Divina och Cameron McGuire

"Kära Heavenlee!

 

Tack för dina brev, och förlåt mig för att jag har svarat så knapphändigt, om ens alls. De senaste åren har jag genomgått prövningar som gjort att jag periodvis inte mäktat med att tala med någon annan utöver Gud och min biktfader. Herrens vägar är i sanning outgrundliga, och nu för de mig tillbaka till Europa.

Jag ber dig läsa min berättelse med förlåtelsens och toleransens ögon, kära brorsdotter. Minns att varje handling är noga biktad och diskuterad med min biktfader.”

 

Cameron lät blicken försvinna i fjärran. Hans biktfader, ja. Densamme som hade skakat om hela hans tro i dess grundvalar, som förorsakat det hittills största bråket med Dean, för flera år sedan. Å, slitningarna de haft... Fortfarande hade... Allt i Camerons uppfostran sade att en relation mellan två män var fullständigt naturvidrig. Och egentligen var han inte attraherad av Dean på det sättet. Det räckte utmärkt med att få vara i närheten, få lite hudkontakt ibland. Få bli älskad. Men visst hände det, oftast när han var berusad, att de gick längre än så. Fortfarande inom gränserna för vad som kunde anses vara acceptabelt, även om dessa gränser låg en hårsmån ifrån bristningspunkten. Men så...

Naturligtvis biktades allt. Varje oren tanke, varje tvivelaktig beröring. Förlåt mig fader, ty jag har syndat. Och så... Biktfadern hade bett om ett samtal, sub rosa naturligtvis, utanför bikten. Vägledande samtal. Där förklarade han att Cameron hörde till de utvalda, till de som förstått vad livet egentligen går ut på. Att vanliga människor måste ha alla dessa regler att hålla sig till och att styras med, för att de inte klarade av att hantera den djupare kunskapen. Men för högre stående fanns inte dessa regler. Det gudomliga fanns i att bejaka den ädla lusten. Och...

Cameron ryckte till när en droppe bläck föll ner på underlaget. Skyndade sig att läska upp den så gott det gick. Försökte stryka ur minnet hur han faktiskt lyckades komma ifrån det där samtalet med ärbarheten någotsånär i behåll, och hur... dissekerad han kände sig efteråt. Allt han trott på, allt han blivit lärd... Allt rasade. Dean kunde inte förstå honom. Det var väl bra att det inte fanns några dumma regler, bara bra att de fick lov att göra som de ville? Han hade aldrig kunnat förstå sig på det där, varför skulle någon lägga sig i vem man älskade, hade inte Gud annat för sig? Riktigt så enkelt var det inte för Cameron att få allt han trott på i hela sitt liv så omskakat. Sammanbrottet efter det var det värsta han haft sedan den totala kollapsen i Wien, och det var det som i förlängningen förvärrade Deans benskada eftersom han sprang hela vägen för att hämta hjälp.

 

”I nöd och lust lovar vi varandra och Gud. Nog har det funnits glimtar av både lust och glädje, men nöden, Heavenlee, har varit så oproportionerligt stor att jag inte klarar av detta längre. Hade det bara handlat om mig själv så hade jag bitit ihop och stått ut, men Gud kan inte ha givit mig nåden att få min lilla Elise bara för att se henne fördärvas. Hennes mor är inte frisk. Jag vet inte om hon någonsin har varit det. Vi träffades på resan över Atlanten, då ganska ytligt, men jag höll brevkontakt med hennes syster Sophie som oroade sig mycket över Emilys lynne. En dag hade hon rymt hemifrån, i protest mot något, och Guds hand förde henne i min väg. Hon hade råkat illa ut, så pass att jag på stående fot erbjöd henne äktenskap för att rädda familjen från en eventuell skandal. Och handen på hjärtat, för att jag såg det som min enda chans att någonsin få en egen familj, ett hopp som vid det laget var nästintill slocknat. Jag tror inte att du kan förstå det, du som fick ditt första barn så tidigt och nu har en helt egen klan. Känslan av att inte lämna något efter sig är ren och skär tomhet. Kanske lever min musik kvar, men det är inte samma sak. Så ja, jag utnyttjade henne, samtidigt som hon utnyttjade mig. Inte de bästa grundpelarna i äktenskapsbygget ska erkännas, och det visade sig ganska snart. Elise är född så pass långt efter vigseln så att jag vet att hon är min. Kanske skulle jag ha älskat henne ändå. Nu är hon det klarast skinande ljuset i mitt liv.

