7
Hon hade borstat håret.
Redan den detaljen gjorde Cameron väldigt misstänksam, liksom hennes drömska humör redan vid frukosten. Ville inte störa honom, sade hon, skulle öva några timmar på egen hand så kunde de väl äta lunch tillsammans sedan?
Häpet såg han efter henne när hon nästan dansade iväg till den lilla vrå som hon gjort till sin fingerövningsplats. Vad hade gått åt henne?
Vid lunchen fick han veta.
Efter att handgripligen ha fört henne bort ifrån en person som han aldrig någonsin trott att hon skulle le sådär emot, någon som dessutom kommenterade hennes nyborstade hår och sa att hon såg bättre ut, så kom frågan som fick honom att sätta ärterna i halsen.
-Cam, har du älskat med någon?
Han hostade så att tårarna började rinna.
-Dee!
-Vad?
-Så säger man inte!
-Inte? Jag fick höra flera olika varianter, men jag tyckte den lät vackrast. Jag menar... Ligga är någorlunda vackert, men det är så tvetydigt. Ligger gör jag ju varenda dag, men jag har aldrig älskat. Har du?
Cameron kämpar för att få tillbaka andan.
-Jag vill inte tala om det!
-Det är inte så bra det, för tydligen, om man ska tro vissa källor, så har jag blivit lite felinformerad om hur barn blir till. Det är, påstår somliga, inte alls så att Gud planterar ett frö i kvinnan om Han så behagar. Man måste tydligen göra allt möjligt besynnerligt, med en man dessutom, men det behöver inte bli barn för det, man kan visst bestämma det eller hur det nu var. Jag hängde inte med riktigt, jag blev för omtumlad. Ljuger han, tror du?
Farbrodern blir rödare och rödare, och ser allt olyckligare ut.
-Vem har du talat med nu, Dee?
Hon lägger huvudet på sned och funderar lite.
-Jag är inte säker på att du inte kommer att göra något dumt, för jag tänkte att han skulle få visa mig hur man gör.
Besticken åker i golvet.
-A- att- att- det... det... FÅR DU INTE!
-Det är inte din sak att förbjuda eller bestämma. Han tyckte själv att det kunde vara en bra idé att jag vet mer, så att inte någon annan utnyttjar min oskuldsfullhet och gör det där märkliga utan att jag förstår vad som händer.
-Det där är sådant man måste vänta med tills man är gift!
-Så du har aldrig?
-NEJ! ryter han och drämmer näven i bordet så att saltströaren hoppar.
-Du ser, det är sådant du borde berättat för mig. Men jag tror att det kunde vara bra. För min musik.
-Varför i hela världen skulle det vara det?
Dee äter lugnt när hon förklarar:
-Tydligen kretsar mycket i konsten kring det där, musiken också, och det har jag inte förstått. Jag menar, jag känner ju till lust, det gör jag, men det kommer ju när jag spelar, eller hör musik, eller blir målad på.
-Blir... blir...?
-Har du kysst någon då? Jo, förresten, nu minns jag! Det var det du gjorde med den där försteviolinisten i London, vad? Efter öppningskonserten? Var det därför du blev så arg när jag avbröt? För jag blev ganska irriterad när...
-DEE! HÅLL KÄFTEN!
Hon reste sig häftigt.
-Det är DITT FEL att jag inte vet något, Cam! DITT FEL!
Så störtade hon ut.
Med darrande händer försökte Cameron peta i sig resten av lunchen, väl medveten om att han behövde all den energin trots att han totalt tappat aptiten.
En minut senare hördes ett skrik, färgat av dödsångest, som han alltför väl kände igen. Det var gudskelov inte ofta han hade hört det, men nog visste han vems det var.
Efter det första igennkänningsögonblicket rusade han ut och fick se henne.
Tre vuxna män försökte hindra Divina från att klättra över relingen och kasta sig ner i havet.
Under de sekunder det tog för honom att hämta sig efter att det svartnat för ögonen, så hade Willie Wattson fått ett bra grepp om henne och lyckats släpa henne därifrån under hårda ord. Vad var det för sätt att bete sig på!
