2
Äntligen uppehållsväder!
Divina McGuire andades tacksamt in den friska havsluften när hon tog sin morgonpromenad. Sin vana trogen hade hon vaknat före gryningen och genast börjat göra fingerövningar på den plomberade flöjt hon hade med sig just för det ändamålet. Både klimatet och akustiken gjorde att hon tvekade att använda sina riktiga flöjter. Nu hade hon inte tagit en ton på två hela dagar, och det började krypa i henne. De senaste dagarnas konstanta regnande hade inte heller hjälpt upp hennes humör, då Cameron bestämt hade förbjudit henne att gå ut och förkyla sig. Efter det lilla intermezzot när stråkkvartetten spelade uppe i första klass så hade han varit så arg på henne att han nästan vägrat studera hennes fingerteknik och kroppshållning. ”Jag vill inte ha dig för mina ögon”, hade han väst, men lugnade ner sig så småningom. Han var inte långsint. Inte som andra...
Med armbågarna mot relingen tänkte Divina tillbaka på den lyckligaste tiden i hennes liv. En tid som hon hade trott skulle vara för evigt. De fem åren i barockensemblen i Wien. Å, så hon hade njutit! Varje dag hade hon vaknat full av livslust och glädje, i den lilla men ljusa lägenheten som hon delade med Cameron och deras hushållerska. Varje morgon hade hon väckt sin farbror, ofta över skrivbordet där han suttit och komponerat till långt fram på småtimmarna, och bett honom gå igenom nya noter med henne. Barockmusik! Det var den stilen, den logiska uppbyggnaden, som gav den starkaste genklangen i hennes inre. Framför allt Vivaldi. Hennes livs kärlek, hennes egen Antonio, vars porträtt hängde i en liten trämedaljong runt hennes hals.
Men den tiden var förbi.
I frustration slog hon nävarna i relingen. Försiktigt, för att inte skada sina viktigaste verktyg, men som en markering. Den här resan... Å, så hon avskydde att vara instängd på det här sättet! Att åka tåg gick an, för där kunde hon med ögonen se att de tog sig framåt. Men hav? Detta eviga, oändliga hav? Paniken hotade att gripa henne och hon andades djupt ett par gånger för att återfå kontrollen. Övervägde att gå och väcka Cameron, men förkastade det. Han var en sådan sömntuta, och var alldeles för grinig om han blev väckt för tidigt för att vara något bra sällskap.
Plötsligt lystrade hon till.
Musik!
Inte sådant där skval eller trams som erbjöds här ombord som så kallad underhållning, utan riktig musik! För henne en helt ny sort. Hon stod och lyssnade koncentrerat en stund. Jo, där fanns logik, rätt sorts upprepningar, en tanke bakom.
Utan att ens tänka över det nästan gled hon mot ljudet.
I trappan ner mot hennes mål blev hon stoppad av en skeppsvakt.
-Och vart har damen tänkt att bege sig?
-Dit! svarade hon nästan frånvarande och försökte ta sig förbi.
-Det är tredje klass. Ni hör nog inte hemma där, miss.
Klådan inuti henne, längtan efter det som hon kallade riktig musik, höll på att göra henne tokig. Hon måste dit, bara måste!
-Jag har en vän där.
-Och vad heter den vännen?
Vakten plockade upp en passagerarlista.
-Smith.
-Förnamn?
-Jag vet inte! Jag vet inte! Snälla ni, snälla... Jag måste... Musiken...
-Vad är det med musiken?
Divina var aldrig medvetet manipulativ för att få som hon ville. Hade aldrig ens tänkt tanken på att bete sig på ett eller annat sätt för att nå ett visst resultat. Det hade kostat henne mycket. Platsen i barockensemblen som det värsta exemplet. Så utan baktankar spände hon sina bruna, nu uppriktigt tårfyllda ögon i den unga vakten och sade nästan desperat:
-Jag längtar!
Vakten vacklade till inför hennes intensitet. Var tvungen att svälja hårt innan han kunde svara henne. Nickade sedan kort.
