Divina och Cameron McGuire

Verkligheten hade slutligen hunnit ikapp.

Cameron drog rocken tätare omkring sig, trots att vårkvällen egentligen var ljum. Emily var installerad i hemmet, som stått tomt så länge, och systern Sophie fanns vid hennes sida. Emily hade bett om att få träffa Elise. Det hade blivit sent och Cameron var ganska säker på att dottern sov men lovade gå och se efter. Annars skulle de ju få träffas imorgon, helt säkert.

Tyngden ökade för varje steg. Naturligtvis hade livet inte kunnat fortsätta som det gjort, de hade han insett men försökt förtränga. Leva i en harmonisk storfamilj, där bara vänlighet florerade, det hade varit en kortlivad sanndröm.

Tjänsteflickan hälsade honom varmt välkommen hem när hon tog emot hans av kvällsregnet fuktiga rock. Hon skulle genast säga till om en kopp te, herrskapet satt inne i salongen. Nej tack, han var väldigt trött efter resan, gärna en kopp te, men skulle hon kunna hälsa att... Att...

Han ville inte ljuga, men orkade inte med deras bekymrade vänlighet. Mrs Somerset, som var som en extra mor för både honom och Dee, men som aldrig skulle kunna stötta honom i det han verkligen behövde prata om. För henne var äktenskapet heligt, och relationen med Dean ville hon helt enkelt inte låtsas om. Ville inte förstå.

-Cameron!

Eleina Somerset kom emot honom i hallen och gav honom en lätt hälsningskyss på kinden.

-Eleina! utbrast han lättat.

-Hur är det med henne? frågade hon bekymrat.

-Jag.. hon...

Cameron strök med handen över ögonen, kände sig plötsligt tjugo år äldre. Eleina tog varsamt hans arm.

-Kom. Vi går undan och talas vid, bara du och jag.

Han nickade och gick efter henne till det lilla biblioteket ett par trappor upp, där hans och Dees rum låg, och närmast föll ner i en av fåtöljerna.

-Hon väntade barn. Och berättade inte det för mig. Och förlorade det, för att hon råkade ut för någon irländsk gänguppgörelse.

Eleina slog handen för munnen.

-Åh nej!

-Jo. En son. Andrew. Jag besökte hans grav. En son. Jag kunde haft en son.

-Hur tar Emily det?

-Jag skiter i hur hon tar det.

-Cameron!

-Jag menar det. Hade hon bara låtit mig veta... Inte en sekund att jag hade tillåtit henne vara kvar hos den där förbannade sadisten då, med hans så kallade affärsbekanta och allt våld som finns runt honom. Det är hennes fel. Och nu vill hon komma hem, vill att jag ska älska henne, vill att allt ska vara som förr, vill ha Elise tillbaka. Och Wattson står där och viftar med sina hot, att om jag inte tar henne tillbaka och gör henne lycklig så kommer han att få Dee inlåst igen och dessutom ta min dotter ifrån mig. Bara för att hans egen hustru i så fall skulle bli så ledsen. Jag förbannar den dag jag först träffade honom!

Eleina satt mållös med hänerna i knät. Lät det sjunka in innan hon viskade:

-Kan du det då?

-Det är klart att jag inte kan! Den kvinnan har jag fått för mina dödssynders skull. Högmod. Avund. Girighet. Kättja. Hur kan jag älska henne för det? Herregud, jag tycker inte ens om henne längre! Inte efter det hon gjorde mot mig. Med Fatima.

-Men... det hände ju inget? Egentligen? försökte Eleina försvara kvinnan som hon egentligen aldrig lärt känna. Men hon har talat med Cameron om detta, stolt över att hon är den som får alla hans förtroenden. Bitterstolt.

-Det spelar ingen roll. Jag vet, jag vet, jag var ingen ängel själv. Men jag hade lovat henne. Att det inte skulle bli något mer med Dean, att jag ville satsa på familjen. Och så kastade hon bort det. Det är som om... som om hon inte kan låta bli att förstöra när något bra händer henne. Jag litar inte på henne längre än hennes lilla söta näsa räcker.

-Så... vad... hur tänker du kring allt nu?

Cameron skulle bra gärna vilja ta sig ett glas vin nu, men visste att det inte finns något sådant i familjen Somersets propra hem. En cigarrett... Nej, några sådana hade han inte heller, hade inte haft på många år. Dee hade förbjudit honom. Kanske skulle han börja igen. Nu när han tydligen skulle flytta hem. Han drog en avgrundsdjup suck.

-Jag hoppas hon repar sig snabbt. Sedan ska jag skicka iväg henne till ett universitet som tar emot kvinnor.

-Vill hon det?

-Det struntar jag fullständigt i. Jag ska ta på mig rollen som jag hatar, som jag lovat att aldrig använda mot henne, men vårt äktenskap är uppbyggt av illusioner och brutna löften så det passar väl bra. Hon ska lyda mig. Och har jag tur... Har vi båda tur, så träffar hon någon där som har vett att uppskatta henne för den hon är, som kan älska henne och ge henne det självförtroende som jag lyckats alltför bra med att rasera. Äktenskapet varar för alltid, det säger hon gång på gång, och där är jag tyvärr enig med henne, annars hade jag skilt mig från henne för länge sedan... Men hycklare jag är, så tänker jag fortsätta att bedra henne, fortsätta bryta mot Guds ord så fort jag får chansen, och hoppas på att hon gör detsamma.

Eleina kröp ihop lite i sin stol med sammanpressade läppar.

-Har du hört från honom? frågade hon lågt.