Cameron var otäckt rädd för att han visste. Frågade några chockade åskådare om vad som hänt, och lyckades få sina misstankar bekräftade.
Motorerna hade gått sönder. Det var vindstilla. Någon hade kläckt ur sig att de nog skulle bli fast på det här skeppet i evinnerligt tid.
Känslan av att vara instängd, att vara fast...
Så länge de var i rörelse gick det bra. Men hennes hysteri när tåget havererade i norra Italien och de varken fick upp fönstret eller dörrarna... Det var nästan så att han fortfarande hade ringningar i öronen efter hennes sanslösa förtvivlan.
Häromdagen var det hon som genom sin bryskhet räddat honom ur en panikångestattack. Han log beskt inom sig. Den halte leder den lytte... Men nu fanns inte tid till att gräva ner sig i egna handikapp. Just nu var det Dee som var viktig.
Såhär dags satt de flesta kvar i matsalen, men ett fåtal hade sökt sig till den lilla salong där han visste att det fanns ett piano. Instrumentet som hans själ längtade så innerligt efter, men som han knappt vågade röra vid när han trodde sig sedd. Men nu...
-Vänligen gå ut, allihop! bad han så balanserat han förmådde, men åsynen av mr Wattson som kom dragande med en nu spöklikt apatisk Divina underströk bryskheten. Och med löfte om att Willie skulle hålla dörren låst, började Cameron McGuire att spela efter bara några sekunders tvekan.
Å, denna musik!
Som en kanna vatten efter en ökenvandring var det, att få låta fingrarna dansa över de lena tangenterna. Improvisationer blandades med gammalt och nytt, vävdes ihop till en timslång längtan som gjorde att han glömde bort både Divina och sig själv. När han väl landade, var hon tillbaka också. Såg på honom med lugn, allvarlig blick. Han mötte den. Förstod henne. Alltför väl.
Lyfte upp henne utan ett ord.
Någon liten flicka var hon inte längre, kunde han erfara dels med hennes tyngd, dels med hennes tidigare ord. Men än ville han inte släppa taget. Inte riktigt än.
Redan den detaljen gjorde Cameron väldigt misstänksam, liksom hennes drömska humör redan vid frukosten. Ville inte störa honom, sade hon, skulle öva några timmar på egen hand så kunde de väl äta lunch tillsammans sedan?
Häpet såg han efter henne när hon nästan dansade iväg till den lilla vrå som hon gjort till sin fingerövningsplats. Vad hade gått åt henne?
Vid lunchen fick han veta.
Efter att handgripligen ha fört henne bort ifrån en person som han aldrig någonsin trott att hon skulle le sådär emot, någon som dessutom kommenterade hennes nyborstade hår och sa att hon såg bättre ut, så kom frågan som fick honom att sätta ärterna i halsen.
-Cam, har du älskat med någon?
Han hostade så att tårarna började rinna.
-Dee!
-Vad?
-Så säger man inte!
-Inte? Jag fick höra flera olika varianter, men jag tyckte den lät vackrast. Jag menar... Ligga är någorlunda vackert, men det är så tvetydigt. Ligger gör jag ju varenda dag, men jag har aldrig älskat. Har du?
Cameron kämpar för att få tillbaka andan.
-Jag vill inte tala om det!
-Det är inte så bra det, för tydligen, om man ska tro vissa källor, så har jag blivit lite felinformerad om hur barn blir till. Det är, påstår somliga, inte alls så att Gud planterar ett frö i kvinnan om Han så behagar. Man måste tydligen göra allt möjligt besynnerligt, med en man dessutom, men det behöver inte bli barn för det, man kan visst bestämma det eller hur det nu var. Jag hängde inte med riktigt, jag blev för omtumlad. Ljuger han, tror du?
Farbrodern blir rödare och rödare, och ser allt olyckligare ut.
-Vem har du talat med nu, Dee?
Hon lägger huvudet på sned och funderar lite.
-Jag är inte säker på att du inte kommer att göra något dumt, för jag tänkte att han skulle få visa mig hur man gör.
Besticken åker i golvet.
-A- att- att- det... det... FÅR DU INTE!