-Jag skall följa er.
Han gjorde ett tecken till en kollega att ta över trappuppsikten, och fick skynda på sina steg för att hinna följa Divina som nästan sprang åt det håll musiken kom ifrån.
Seamus Ó Flaitheartha slutade inte spela, men höjde förvånat ett vitt, buskigt ögonbryn när han såg den unga kvinnan skynda emot honom och tvärstanna med exalterad blick. Först när han ansåg sig vara klar stoppade han ner tinwhistlen i jackfickan.
-Nej! utropade Divina. Mer! Snälla ni, mer!
-Jag börjar bli stel i fingrarna, miss. Det är kallt härute.
-Då går vi in!
En glimt tändes i den gamle mannens ögon. Vakten rätade på ryggen och förklarade att han ämnade ledsaga den här unga kvinnan under hennes besök nere i tredje klass. Seamus ryckte på axlarna med ett snett leende och ledde dem in till ett litet sällskapsrum där det så här tidigt på morgonen inte hunnit samlas så många. Ånyo plockade han fram sitt instrument och spelade en irländsk jigg medan Divina hänfört studerade honom. Låt efter låt, tills Seamus menade att det var frukostdags.
-Spelar ni mer sedan?
-Det vet jag inte, lilla fröken. Kanske senare.
-För mig?
Något klack till i gamlingen. Ensam i livet hade han tyckt sig vara, då han gav upp allt därhemma och bestämde sig för att flytta till barnen som utvandrat efter den stora svälten för tjugo år sedan. Om de levde fortfarande förstås, nu var det länge sedan han hört något. Plötsligt kände han sig inte så ensam längre.
-Ja, för dig ska jag spela, lilla vän!
Divina McGuire andades tacksamt in den friska havsluften när hon tog sin morgonpromenad. Sin vana trogen hade hon vaknat före gryningen och genast börjat göra fingerövningar på den plomberade flöjt hon hade med sig just för det ändamålet. Både klimatet och akustiken gjorde att hon tvekade att använda sina riktiga flöjter. Nu hade hon inte tagit en ton på två hela dagar, och det började krypa i henne. De senaste dagarnas konstanta regnande hade inte heller hjälpt upp hennes humör, då Cameron bestämt hade förbjudit henne att gå ut och förkyla sig. Efter det lilla intermezzot när stråkkvartetten spelade uppe i första klass så hade han varit så arg på henne att han nästan vägrat studera hennes fingerteknik och kroppshållning. ”Jag vill inte ha dig för mina ögon”, hade han väst, men lugnade ner sig så småningom. Han var inte långsint. Inte som andra...
Med armbågarna mot relingen tänkte Divina tillbaka på den lyckligaste tiden i hennes liv. En tid som hon hade trott skulle vara för evigt. De fem åren i barockensemblen i Wien. Å, så hon hade njutit! Varje dag hade hon vaknat full av livslust och glädje, i den lilla men ljusa lägenheten som hon delade med Cameron och deras hushållerska. Varje morgon hade hon väckt sin farbror, ofta över skrivbordet där han suttit och komponerat till långt fram på småtimmarna, och bett honom gå igenom nya noter med henne. Barockmusik! Det var den stilen, den logiska uppbyggnaden, som gav den starkaste genklangen i hennes inre. Framför allt Vivaldi. Hennes livs kärlek, hennes egen Antonio, vars porträtt hängde i en liten trämedaljong runt hennes hals.
Men den tiden var förbi.
I frustration slog hon nävarna i relingen. Försiktigt, för att inte skada sina viktigaste verktyg, men som en markering. Den här resan... Å, så hon avskydde att vara instängd på det här sättet! Att åka tåg gick an, för där kunde hon med ögonen se att de tog sig framåt. Men hav? Detta eviga, oändliga hav? Paniken hotade att gripa henne och hon andades djupt ett par gånger för att återfå kontrollen. Övervägde att gå och väcka Cameron, men förkastade det. Han var en sådan sömntuta, och var alldeles för grinig om han blev väckt för tidigt för att vara något bra sällskap.