Jag försökte verkligen. Periodvis hade vi någon sorts balans. Men så bedrog hon mig. Just efter ett långt samtal med sönderslitande kompromisser. Hur klarar en människa av att förlåta det?”

Kompromissen, ja...

Emily hade börjat ta illa vid sig att Cameron och Dean stod så nära varandra. Och han hade lovat satsa mer på familjen, lovat offra Dean... Hans älskade, tillitsfulla, levande Dean... Inte för Emilys skull, men för bilden av familjen som han ville ha. För Elise kunde han hugga av sig båda armarna. Men det var som att Emily sökte sig till obalansen. Varför skulle hon annars ha låtit Fatima röra vid henne? Varför hämnas på honom i efterhand? Sammanbitet hade han föreslagit, beordrat, henne att besöka sin syster. En lång tid, tack. Och efter det bröt han alla löften till henne, lät gränserna sprängas och förtjuste biktfadern med detaljerade beskrivningar av krocken mellan njutning och skam.

 

”Emily reste till sin syster, som är gift med en irländsk gangster. Efter en tid kallades jag dit, då hon hade försatt sig i en situation där hon blev skottskadad. Hon berättade att hon hade väntat barn, och som en följd av skadorna förlorat honom. En liten pojke. Andrew. Jag kunde haft en son. Jag HAR en son, hos Gud, som kanske undrar varför hans far inte beskyddade honom, varför han inte ens fick födas. Å, så jag avskydde henne, Heavenlee! Jag försökte vara förstående och förlåtande, men till slut stod jag inte ens ut med att vistas i samma rum som hon. Jag skaffade henne en sköterska, och flyttade hem till familjen Somerset med Elise. Samtidigt bad jag, dag och natt, om vägledning. Efter ungefär ett år hade jag fått styrka nog att göra ett nytt försök. Elise hade börjat fråga om sin mor, och även om en människa är besatt av Djävulen, så måste det ändå finnas ett korn av gudomlighet kvar i henne! Jag måste försöka en sista gång.”

 

Det var efter att Dean hade kommit tillbaka efter sin långa frånvaro, när hans skadade ben hade amputerats och ersatts av en protes. Som han längtat! Men återseendet grumlades av dessa ständiga tvivel och skuldkänslor, och hans kamp med att bygga upp de där gränserna igen. Han ville ha ett platonisk kärleksförhållande! Biktfaderns råd var - ”gå tillbaka till din hustru, använd henne och tänk på din vän under tiden.” Det hade han gjort. Emily var varm och mjuk och doftade gott. Och han avskydde henne. Använde henne och avskydde även sig själv. Kanske var det därför hon började prata vitt och brett om att hennes man hade en älskare. Vilket han alltså inte hade. Inte egentligen.

 

”Det resulterade i att Emily indirekt såg till att jag blev grovt misshandlad. Gudskelov klarade sig mina händer, men jag kan fortfarande inte ta ett djupt andetag utan att det känns som att någon har huggit mig i ryggen. Hon sändes till ett vilohem, som det så vackert heter, där man låser in sinnessjuka kvinnor från rika familjer. Hennes svåger betalade. Redan då började jag tänka det omöjliga, att jag måste bli fri från henne. Ordet skilsmässa nämndes. Hon besvor mig att inte göra det, eftersom hon då skulle bli bortgift med någon annan som hennes församling hade valt. Jag avvaktade, både för hennes skull och för att jag var rädd för att bryta ett av de heligaste sakramenten. Nu skulle jag naturligtvis inte bryta det med hjärtat, men ändå. Så rymde hon och såg till att hennes systers äktenskap blev annullerat, och drog därmed både sig, mig och lilla Elise in i skottgluggen för den irländska maffiabossens vrede. Då kunde jag inte sitta stilla längre. Emily kommer alltid att vara min hustru, men inte längre i lagens mening. Jag har misslyckats. Jag kan inte skydda henne från sig själv, men jag kan göra mitt yttersta för att försöka skydda min dotter från de djävulska krafter som härjar i hennes mor!

I februari tar jag över en position som musikalisk ledare för en mindre opera i Paris. Vi reser efter nyårskonserterna. Divina stannar kvar, hon är ännu i ropet och här har hon goda vänner och väktare som ser efter henne oändligt mycket bättre än jag någonsin kunnat.”

