Divina och Cameron McGuire

Nyårsdagen 1872.

Cameron vaknade med den värsta baksmällan han haft på många år. Dels efter vinet, men till lika stor del efter panikattacken han fått. Den där förbannade järnklon som grep tag om bröstkorgen och låste den så att ingen luft slapp ut.

Herregud, det hade varit nära. Alldeles för nära!

Dubbelspelet, som det kändes som, hade plötsligt kommit ikapp honom. Ordspråket som hängt över honom så länge. Den som gapar över mycket...

Ännu hade han inte mist något eller någon. Men det kunde inte fortsätta så här, det insåg han. Någon skulle komma att bli väldigt sårad. Han själv skulle kunna ta det, men dem han älskade ville han skydda. Dean. Emily, som han höll mycket av. Och Elise. Hans dotter, hans gudagåva, för henne skulle han kunna göra vadsomhelst!

Barnflickan hade sett ovanligt blek ut nu på morgonen, när hon knackade på för att Elise skulle kunna ge sin far en morgonkyss. Åtta månader hade hon hunnit bli, ljuset i hans liv, och hade precis tagit sina första stapplande steg. Aldrig i sitt liv hade han varit så stolt som när hon spruckit upp i ett stort leende och sträckt sina små armar mot honom! Då hade hans blick sökt Emilys, och i det ögonblicket hade han verkligen älskat sin hustru. De var en familj!

Och nu var han här...

Förbannelse över den här längtan som trots det brann inom honom! Var det ett test? Guds sätt att prova honom? Se om han var värdig sin familj? Emily hade talat lite löst om att resa. Inte lämna honom, nejdå, hennes löften var avgivna för livet. Men... ja, Cameron reste ju så mycket i sitt arbete, då kunde ju hon passa på också? Rädslan för att förlora den familj han äntligen hade fått slet i honom. Varför var det då så svårt att välja bort det som satte lugnet på spel?

Cameron skämdes inför sin sura andedräkt när Elise gav honom morgonkramen. Såhär skulle hon aldrig mer få se honom!

 

Att ta det där extra glaset igår kväll var så otroligt dumt, med tanke på att de hade en eftermiddagskonsert idag. Det stora kulturhuset hade ju brunnit ner, men det fanns fler ställen att spela på, och idag skulle det bli en lite mindre konsert, lugnare, med bara kända melodier utan Dee. Detta för att nyårsfirare skulle kunna visa sig kulturella utan att behöva få huvudvärk av Divinas energi och flöjter. Hon hade varit på fest med Connor, och skulle tillbringa nyårsdagen också med honom. Cameron hade tidigare tyckt att konstnären var lite väl självgod, men hela historien med Dee hade krävt en omvärdering. Av någon outgrundlig anledning tyckte Connor verkligen om Dee, och tog det hårt när Cameron försökte hindra dem från att träffas. Och Dee var lättare att hantera nu, det var hon. Inte behövde han heller vara så rädd för att hon skulle utnyttjas, hon hade lärt sig att säga nej.

 

Stämningen var väldigt dämpad när orkestern gjorde sällskap till lokalen för en repetition. Några var bakfulla, Eleina såg inte ut att ha sovit någonting och Dean... Hans vackra leende var som bortblåst och han såg bara trött och ledsen ut. Cameron själv hade tappat allt fokus. Repetitionen gick uruselt. Lunchen intogs under otålig grinighet, ingen verkade vilja vara här. Och inför fullsatt hus, som brukade trigga de flesta, kunde Cameron inte fokusera ordentligt eftersom båda hans ankare – Eleina och Dean – inte verkade vilja se honom ordentligt i ögonen. Eller... Dean gjorde, försökte se uppmuntrande ut, men något i blicken var inte som det brukade. Inte undra på. Cam hade betett sig förfärligt illa igår.

Publiken började skruva lite på sig. Mumla. Det här var inte vad de förväntat sig. Mr McGuires rykte var tydligen överdrivet.

Cameron började svettas. Började känna den där krypande känslan igen. Wien... Det som hänt i Wien... En total kollaps mitt under en föreställning, som gjorde honom handikappad i flera år framöver. Det fick inte hända igen. Fick inte!

Publikens mumlande ändrade karaktär, blickarna vändes mot draperiet som avskilde scenen från området bakom. Okoncentrerad som han var, så tittade Cam också dit.

Det han fick se kom hjärtat att hoppa över ett slag.

Lilla Elise, klädd i sin allra finaste spetsklänning, en gåva från mrs Somerset som Emily tyckte var alldeles för opraktisk för en så liten flicka men som barnflickan älskade att sätta på sin lilla levande docka. Med ett stadigt tag i draperiet tittade hon på sin far, och hennes osäkra blick ändrades till igenkännandets glädje då hon med sin nyvunna gångfärdighet försiktigt men målmedvetet tog sig över det enorma avståndet fram till tryggheten.

Något knöt sig i bröstet på Cameron, samtidigt som något annat lossnade. Han satte sig på huk och sträckte ut sina armar mot flickan. Ljudet från publiken övergick från missnöje och undran till förtjust värme. Något så sött hade de väl aldrig sett på en scen tidigare!

Elise skrattade förtjust när Cameron lyfte henne högt, högt upp och satte henne på sina axlar. Han tog ett par – tre djupa andetag och vände sig ut.

-Jag har den stora äran att presentera miss Elise McGuire, en blivande stjärndirigent. Kom ihåg att det var ni som fick nåden att se henne först!

Ett varmt och vänligt skratt fyllde salen, och han tog på nytt upp sin taktpinne, hans trygghet på scenen.

Hans musiker började också le, och Eleina torkade sina tårar. Elise höll ett stadigt tag i sin fars hår med ena handen, och med den andra imiterade hon så gott hon kunde hans armrörelser.

 

Applåderna ville aldrig ta slut. Till slut satte Elise händerna för öronen och började protestera, så Cameron tog med henne ut.

-Tack! viskade han in i hennes rödlätta hår.

-Da!

 

Hennes renhet. Hennes oförställda kärlek till honom. Han kunde inte riskera att förlora den.

Något måste göras åt den här situationen. Något som gjorde att han kunde se sin dotter i ögonen utan att skämmas.

Nu var tid för rannsakan.