Plötsligt lystrade hon till.
Musik!
Inte sådant där skval eller trams som erbjöds här ombord som så kallad underhållning, utan riktig musik! För henne en helt ny sort. Hon stod och lyssnade koncentrerat en stund. Jo, där fanns logik, rätt sorts upprepningar, en tanke bakom.
Utan att ens tänka över det nästan gled hon mot ljudet.
I trappan ner mot hennes mål blev hon stoppad av en skeppsvakt.
-Och vart har damen tänkt att bege sig?
-Dit! svarade hon nästan frånvarande och försökte ta sig förbi.
-Det är tredje klass. Ni hör nog inte hemma där, miss.
Klådan inuti henne, längtan efter det som hon kallade riktig musik, höll på att göra henne tokig. Hon måste dit, bara måste!
-Jag har en vän där.
-Och vad heter den vännen?
Vakten plockade upp en passagerarlista.
-Smith.
-Förnamn?
-Jag vet inte! Jag vet inte! Snälla ni, snälla... Jag måste... Musiken...
-Vad är det med musiken?
Divina var aldrig medvetet manipulativ för att få som hon ville. Hade aldrig ens tänkt tanken på att bete sig på ett eller annat sätt för att nå ett visst resultat. Det hade kostat henne mycket. Platsen i barockensemblen som det värsta exemplet. Så utan baktankar spände hon sina bruna, nu uppriktigt tårfyllda ögon i den unga vakten och sade nästan desperat:
-Jag längtar!
Vakten vacklade till inför hennes intensitet. Var tvungen att svälja hårt innan han kunde svara henne. Nickade sedan kort.
-Jag skall följa er.
Han gjorde ett tecken till en kollega att ta över trappuppsikten, och fick skynda på sina steg för att hinna följa Divina som nästan sprang åt det håll musiken kom ifrån.
Seamus Ó Flaitheartha slutade inte spela, men höjde förvånat ett vitt, buskigt ögonbryn när han såg den unga kvinnan skynda emot honom och tvärstanna med exalterad blick. Först när han ansåg sig vara klar stoppade han ner tinwhistlen i jackfickan.
-Nej! utropade Divina. Mer! Snälla ni, mer!
-Jag börjar bli stel i fingrarna, miss. Det är kallt härute.
-Då går vi in!
En glimt tändes i den gamle mannens ögon. Vakten rätade på ryggen och förklarade att han ämnade ledsaga den här unga kvinnan under hennes besök nere i tredje klass. Seamus ryckte på axlarna med ett snett leende och ledde dem in till ett litet sällskapsrum där det så här tidigt på morgonen inte hunnit samlas så många. Ånyo plockade han fram sitt instrument och spelade en irländsk jigg medan Divina hänfört studerade honom. Låt efter låt, tills Seamus menade att det var frukostdags.
-Spelar ni mer sedan?
-Det vet jag inte, lilla fröken. Kanske senare.
-För mig?
Något klack till i gamlingen. Ensam i livet hade han tyckt sig vara, då han gav upp allt därhemma och bestämde sig för att flytta till barnen som utvandrat efter den stora svälten för tjugo år sedan. Om de levde fortfarande förstås, nu var det länge sedan han hört något. Plötsligt kände han sig inte så ensam längre.
-Ja, för dig ska jag spela, lilla vän!
1
-Dee, är du färdig?
Försynt knackade Cameron McGuire på dörren till den fyrbäddshytt där den tjugotreåriga brorsdottern Divina skulle sova med tre okända kvinnor under resan över Atlanten. Själv hade han också plats i en liknande hytt, men misstänkte att kvinnornas förmodligen inte var lika spartanskt inredd som deras. En spegel fanns där visserligen så att han kunde raka sig, men hade det skadat med en vacker ram runt? Fick inte män njuta av skönhet? Som tur var hade han sin pärlemordekorerade rakkniv och den sirligt ornamenterade snusdosan i silver att titta på när ögonen hungrade efter vackra ting. Inte för att han snusade, men han älskade att känna på den i sin ficka, med fingertopparna smeka över etsningarna.