 

Den biten hade gått lättare än han befarat. Hans kontrakt i Washington DC höll på att löpa ut, han tänkte inte förnya det. Det var inte så att han bröt något kontrakt, något sådant skulle hon aldrig acceptera. Nu ryckte hon mest på axlarna och krävde att få vara med i valet av ersättare, vilket blev en cirkus utan dess like men till slut hade alla enats om en dynamisk dam som hade förmågan att hantera Dee på rätt sätt, utan att ge avkall på sina egna visioner. Dem hyste han ingen oro för. Men sig själv...

 

”Jag är rädd, Heavenlee. Rädd för att lämna det jag har byggt upp här, men rädd för att stanna. Rädd för det nya. Rädd att inte räcka till, som far och ledare. Rädd för nya sammanbrott, rädd att inte klara dem om inte Dee finns där och får mig loss. Rädd för att lämna den biktfader som känner mig utan och innan.”

 

Utan och innan... Nej, inte i alla bemärkelser. Efter den första avvärjda inviten hade det inte förekommit några fler, men deras långa, detaljerade samtal under långa promenader var ännu intimare och hudlösare än orden han viskade till Dean i mörkret. Med biktfadern behövde inga ord vaktas, han blev aldrig sårad eller upprörd, tog allt med upphöjt lugn och hjälpte Cameron att reda ut både tankar och härvor. Det var han som ordnat allt det juridiska kring skilsmässan. Katolicismen hade inte fått något större fäste i Amerika, men de få som fanns var starka med mäktiga kontakter. En god middag med domaren och diskret löfte om gentjänst, så var det ordnat. Somersets, och Eleina, var en stor del i Camerons livlina och han skulle sakna dem djupt, men att förlora sin andlige rådgivare var som att få lungorna hoppressade. Hur skulle han överleva detta? Skriftlig bikt, rådde fadern. Anonym. Det skulle inte bli detsamma, men de skulle inte tappa kontakten. Aldrig.

 

”Jag ska försöka finna en bra hushållerska som har god hand med barn, men jag har en ödmjuk önskan – kan du finna plats i ditt hem och ditt hjärta att ta emot min Elise under någon av de längre ferierna, så att hon kan få ta del av din moderlighet och din visdom? En egen vilja har hon otvivelaktigt, men det finns inget ont i henne och hon är långt ifrån lika bångstyrig som Dee. Jag kan ge henne allt vad min värld har att erbjuda av konst och musik, men intet mer.”

 

Dessutom måste jag få lov att vara tillsammans med Dean utan att Elise förstår något.

 

”Jag avslutar denna bekännelse och bön med innerliga förhoppningar om att du och din egen familj är vid god hälsa! Dee hälsar naturligtvis också.”

 

Undertecknat med ”din farbror Cameron”.

 

Lät det bra? Han läste igenom igen. Nej, det gjorde det inte, han tog en enorm risk genom att berätta allt detta för brorsdottern. Kanske hade det varit bättre att fortsätta skriva de intetsägande breven fulla av halvlögner, men det började bli svårt att komma ihåg vad han hade skrivit tidigare. Förnekat allt samröre med Dean naturligtvis, det hade han gjort efter att Dee hade skrivit komprometterande och aningslöst till sin syster. Därför var det bäst att inte nämna att Dean också skulle flytta till Paris.

 

Dean...

En våg av värme drog genom Cameron när han läskade Heavenlees brev och lade det i ett kuvert. Hans Dean, hans yrhätta, hans kärlek och ständigt dåliga samvete. Ett paket låg på bänken, inslaget i silkespapper, innehållande en sidenhalsduk i den mest lysande lila färg Cameron någonsin sett. Den hade ropat på honom ifrån ett skyltfönster, och utan att tveka hade han gått rakt in och köpt den. Deans humör speglades alltid i hans färger. Förhoppningsvis skulle denna glada färg alltid pryda honom hädanefter. Han plockade fram ett nytt ark.

 

Ӏlskade!

Vi har en svår tid framför oss. Du vet att jag blir otrevlig när jag är orolig. Och hungrig, för den delen. Jag kommer att snäsa åt dig, kanske ryta åt dig, och jag kommer ångra mig innan orden har lämnat mina läppar. Det är bara oro alltsammans, försök förlåta mig i förväg!

Jag älskar dig. Älskar dig. Älskar dig!

Din

C”