilt lockande. Inte för att hon brydde sig om hur hon såg, ut, men det skulle bli så besvärligt med Cameron imorgon om ryktet började gå.
Skulle hon se om Connor var vaken? De hade blivit, kanske inte goda vänner men ett starkt samförstånd fanns mellan dem. Ibland var han vaken hela dygnet, och såhär dags hade han förmodligen inte lagt sig.

Lösningen på hennes situation blev oväntad, märklig, omtumlande och fyllde Divina med ett lyckorus minst lika stort som när hon spelade ett Vivaldi-largo.

Fem över sex på morgonen gick hon tillbaka till sin hytt. Drog undan gardinen för att få in dagsljuset, så att hon skulle kunna klä sig.
Med ens stannade hon till vid åsynen av sig själv i spegeln.
Borsta ditt hår, tjatade Cameron alltid om. Hon blev så mycket finare då, sades det. Något hon aldrig brytt sig om. Men nu?
Plötsligt ville hon vara det! Ville vara fin!
Utan att ens tänka grep hon den borste som låg på spegelbordet. Hennes egen var det inte, den hade Cameron i sin packning eftersom det var han som alltid påminde henne.
Det var visst Sybils borste, och hon uppskattade inte lånet. Sade åt henne att låta bli. Då tog Dee fingrarna till hjälp istället, och njöt för första gången av den sensuella känslan av sitt eget hår. Tänk att det var så lent!
”Kan du sluta sjunga!” bad någon. Emily.
Hade hon sjungit? Ja, det var inte så underligt.
Dee vände sig mot sin fiende. Om inte någon av de här flickorna hade hällt vatten i hennes säng, så hade hon aldrig upptäckt den här dolda skatten.
”För din skull ska jag göra det”, svarade hon leende och gick ut ur hytten för att fortsätta sin dag. En dag som plötsligt innehöll fler löften än hon någonsin trott fanns!