Att på det här sättet knacka på kvinnornas dörr var honom så främmande att det tagit honom en hel kvart att samla sig. Och dessförinnan hade han väntat en hel halvtimme i närheten, i hopp om att Divina skulle komma ut självmant. Om han inte fick en ordentlig frukost, så blev han inte människa på resten av dagen, och nu var han farligt nära den gränsen!
Då dök hon upp, fullt påklädd, med håret i sin vanliga morgonoreda, från ett helt annat håll.
-Jaha, är det här du är! Jag var just och letade efter dig, och hittade en spritt naken karl i din hytt. Gud, så fula ni är, ni män!
-Vad – vad gjorde du? Knackade du inte ens?
Hon ryckte lätt på axlarna.
-Divina... Hur många gånger måste jag säga det till dig? Du kan inte bara öppna dörrar sådär! Du måste knacka först!
-Han kunde väl ha låst om han nu var så pryd! svarade hon sorglöst och började gå mot restaurangen.
Cameron bet ihop om sina förmanade ord. I femton år hade han upprepat samma saker, gång på gång. Om han inte känt henne bättre så hade han trott att hon trotsade honom med avsikt, för att reta honom. Men Divina McGuire var för självupptagen för att vilja reta någon annan.
Han skyndade på sina steg så att han kom ikapp henne. ”Borsta håret!”, tänkte han, men visste precis hur det samtalet skulle forma sig. ”Varför? - För att det är vackrare så. - Jag behöver inte vara vacker. - Men det gör ont i mina ögon att se dig så! - Blunda då.”
-Hur länge har du varit uppe? frågade han.
-Ett par timmar kanske.
-Har du ätit frukost?
-Det är klart att jag inte har! Men du behöver äta, för vi måste öva. Vi hann nästan inte öva något alls igår!
Han suckade inombords. Nästan inte alls innebar tre timmar. Mot bättre vetande hade han hoppats på att få lite semester på den här resan. Inte vågat tänka tanken högt, men närt en hemlig och förbjuden förhoppning om att Divina skulle bli sjösjuk. Som straff för det hade han själv känt sig illamående, något som hon hade lyckats hejda genom att stoppa i honom mat, för det hade hon hört, att trots att mat var det sista man tänkte på, så var det bästa botemedlet. För han hade verkligen inte tid att vara sjuk! Tyvärr hade det hjälpt, och nu var hon ännu mer mån om att han skulle få i sig ordentligt med näring. Själv åt hon en enda gång på dagen, till lunch. Det fick räcka för henne. Därefter vilade hon i två timmar. Hans tid. Hans egen, värdefulla tid.
Cameron försökte ignorera hennes otålighet när han bredde smör och marmelad på ännu en toast.
-Jag träffade på en gammal bekant igår när du hade gått och lagt dig, berättade han.
Hon såg ointresserat bort, fingrade på bordskanten.
-Försteviolinisten från London, hösten 1862 om du minns?
-Det är klart att jag minns, fnyste hon.
-Ja, förlåt, det är klart. Nå, han arbetar här ombord nu, i salongsorkestern. Och han...
-Salongsorkestern!
Det fanns tillräckligt många stavelser i ordet för att uttrycka det förakt Divina kände för sådana påfund.
-... Och han bjöd in oss att lyssna ikväll, om vi ville.
-På en salongsorkester?
-En symfoniorkester skulle inte göras rättvisa ombord, Dee, sade han milt. Och du vet att han är skicklig.
-Det är han. Så varför lånar han sig till detta?
-Kanske ser han det som semester.
Hennes ögon smalnade, och hon nickade lite. Som en maskerad kanske. När folk klädde ut sig och fånade sig, det hade hon sett och hade förstått att andra tyckte det var skojigt. Vad det nu var för vits med det.
