Inverness senhösten 1875

-Fader Rees!
Cameron översköljdes av värme och lättnad när han fick se sin biktfader med en kopp te i salongen. För tillfället var alla tankar på hans svek som bortblåsta.
Fadern reste sig och omfamnade sin vän.
-Du kallade på mig.
-Gjorde jag?
-Ja, jag tolkade ditt brev som så.
Brev? Cameron rynkade pannan och försökte dra sig till minnes. Jo... Jo, det var nog så att han hade skrivit i sitt förtvivlade tillstånd, om demonerna som rev honom, om hur förkrossad han blivit över känslan att ha blivit förrådd, att fadern varit hans ende sanne vän som han nu förlorat. Efter det hade han skrivit ännu ett brev, som inte blivit postat. Det hade handlat om försoning, och skulle postas först efter hans planerade död.
Han slog sig ner i en fåtölj och hällde upp en kopp te till sig själv också.
-Du kommer lägligt.
-Jag ser det.
Handen hejdades i sin rörelse.
-Vad menar du med det?
-Gud låter mig se dina osynliga murar. Han såg till att ditt brev nådde mig i Rom, och förde mig hit. Hur står det egentligen till med dig, min vän?
-För djävligt.
Cameron menade det inte som en svordom, utan som en adekvat beskrivning. Han fortsatte:
-Allt är som ett ekorrhjul. Allt kommer igen och igen och igen, Jag försöker bryta mig loss, göra mig fri, men... Hur vet jag att det här stannar mellan oss? Varför ska jag lita på dig?
-Gud för min tunga, svarade fader Rees lugnt.
-Smidigt att påstå, eller hur? Du kan säga och göra vad du vill och komma undan med det?
-Det du har sagt under bikt har stannat hos Gud, Cameron. Det du har sagt som en vän, har jag vid ett tillfälle använt för att försöka hjälpa dig komma loss ur det du kallar ekorrhjul. Och du kom loss, inte sant?
Loss och loss... Senaste uppbrottet från Dean ledde till Sarah. Till att han planerade för sin död. Men tanken på en turné med Dee hade ryckt upp honom. Musiken räddade honom, som alltid. Musiken som kom från Gud.
-Han kom tillbaka till mig.
-Naturligtvis gjorde han det.
-Borde jag ha kört bort honom?
-Vad säger ditt hjärta?
-Mitt hjärta skriker nej, mitt huvud skäller på mitt hjärta. Och mina nerver... Jag förhärdar mig, fader. Orkar inte känna längre.
Förstående nick till svar.
-Du gör det du måste för att hålla ihop. Låt mig ge dig nattvarden!
Huvudskakning.
-Jag kan inte ta emot den nu. Även om jag biktar mig igen, så känns det som... som om... som om jag inte är här. Jag äter och sover och skapar men är ändå en skuggfigur.
-Just därför vill jag ge dig Kristi kött och blod.
-Jag måste arbeta.
Fader Rees reste sig.
-Du vet var jag finns.
Cameron satt kvar och följde den så välbekanta ryggen med ögonen.
-Fader?
Han vände sig om.
-Ja?
-Tack för att du kom.
Fader Rees log.
-Jag är här så länge du behöver mig.
-Jag vill inte behöva någon längre.
-Jag vet det. Men Gud behöver dig. När du orkar hjälpa Honom, så sök upp mig!

När han orkade... Jodå, nog hade Cameron ork kvar. Så länge han levde en bit utanför sig själv, så. Han såg vad som låg framför honom. Dean skulle bli allt olyckligare och fortsätta sin eviga slinga. Visst hade de haft det här samtalet många gånger vid det här laget. Dean som inte lyssnade på vad Cameron sa, utan hittade på sina egna tolkningar. Inte för att Cameron anklagade honom för det, han hade mycket riktigt ändrat sig fram och tillbaka hundra gånger. Det var knappt han själv kom ihåg vad de hade bestämt senast. Och snart skulle Dean börja med sitt självskadebeteende igen, söka närhet och bekräftelse hos andra, gå ner sig och likt en mal som dras till ljuslågan söka sig till Cameron igen. De skulle försonas, ha det underbart ett par dagar, och sedan skulle det börja om igen. Och igen. Och igen. Samtidigt som Cameron skulle begrava sig i arbete för att orka fortsätta sin existens.
Projicering, skulle de moderna teorierna påstå. Dean som alltid menade att han själv inte räckte till, vad han än gjorde så var det inte bra nog åt Cameron. Men han visste att det var tvärtom. Det var han själv som inte räckte till. Hade aldrig gjort. Nu senast hade han verkligen försökt, varit så fysiskt nära han bara förmådde, men det räckte ändå inte. Och mentalt... Nej, det gick inte heller. För när som helst skulle han råka säga något som Dean misstolkade eller snedvred eller blåste upp till orimliga proportioner. Och han själv skulle bli svartsjuk och häva ur sig oöverlagda anklagelser, jodå, han såg det komma. Men vad han skulle göra åt det, visste han inte. Kanske han för första gången skulle prova att göra ingenting. Bara... trava på. Låta Dean bestämma hur länge han stod ut. Han kunde höra det inom sig. ”Det känns som att du vill att jag ska gå så jag gör som du vill.” Ingen idé att önska sig något annorlunda. Kanske skulle de ha några fina stunder då och då. Kanske inte.
Musiken lockade inte just nu. Han kände sig tom. Allt till Jacobs stora fest var förresten redan färdigkomponerat, och musikerna var vidtalade. Han kunde ta ledigt.
När teet var urdrucket letade han rätt på Heavenlee, som kommit på det som var tänkt att bli ett besök med Elise men som slutade i att hon hjälpte Jacob att planera för besöket av ryssarna som han förhoppningsvis skulle göra affärer med. Det var nog bra för henne att komma ut lite och känna sig uppskattad. Den varan fick hon inte så mycket av därhemma, misstänkte han.
-Jag tänkte gå och få nattvarden. Vill du följa med?

RSS 2.0