-Inte ett ljud. Men det har jag inte väntat mig heller, jag förbjöd honom ju att skriva, så att jag inte skulle gå och hoppas på brev och vara orolig för att det inte kom några. Som sist. När jag gifte mig för att jag inte hörde av honom. Och det kunde ju ta tid, det sade du själv? Väldigt lång tid, kanske ett år?

Eleina nickade. Jo, så var det. Det hade varit hennes idé, att Dean skulle följa med hennes hemlige indianvän hem till hans stam, för att försöka läka det ben som plågade honom alltmer. Hennes hjärta hade nästan slitits sönder av att se Camerons förtvivlan, och Deans också för den delen, när de äntligen hade erkänt sin kärlek ömsesidigt och så öppet de bara vågade, för att nu tvingas vara ifrån varandra under en lång och osäker tid. Det var farligt land de skulle till, och hon var själv orolig för sin vän. Både för resan och benet.

-Så jag försöker... Försöker att inte tänka på honom så mycket på dagarna, trots att allt jag ser påminner mig om honom. Allt jag skulle vilja berätta för honom, visa för honom, diskutera med honom, uppleva med honom... Det räcker med att jag går förbi en hund som står fastknuten vid en lyktstolpe, så vill jag vända mig mot honom och säga: ”har du sett, den liknar på pricken den hund som vi hade när jag var barn”. På kvällarna kan jag inte somna av längtan, sängen är så tom att den skriker åt mig, och jag drömmer om honom, han är det första jag tänker på när jag vaknar, och jag håller på att bli vansinnig! Eller, skulle bli om det inte vore för musiken. För er. Och nu måste jag tillbaka till mitt eget så kallade hem, ta hand om en hustru som jag lärt mig att avsky, för att hon speglar allt hos mig själv som jag föraktar, medan ni... Ni alla här får mig att känna mig som... som en livsduglig människa och... Åh Gud, nej... Inte nu!

Den ständigt vilande ångesten i hans bröst hade återigen börjat spira, och han kännedehjälplöst hur ett anfall arbetade sig upp och ut i ådrorna. ”Hämta Dee,” ville han säga, hon är den som med sin totala okänslighet brukar kunna få honom på rätt sida, men den här gången snördes strupen åt så hårt att han inte fick fram ett ljud. Blodet rusade så att öronen dånade, luften nådde inte ner i lungorna och svetten bröt ut över hela kroppen.

Eleina hade aldrig sett Cameron så här illa däran förut, hade bara anat hans sinnestillstånd ibland. Villrådig störtade hon upp, ville hjälpa, men visste inte hur. Hällde upp ett glas vatten från karaffen som stod på ett bord, men han skakade så mycket att han inte kunde ta emot det. Tankarna rusade i hennes huvud, och hon handlade på instinkt när hon, den blyga och tillbakadragna, resolut satte sig i hans knä och trasslade sina runda armar om honom och höll hårt. Började nynna, först planlöst men sedan samlade sig hennes tankar kring Für Elise.

Långsamt stabiliserade sig Camerons andning och pulsen gick ner.

-Tack... viskade han. Tack, älskade vän.

Eleina strök ömt bort hans av svett blöta hår från pannan. Så här nära hade hon aldrig varit någon annan än sin mor förut, och även det var länge sedan. Ömheten i familjen Somerset låg inte på det fysiska planet.

-Såja, käraste. Allt blir bra. Allt kommer att bli bra.

-Lämna mig inte?

-Aldrig. Jag lämnar dig aldrig. Jag lovar dig. Jag ska vara konstanten i ditt liv. Den du kan lita på. Den som alltid finns här. Alltid.

Cameron kom till sans och såg in i hennes ljusa ögon.

Dee retade honom för att han alltid blev förälskad i sina förstaviolinister.

Så lätt det skulle vara. Han var inte dummare än att han visste att Eleina svärmade för honom. En tum till, så skulle hon vara hans. En tröst, någon som värmde honom medan han väntade på sin Dean.

Han lade sin panna mot hennes. Nej, inte ens han var en så stor skitstövel att han gjorde något sådant.

-Tack, Eleina. Tack! Du är den finaste själ jag någonsin träffat på. Kan du... vara snäll och skicka bud hem, och säga att jag sover här? Jag tror inte mina ben bär mig ens nedför trappan just nu.

Eleina nickade, djupt besviken men djupt lättad samtidigt. Även genom henne hade tankarna farit. Nu var han sårbar, nu kanske han skulle kunna... Och förstöra deras vänskap för alltid.

-Det ska jag, viskade hon och kysste honom på pannan och reste sig.

 

På ostadiga ben reste sig Cameron McGuire och tog sig med hjälp av väggarnas stöd till det rum som varit hans de senaste månaderna, medan Emily varit hos sin syster. Utan att orka klä av sig föll han ner på sängen, fullständigt utmattad efter anfallet, som brukade suga all kraft ur honom. Huvudet stod still, kroppen kändes som bly och han önskade att... nej, han visste inte vad han önskade sig.

Efter några minuter kom Eleina tillbaka.

-Jag har skickat bud om att du blir här inatt, för att Elise hade hunnit somna och du vill vara här hos henne när hon vaknar.

-Mm, mumlade han till svar.

Hon tvekade. Att erbjuda sig att klä av honom var mer än hon klarade av, samtidigt kunde hon föreställa sig hur illa han skulle sova fullt påklädd.

Kompromissen blev att lirka av honom skorna och ställa dem på golvet bredvid sängen. Så lade hon en filt över honom.

-Godnatt, Cameron!

 

Så tog hon sin längtan med sig och stängde försiktigt dörren.