-Och det är musik, tillade han längtansfullt.
-Salongsorkestermusik.
-Musik som musik!
-Ska vi ha den här diskussionen en gång till, Cameron?
-Nej, svarade han trött. Det ska vi inte.
Mot alla odds lyckades Cameron få lov att borsta ut och sätta upp Divinas matta, mörkt bruna hår och valde ut hennes kläder innan han förväntansfullt tog med henne upp till första klassens vackra matsal. Skönheten lamslog honom nästan! Kristallkronor, vackra linnedukar, gnistrande silverbestick... Å, hade han bara haft råd att köpa en förstaklassbiljett! Så han hade njutit av denna resa då. Och alla dessa människor, som blev vackra endast genom de kläder de bar.
Skamset torkade han bort en tår ur ögonvrån, låtsades att han fått ett dammkorn i ögat. En melodi kom till honom, en dansmelodi, inspirerad av dessa klänningar, han måste ha ett piano nu genast så att han inte glömde den! Men nej, han var här för att lyssna, så var det. Bakom en liten skärm skulle de få sitta, han och Dee, medan de som egentligen hörde hemma där avnjöt sin supé.
-Miss Divina, hälsade violinisten artigt och kysste den lilla fyrkantiga handen. Ett sant nöje att se er ombord! Säg, skulle ni vilja göra oss den äran att spela med oss någon kväll?
-Med en salongsorkester? svarade hon nästan förundrat.
Musikern stelnade till en aning, men behöll sitt leende.
-Det var naturligtvis menat som ett skämt, miss Divina.
Hon nickade nådigt.
-Det var ett roligt skämt.
Cameron himlade med ögonen bakom hennes rygg och bytte sedan en uppgiven men något road blick med sin vän.
-Ikväll blir det bara en stråkkvartett. Igår var vi hela styrkan, eftersom det var första kvällen, men nu har folk börjat tala med varandra på allvar och då passar det bättre med lite tystare musik.
-Stråkkvartett? Det kan jag stå ut med, svarade hon och slog sig ner med benen i kors.
-En fin dam sitter inte med benen sådär! väste Cameron, något han upprepat ännu fler gånger än att man måste knacka på dörrar. Frånvarande bytte hon ben, som hon gjort lika många gånger som han sagt åt henne, och han gav upp även denna gång. Varför han orkade fortsätta försöka uppfostra henne visste han inte själv. De hade helt enkelt fastnat i dessa rutiner.
Musiken började, mjukt, böljande och försiktigt, som en angenäm bakgrund till sorlet och skratten i matsalen. Divina rynkade ögonbrynen.
-De lyssnar ju inte! viskade hon agiterat.
-Lyssna du istället! uppmanade Cameron, med en orolig känsla i magen när han såg henne bli alltmer uppjagad. Innan han hann stoppa henne hade hon rest sig och klivit fram från sin plats bakom skärmen. Hon gjorde en så myndig gest mot försteviolinisten att han helt kom av sig och bara tittade på henne.
-Era oförskämda, ouppfostrade kulturella slödder! ropade hon ut i salen. HÅLL TYST när någon visar er den nåden att spela för er!
Bara de som satt närmast hörde henne, men stämningen spred sig snabbt genom salen. Vad? Vad hände? Vem var den där flickan, hon var då rakt inte klädd som man kunde förvänta sig i första klass! Varför tystnade den trevliga musiken? Och vem var den där mannen, nästan purpurröd i ansiktet, som släpade ut henne?
Försteviolinisten slätade ut sina anletsdrag. Det såg faktiskt ut som att han hade försökt låta bli att skratta åt något. Han nickade åt sina kollegor, tog upp stråken och började om.