-Det är inte din sak att förbjuda eller bestämma. Han tyckte själv att det kunde vara en bra idé att jag vet mer, så att inte någon annan utnyttjar min oskuldsfullhet och gör det där märkliga utan att jag förstår vad som händer.
-Det där är sådant man måste vänta med tills man är gift!
-Så du har aldrig?
-NEJ! ryter han och drämmer näven i bordet så att saltströaren hoppar.
-Du ser, det är sådant du borde berättat för mig. Men jag tror att det kunde vara bra. För min musik.
-Varför i hela världen skulle det vara det?
Dee äter lugnt när hon förklarar:
-Tydligen kretsar mycket i konsten kring det där, musiken också, och det har jag inte förstått. Jag menar, jag känner ju till lust, det gör jag, men det kommer ju när jag spelar, eller hör musik, eller blir målad på.
-Blir... blir...?
-Har du kysst någon då? Jo, förresten, nu minns jag! Det var det du gjorde med den där försteviolinisten i London, vad? Efter öppningskonserten? Var det därför du blev så arg när jag avbröt? För jag blev ganska irriterad när...
-DEE! HÅLL KÄFTEN!
Hon reste sig häftigt.
-Det är DITT FEL att jag inte vet något, Cam! DITT FEL!
Så störtade hon ut.
Med darrande händer försökte Cameron peta i sig resten av lunchen, väl medveten om att han behövde all den energin trots att han totalt tappat aptiten.
En minut senare hördes ett skrik, färgat av dödsångest, som han alltför väl kände igen. Det var gudskelov inte ofta han hade hört det, men nog visste han vems det var.
Efter det första igennkänningsögonblicket rusade han ut och fick se henne.
Tre vuxna män försökte hindra Divina från att klättra över relingen och kasta sig ner i havet.
Under de sekunder det tog för honom att hämta sig efter att det svartnat för ögonen, så hade Willie Wattson fått ett bra grepp om henne och lyckats släpa henne därifrån under hårda ord. Vad var det för sätt att bete sig på!
Cameron var otäckt rädd för att han visste. Frågade några chockade åskådare om vad som hänt, och lyckades få sina misstankar bekräftade.
Motorerna hade gått sönder. Det var vindstilla. Någon hade kläckt ur sig att de nog skulle bli fast på det här skeppet i evinnerligt tid.
Känslan av att vara instängd, att vara fast...
Så länge de var i rörelse gick det bra. Men hennes hysteri när tåget havererade i norra Italien och de varken fick upp fönstret eller dörrarna... Det var nästan så att han fortfarande hade ringningar i öronen efter hennes sanslösa förtvivlan.
Häromdagen var det hon som genom sin bryskhet räddat honom ur en panikångestattack. Han log beskt inom sig. Den halte leder den lytte... Men nu fanns inte tid till att gräva ner sig i egna handikapp. Just nu var det Dee som var viktig.
Såhär dags satt de flesta kvar i matsalen, men ett fåtal hade sökt sig till den lilla salong där han visste att det fanns ett piano. Instrumentet som hans själ längtade så innerligt efter, men som han knappt vågade röra vid när han trodde sig sedd. Men nu...
-Vänligen gå ut, allihop! bad han så balanserat han förmådde, men åsynen av mr Wattson som kom dragande med en nu spöklikt apatisk Divina underströk bryskheten. Och med löfte om att Willie skulle hålla dörren låst, började Cameron McGuire att spela efter bara några sekunders tvekan.
Å, denna musik!
Som en kanna vatten efter en ökenvandring var det, att få låta fingrarna dansa över de lena tangenterna. Improvisationer blandades med gammalt och nytt, vävdes ihop till en timslång längtan som gjorde att han glömde bort både Divina och sig själv. När han väl landade, var hon tillbaka också. Såg på honom med lugn, allvarlig blick. Han mötte den. Förstod henne. Alltför väl.
Lyfte upp henne utan ett ord.
Någon liten flicka var hon inte längre, kunde han erfara dels med hennes tyngd, dels med hennes tidigare ord. Men än ville han inte släppa taget. Inte riktigt än.
Kommentarer
Trackback
