Divina och Cameron McGuire

Äntligen uppehållsväder!
Divina McGuire andades tacksamt in den friska havsluften när hon tog sin morgonpromenad. Sin vana trogen hade hon vaknat före gryningen och genast börjat göra fingerövningar på den plomberade flöjt hon hade med sig just för det ändamålet. Både klimatet och akustiken gjorde att hon tvekade att använda sina riktiga flöjter. Nu hade hon inte tagit en ton på två hela dagar, och det började krypa i henne. De senaste dagarnas konstanta regnande hade inte heller hjälpt upp hennes humör, då Cameron bestämt hade förbjudit henne att gå ut och förkyla sig. Efter det lilla intermezzot när stråkkvartetten spelade uppe i första klass så hade han varit så arg på henne att han nästan vägrat studera hennes fingerteknik och kroppshållning. ”Jag vill inte ha dig för mina ögon”, hade han väst, men lugnade ner sig så småningom. Han var inte långsint. Inte som andra...
Med armbågarna mot relingen tänkte Divina tillbaka på den lyckligaste tiden i hennes liv. En tid som hon hade trott skulle vara för evigt. De fem åren i barockensemblen i Wien. Å, så hon hade njutit! Varje dag hade hon vaknat full av livslust och glädje, i den lilla men ljusa lägenheten som hon delade med Cameron och deras hushållerska. Varje morgon hade hon väckt sin farbror, ofta över skrivbordet där han suttit och komponerat till långt fram på småtimmarna, och bett honom gå igenom nya noter med henne. Barockmusik! Det var den stilen, den logiska uppbyggnaden, som gav den starkaste genklangen i hennes inre. Framför allt Vivaldi. Hennes livs kärlek, hennes egen Antonio, vars porträtt hängde i en liten trämedaljong runt hennes hals.
Men den tiden var förbi.

I frustration slog hon nävarna i relingen. Försiktigt, för att inte skada sina viktigaste verktyg, men som en markering. Den här resan... Å, så hon avskydde att vara instängd på det här sättet! Att åka tåg gick an, för där kunde hon med ögonen se att de tog sig framåt. Men hav? Detta eviga, oändliga hav? Paniken hotade att gripa henne och hon andades djupt ett par gånger för att återfå kontrollen. Övervägde att gå och väcka Cameron, men förkastade det. Han var en sådan sömntuta, och var alldeles för grinig om han blev väckt för tidigt för att vara något bra sällskap.
Plötsligt lystrade hon till.
Musik!
Inte sådant där skval eller trams som erbjöds här ombord som så kallad underhållning, utan riktig musik! För henne en helt ny sort. Hon stod och lyssnade koncentrerat en stund. Jo, där fanns logik, rätt sorts upprepningar, en tanke bakom.
Utan att ens tänka över det nästan gled hon mot ljudet.
I trappan ner mot hennes mål blev hon stoppad av en skeppsvakt.
-Och vart har damen tänkt att bege sig?
-Dit! svarade hon nästan frånvarande och försökte ta sig förbi.
-Det är tredje klass. Ni hör nog inte hemma där, miss.
Klådan inuti henne, längtan efter det som hon kallade riktig musik, höll på att göra henne tokig. Hon måste dit, bara måste!
-Jag har en vän där.
-Och vad heter den vännen?
Vakten plockade upp en passagerarlista.
-Smith.
-Förnamn?
-Jag vet inte! Jag vet inte! Snälla ni, snälla... Jag måste... Musiken...
-Vad är det med musiken?
Divina var aldrig medvetet manipulativ för att få som hon ville. Hade aldrig ens tänkt tanken på att bete sig på ett eller annat sätt för att nå ett visst resultat. Det hade kostat henne mycket. Platsen i barockensemblen som det värsta exemplet. Så utan baktankar spände hon sina bruna, nu uppriktigt tårfyllda ögon i den unga vakten och sade nästan desperat:
-Jag längtar!
Vakten vacklade till inför hennes intensitet. Var tvungen att svälja hårt innan han kunde svara henne. Nickade sedan kort.
-Jag skall följa er.
Han gjorde ett tecken till en kollega att ta över trappuppsikten, och fick skynda på sina steg för att hinna följa Divina som nästan sprang åt det håll musiken kom ifrån.
Seamus Ó Flaitheartha slutade inte spela, men höjde förvånat ett vitt, buskigt ögonbryn när han såg den unga kvinnan skynda emot honom och tvärstanna med exalterad blick. Först när han ansåg sig vara klar stoppade han ner tinwhistlen i jackfickan.
-Nej! utropade Divina. Mer! Snälla ni, mer!
-Jag börjar bli stel i fingrarna, miss. Det är kallt härute.
-Då går vi in!
En glimt tändes i den gamle mannens ögon. Vakten rätade på ryggen och förklarade att han ämnade ledsaga den här unga kvinnan under hennes besök nere i tredje klass. Seamus ryckte på axlarna med ett snett leende och ledde dem in till ett litet sällskapsrum där det så här tidigt på morgonen inte hunnit samlas så många. Ånyo plockade han fram sitt instrument och spelade en irländsk jigg medan Divina hänfört studerade honom. Låt efter låt, tills Seamus menade att det var frukostdags.
-Spelar ni mer sedan?
-Det vet jag inte, lilla fröken. Kanske senare.
-För mig?
Något klack till i gamlingen. Ensam i livet hade han tyckt sig vara, då han gav upp allt därhemma och bestämde sig för att flytta till barnen som utvandrat efter den stora svälten för tjugo år sedan. Om de levde fortfarande förstås, nu var det länge sedan han hört något. Plötsligt kände han sig inte så ensam längre.
-Ja, för dig ska jag spela, lilla vän!