Försynt knackade Cameron McGuire på dörren till den fyrbäddshytt där den tjugotreåriga brorsdottern Divina skulle sova med tre okända kvinnor under resan över Atlanten. Själv hade han också plats i en liknande hytt, men misstänkte att kvinnornas förmodligen inte var lika spartanskt inredd som deras. En spegel fanns där visserligen så att han kunde raka sig, men hade det skadat med en vacker ram runt? Fick inte män njuta av skönhet? Som tur var hade han sin pärlemordekorerade rakkniv och den sirligt ornamenterade snusdosan i silver att titta på när ögonen hungrade efter vackra ting. Inte för att han snusade, men han älskade att känna på den i sin ficka, med fingertopparna smeka över etsningarna.
Att på det här sättet knacka på kvinnornas dörr var honom så främmande att det tagit honom en hel kvart att samla sig. Och dessförinnan hade han väntat en hel halvtimme i närheten, i hopp om att Divina skulle komma ut självmant. Om han inte fick en ordentlig frukost, så blev han inte människa på resten av dagen, och nu var han farligt nära den gränsen!
Då dök hon upp, fullt påklädd, med håret i sin vanliga morgonoreda, från ett helt annat håll.
-Jaha, är det här du är! Jag var just och letade efter dig, och hittade en spritt naken karl i din hytt. Gud, så fula ni är, ni män!
-Vad – vad gjorde du? Knackade du inte ens?
Hon ryckte lätt på axlarna.
-Divina... Hur många gånger måste jag säga det till dig? Du kan inte bara öppna dörrar sådär! Du måste knacka först!
-Han kunde väl ha låst om han nu var så pryd! svarade hon sorglöst och började gå mot restaurangen.
Cameron bet ihop om sina förmanade ord. I femton år hade han upprepat samma saker, gång på gång. Om han inte känt henne bättre så hade han trott att hon trotsade honom med avsikt, för att reta honom. Men Divina McGuire var för självupptagen för att vilja reta någon annan.
Han skyndade på sina steg så att han kom ikapp henne. ”Borsta håret!”, tänkte han, men visste precis hur det samtalet skulle forma sig. ”Varför? - För att det är vackrare så. - Jag behöver inte vara vacker. - Men det gör ont i mina ögon att se dig så! - Blunda då.”
-Hur länge har du varit uppe? frågade han.
-Ett par timmar kanske.
-Har du ätit frukost?
-Det är klart att jag inte har! Men du behöver äta, för vi måste öva. Vi hann nästan inte öva något alls igår!
Han suckade inombords. Nästan inte alls innebar tre timmar. Mot bättre vetande hade han hoppats på att få lite semester på den här resan. Inte vågat tänka tanken högt, men närt en hemlig och förbjuden förhoppning om att Divina skulle bli sjösjuk. Som straff för det hade han själv känt sig illamående, något som hon hade lyckats hejda genom att stoppa i honom mat, för det hade hon hört, att trots att mat var det sista man tänkte på, så var det bästa botemedlet. För han hade verkligen inte tid att vara sjuk! Tyvärr hade det hjälpt, och nu var hon ännu mer mån om att han skulle få i sig ordentligt med näring. Själv åt hon en enda gång på dagen, till lunch. Det fick räcka för henne. Därefter vilade hon i två timmar. Hans tid. Hans egen, värdefulla tid.
Cameron försökte ignorera hennes otålighet när han bredde smör och marmelad på ännu en toast.
-Jag träffade på en gammal bekant igår när du hade gått och lagt dig, berättade han.
Hon såg ointresserat bort, fingrade på bordskanten.
-Försteviolinisten från London, hösten 1862 om du minns?
-Det är klart att jag minns, fnyste hon.
-Ja, förlåt, det är klart. Nå, han arbetar här ombord nu, i salongsorkestern. Och han...
-Salongsorkestern!
Det fanns tillräckligt många stavelser i ordet för att uttrycka det förakt Divina kände för sådana påfund.
-... Och han bjöd in oss att lyssna ikväll, om vi ville.
-På en salongsorkester?
-En symfoniorkester skulle inte göras rättvisa ombord, Dee, sade han milt. Och du vet att han är skicklig.
-Det är han. Så varför lånar han sig till detta?
-Kanske ser han det som semester.
Hennes ögon smalnade, och hon nickade lite. Som en maskerad kanske. När folk klädde ut sig och fånade sig, det hade hon sett och hade förstått att andra tyckte det var skojigt. Vad det nu var för vits med det.
-Och det är musik, tillade han längtansfullt.
-Salongsorkestermusik.
-Musik som musik!
-Ska vi ha den här diskussionen en gång till, Cameron?
-Nej, svarade han trött. Det ska vi inte.
Mot alla odds lyckades Cameron få lov att borsta ut och sätta upp Divinas matta, mörkt bruna hår och valde ut hennes kläder innan han förväntansfullt tog med henne upp till första klassens vackra matsal. Skönheten lamslog honom nästan! Kristallkronor, vackra linnedukar, gnistrande silverbestick... Å, hade han bara haft råd att köpa en förstaklassbiljett! Så han hade njutit av denna resa då. Och alla dessa människor, som blev vackra endast genom de kläder de bar.
Skamset torkade han bort en tår ur ögonvrån, låtsades att han fått ett dammkorn i ögat. En melodi kom till honom, en dansmelodi, inspirerad av dessa klänningar, han måste ha ett piano nu genast så att han inte glömde den! Men nej, han var här för att lyssna, så var det. Bakom en liten skärm skulle de få sitta, han och Dee, medan de som egentligen hörde hemma där avnjöt sin supé.
-Miss Divina, hälsade violinisten artigt och kysste den lilla fyrkantiga handen. Ett sant nöje att se er ombord! Säg, skulle ni vilja göra oss den äran att spela med oss någon kväll?
-Med en salongsorkester? svarade hon nästan förundrat.
Musikern stelnade till en aning, men behöll sitt leende.
-Det var naturligtvis menat som ett skämt, miss Divina.
Hon nickade nådigt.
-Det var ett roligt skämt.
Cameron himlade med ögonen bakom hennes rygg och bytte sedan en uppgiven men något road blick med sin vän.
-Ikväll blir det bara en stråkkvartett. Igår var vi hela styrkan, eftersom det var första kvällen, men nu har folk börjat tala med varandra på allvar och då passar det bättre med lite tystare musik.
-Stråkkvartett? Det kan jag stå ut med, svarade hon och slog sig ner med benen i kors.
-En fin dam sitter inte med benen sådär! väste Cameron, något han upprepat ännu fler gånger än att man måste knacka på dörrar. Frånvarande bytte hon ben, som hon gjort lika många gånger som han sagt åt henne, och han gav upp även denna gång. Varför han orkade fortsätta försöka uppfostra henne visste han inte själv. De hade helt enkelt fastnat i dessa rutiner.
Musiken började, mjukt, böljande och försiktigt, som en angenäm bakgrund till sorlet och skratten i matsalen. Divina rynkade ögonbrynen.
-De lyssnar ju inte! viskade hon agiterat.
-Lyssna du istället! uppmanade Cameron, med en orolig känsla i magen när han såg henne bli alltmer uppjagad. Innan han hann stoppa henne hade hon rest sig och klivit fram från sin plats bakom skärmen. Hon gjorde en så myndig gest mot försteviolinisten att han helt kom av sig och bara tittade på henne.
-Era oförskämda, ouppfostrade kulturella slödder! ropade hon ut i salen. HÅLL TYST när någon visar er den nåden att spela för er!
Bara de som satt närmast hörde henne, men stämningen spred sig snabbt genom salen. Vad? Vad hände? Vem var den där flickan, hon var då rakt inte klädd som man kunde förvänta sig i första klass! Varför tystnade den trevliga musiken? Och vem var den där mannen, nästan purpurröd i ansiktet, som släpade ut henne?
Försteviolinisten slätade ut sina anletsdrag. Det såg faktiskt ut som att han hade försökt låta bli att skratta åt något. Han nickade åt sina kollegor, tog upp stråken och började om.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
